When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986)

1080p, Betyg 5, David Bowie, Jimmy T. Murakami, Postapokalyps, Raymond Briggs, Roger Waters, Seriebok, Tryggare kan ingen vara, Twilight Time, When the Wind Blows

Det är tidigt 90-tal. Tioåriga jag rotar runt i vhs-lådorna hemma hos en kompis. Alla fodral som på något sätt indikerar att filmen är tecknad är av högsta intresse. Efter en stund har jag en film vid namn ”Tryggare kan ingen vara” i mina händer. Omslaget pryds av ett sött litet pensionärspar och någon form av raket. Den tar vi! Tjoandes och tjimandes sätter vi oss nu ner borta i kuddhörnan, filmstunden kan börja.

Åttio minuter senare var jag och min kamrat inte bara rödblommiga om kinderna, vi satt där förstummade och mer eller mindre i chock. Vi hade för första gången fått känna på filmmediets mörka krafter. Ond, bråd, död i videoformat och konstigt nog så gillade vi varenda sekund av det.

whenthewindblows_bok_film

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986) är en filmatisering av Raymond Briggs seriealbum från 1982 med samma namn. En historia skriven under och som tar plats i kalla krigets slutskede. Vi får följa det pensionerade paret Jim och Hilda. Godtrogna medborgare och bosatta ute på den brittiska landsbygden. Jim, med sin ständigt växande oro över det ansträngda världsliga läget och Hilda som inte riktigt verkar inse allvaret. Försedda med myndigheternas pamfletter, med fokus på hur man bäst överlever en kärnvapenattack, och i sällskap av varandra, försöker de förbereda sig och tillsammans rida ut stormen. Storbritannien är under attack.

Att filmen var tillåten från sju år när det begav sig – är nästan lika skrämmande som historien i sig. För det är sannerligen en hjärtskärande och nattsvart historia vi bjuds på. Visst finns det en skvätt humor, kryddat med träffsäker satir, men det är utan tvekan en film avsedd för en vuxen publik. Och jag tycker faktiskt den är minst lika ångestladdad såhär idag som för tjugo år sedan. Men för oss som förälskat oss i genren är så är ju hopplöshet ett högst välkommet och grundläggande element.

blows1

When the Wind Blows var regissören Jimmy T. Murakamis andra filmatisering av Briggs böcker. Deras första samarbete var med den hyllade kortfilmen The Snowman (1982). En film som jag också tycker väldigt mycket om och nu när jag tänker efter – även den ordentligt sorgsen. Men trots allt betydligt mer lämpad för barn än den här nattsvarta dystopin. Och man kan ju inte låta bli att undra lite kring Murakamis baktankar, ville han få en hel generation barn halvt fördärvade? Nåja, oavsett vad så uppskattade jag ju uppenbarligen hans ”allvarliga” ton redan som yngling. Så jag antar att hans intentioner inte var helt genomonda.

Filmtekniskt står sig When the Wind Blows riktigt bra än idag. Murakami berättar historien med hjälp av både journalfilm, animeringar och live-action. Den konstnärliga stilen och historiens varma ton, gör det omöjligt att inte engageras, fångas och bry sig. Lägg därtill den specialskrivna musiken av David Bowie (ledmotiv) och Roger Waters, och projektet når ytterligare en dimension.

De nämnda komponenterna ovan bidrar faktiskt till att jag håller Murakamis adaption snäppet högre än den litterära förlagan. För som ni ser på bilden ovan så införskaffade jag faktiskt Briggs seriealbum inför den här omtitten. Ett seriealbum på lite drygt 50 sidor och det är sannerligen inte många bildrutor som missas i överföringen. Tonen och känslan är densamma, men Murakami tar det som sagt till en ny nivå.

blows_bokSom ni kanske förstår är jag lite smått förälskad i den här filmen. Det är inte bara en märkligt opassande barndomsfavorit, utan också en film som jag ständigt återkommer till och som jag hela tiden försöker få omvärlden att ta sig till. Och att inte dela ut högsta betyg är en fullständig omöjlighet.

Slutligen så måste jag också berömma det amerikanska distributionsbolaget Twilight Time. Ett mindre bolag som plockar fram mindre kända guldkorn, sätter ihop fullspäckade utgåvor och ger oss möjligheten att se filmerna i bästa möjliga kvalité.

When the Wind Blows (Jimmy T. Murakami, 1986) 5/5
When the Wind Blows (Raymond Briggs, 1982) 4,5/5

Annonser

Malmö filmdagar 2014

20.000 Days on Earth, A Most Wanted Man, A Walk Among the Tombstones, Blådårar, Boyhood, Chef, David Cronenberg, Dinner For Five, Filmspanarna, Jon Favreau, Magnus Gertten, Malmö filmdagar, Maps to the Stars, Medicinen, Min så kallade pappa, Richard Linklater, Royal, SFI, Stefan Berg, Sveriges Filmuthyrareförening, The Skeleton Twins, Tusen Bitar, Tusen bitar - en film av Björn Afzelius, Två dagar - en natt

Malmö filmdagar 2014För andra året i rad besökte jag i förra veckan Malmö filmdagar, branscheventet där inbjudna biografägare, press och entusiastiska filmbloggare, får ta del av höstens svenska biopremiärer. I tre dagar får man en försmak av det goda livet som filmrecensent och ägnar all sin vakna tid åt film. Sannerligen svårlaget.

I år var det inte SFI som stod bakom arrangemanget utan Sveriges Filmuthyrareförening (som jag personligen aldrig ens har hört talas om och vet faktiskt lika lite om såhär i efterhand). Ett arrangemang som flöt på bra, även om jag nog måste hålla med både Henke och Jojje, om att det på det stora hela kändes något blekare än i fjol. Mest smådetaljer, men kanske också en känsla som grundar sig i att jag personligen hade bättre lycka med filmvalen förra året.

För min del blev det tio filmer på två och en halv dag, en mer än i fjol, och det var sannerligen blandad kompott. Förra året överöstes vi med något så ovanligt som gedigen bra svensk film och ett helt gäng BOATS-filmer. I år var utfallet ett annat, mycket mat- och musikfilm, i alla fall för min del. Men också ett par riktigt bra svenska filmer och något så udda som en dansk Western. Filmerna som sågs var;

Medicinen, Tusen bitar, Chef, A Walk Among the Tombstones, A Most Wanted Man, Boyhood, 20.000 Days on Earth, Min så kallade pappa, Två dagar – en natt och The Salvation.

Med facit i hand så gjorde jag en del ”felval”. Jag valde t.ex. bort snackisen The Skeleton Twins och David Cronenbergs senaste Maps to the Stars, filmer som jag på förhand var sugen på – men som helt enkelt fick prioriteras bort i förmån för någon annat.

Precis som förra året tänkte jag ranka de tre bästa filmerna som jag såg, en skillnad är dock att det kommer att dyka upp en och annan något mer ingående text kring  filmerna när vi närmar oss premiär. Men håll till godo men de här tipsen så länge;

Tusen bitar – en film om Björn Afzelius
Sverigepremiär – går på bio nu!

Mina filmspanarkompisar slängde in handduken efter en lång och slitsam öppningsdag. Jag, som spenderat merparten av dagen på arbetet, var inte helt nöjd att summera första dagen med debaclet framför Medicinen som enda sedda film, och hängde mig kvar på Royal. Och tur var det, för Magnus Gertten och Stefan Berg (killarna bakom bl.a. Blådårar-filmerna) levererade ett styck magnifikt balanserad musikdokumentär och sällan har ljudsystemet på Royal kommit mer till sin rätt än här. Smått magiskt!

Boyhood
Sverigepremiär 26 september

Filmen som jag på förhand såg fram emot absolut mest – levde verkligen upp till favoritskapet. Richard Linklaters mastodontprojekt där vi under tolv år (!) får hänga med Mason och hans familj. Resultatet är 165 minuter episkt nedskalad vardagsrealism och jag älskar varenda minut av det.

Chef
Sverigepremiär 31 oktober

När Jon Favreau får ägna sig åt mat så är han svårslagen. Det övertygade han mig om redan i det magnifika samtalsprogrammet Dinner For Five. Med Chef ger han oss en tillsynes härlig liten oskyldig familjekomedi. Men det är omöjligt att inte dra paralleller till Favreaus faktiska filmkarriär och som metafor delar Chef sannerligen ut ett magslag. (Recension kommer 30 oktober).

Avslutningsvis så måste jag självklart tacka alla trevliga Filmspanare (Fiffi, Henke, Jojje, Sofia, Jessica, Carl och Johan) för det eminenta sällskapet och hoppas på ett återseende nästa år!

En revolutionerande uppgörelse tillsammans med nytappningen av Planet of the Apes

Andy Serkis, Apornas Planet, Betyg 3, Charlton Heston, Dawn of the Planet of the Apes, Icarus, Matt Reeves, Motion Capture, Postapokalyps, Rise of the Planet of the Apes

Innan jag begav mig av för att se sommarens kanske hetaste blockbuster – Dawn of the Planet of the Apes, så kände jag ett behov att både friska upp minnet men också att ge den första förra filmen ytterligare en chans. För jag måste medge att jag inte var någon större beundrare av Rise of the Planet of the Apes (2011). Snarare tvärtom, så tyckte jag ganska illa om den. På gränsen till hat. Men då ska kanske tilläggas att jag rent generellt hyser en stor skepsis mot prequels/sequels/remakes/reboots, och allt som oftast avfärdar jag dom redan i planeringsstadiet. Vilket man ibland får äta upp… (Passar även här på att höja ett varningens finger när det kommer till SPOILERS – som kan förekomma gällande de två i raden senaste ap-filmerna).

Som t.ex. nu när jag säger att Rise of the Planet of the Apes har sina poänger och faktiskt fyller en ganska vettig funktion. Inte bara för den här nytappning till filmserie, utan också för originalfilmserien som sådan. För är det något jag är svag för så är det det här med gränsöverskridande berättande, när filmskaparna inte bara respekterar ursprungsmaterialet utan faktiskt också bidrar med något eget. Det jag främst tänker på är såklart det misslyckade försöket med framställandet av alzheimers-botemedlet. Som inte bara är filmens stora premiss, utan sen också kan appliceras på filmserien som sådan. För även om minnet sviktar och jag inte har de fem originalfilmerna färskt i minnet – så besvaras väl ändå aldrig frågan på hur allting började (åtminstone inte på sådan här vetenskaplig detaljnivå (rätta mig gärna om jag ha fel)? Så jag köper den nyplanterade premissen och uppskattar kreativiteten.

apes1

När det kommer till att respektera ursprungsmaterialet tycker jag även här att filmen kommer undan med ett gott betyg. Det jag personligen fastande mest för såhär andra gången jag såg filmen (och som jag faktiskt inte ens noterade vid en första titt) – var den i bakgrunden inbakade rapporteringen kring Icarus resa mot Mars (ni vet rymdskeppet som Charlton Heston och Co. kraschlandar i början av originalfilmen). Som jag tror att de här nya filmerna kommer att återkomma till längre fram, och låt oss då hoppas att filmbolaget inte gör en historisk andra remake, utan istället lämnat över stafettpinnen lagom till Icarus intåg i stratosfären.

apes2

Men även andra små detaljer, såsom hyllningen åt Heston då han dyker upp på en av TV-skärmarna, eller varför inte Caesars Frihetsgudinna i början av filmen. Billiga knep kan tyckas – men blinkningar som går hem hos mig. Sen slutligen, så misstänker jag att jag begått ett ”rookie-mistake” och lämnat filmen under eftertexterna första gången jag såg den. För jag hade inget som helst minne av den där extra scenen på flygplatsen då vi får se hur epidemin tar sin början. Så det var med en positiv känsla, och en stor portion optimism, jag denna gång lämnade den första filmen och blickade framåt mot fortsättningen.

”What if the beginning of this film was an Earth that seemed to have no humans on it, and what if it was the beginning of the apes’ tribal development? What if you could be in the apes’ world for a good 15 minutes, see what Caesar had created, and then realize all the humans are not gone — raising the question of can there be co-existence? –Matt Reeves, efter att ha dissat det presenterade manuset och sedan svarat vidare på hur han själv ville att uppföljaren skulle se ut.

Och all heder åt Matt Reeves, det börjar bra. Filmens dialoglösa inledande femton minuter gör mig fullständigt upprymd. Jag tänker på alla de amerikaner som nu tvingas att läsa undertexter för första gången i sina liv. Jag njuter av den totala avsaknaden av mänskliga karaktärer. De fantastiska animeringarna, de vackra landskapen och inblicken i apornas nygamla primitiva leverne. Människan har förgjort sig själv och epidemin har gjort sitt jobb. Apornas Planet är här!

Men nej. Det fegas tyvärr ur. En handfull klichéfyllda mänskliga karaktärer ger sig till känna, den ena mer stereotyp än den andra. Och filmens handling styrs nu alltmer mot frågeställningen >>can there be co-existence? Men ja, det var ju kul så länge det varade. Nu fortsätter jag förvisso intressera mig för Caesars önskan om världsfred, Kobas innerliga hat mot människosläktet, och inte minst kampen dom i mellan. Men sedan kan jag inte låta bli att slungas tillbaka till den högst ordinära historia som vi trots allt bjuds på, utan minsta lilla överraskning. Visst funkar det helt okej – den underhåller och gör sitt utlovade jobb. Men med tanke på potentialen med den fenomenala inledningen så hade i alla fall jag hoppats på att filmen skull undvika blockbuster-mallen i betydligt högre utsträckning.

apes3

Det som fascinerar och som jag tar med mig från den här filmupplevelsen är istället det visuella. Motion Capture-tekniken är såpass lyckad att det på sina ställen är omöjligt att urskilja huruvida en del apor är riktiga eller inte. Andy Serkis aka. Gollum briljerar med sin mimik och lyckas verkligen ge Caesar en personlighet. För att inte tala om de dystopiska San Francisco-miljöerna – som på egen hand motiverar en biobiljett.

Så på det stora hela skulle jag nog säga att de båda filmerna är av ungefär samma kaliber, solid underhållning men inget extraordinärt (Rise of the Planet of the Apes 3/5, Dawn of the Planet of the Apes 3/5).

Idag skriver även Jojje om sina Ap-intryck, läs vad han tycker om den senaste filmen här.  Även The Nerd Bird, Fiffi och The Velvet Café har sedan tidigare sagt sitt.

Topp 5: HUNDra procent lipgaranti

Alexander Skarsgård, Dances with Wolves, Dansa med vargar, En hund begraven, Guns N' Roses, Gyllene Tider, Hachi: A Dog's Tale, Hachiko - En vän för livet, Hachiko monogatari, Hunden som log, Hundens paradis, Hundtrilogi, I Am Legend, Kevin Costner, Lasse Hallström, Mitt liv som hund, Reidar Jönsson, Topp 5, Topplista, Tracks, Will Smith

Till en början får jag be om ursäkt för både inaktivitet och för den tabloidiska rubriksättningen. Inaktiviteten kan ursäktas med både nytt jobb och en skrivkramp bortom denna värld. Rubriken ber jag däremot att få återkomma till om en stund.

För någon vecka sedan så läste jag en fin liten text kring Joel Burmans upplevelse framför den bioaktuella filmen Tracks. En text som etsade sig fast och som jag sedan funderat ganska mycket över. I synnerhet då jag hade en liknande upplevelse framför filmen, men också det här med känslomässiga filmupplevelser i största allmänhet. Vad är det som gör att vissa historier fungerar, trycker på rätt knappar och går rakt in i hjärtat, medan andra går en rakt förbi?

Jag skulle inte på något sätt beskriva mig själv som en känslomänniska, varken till vardags eller när det kommer till mitt filmintresse (eller ja, det här med att bedöma film görs såklart ALLTID med magen och inte med hjärnan, annat är idioti. Men den diskussionen får vi ta en annan gång). Det krävs tvärtom ganska mycket för att jag ska förlora mig känslomässigt i en historia. Visst händer det, men alltmer sällan.

Med Joels text i bakhuvudet och ögonen fokuserade på filmen Tracks slogs jag av vad som i det närmaste kan förklaras som en filmisk uppenbarelse. (Och utan att säga för mycket så måste jag avslöja att scenen bakom den här uppenbarelsen involverar en krabat på fyra ben och dess livsöde). Jag kom till insikt, upptäckte ett känslomönster och inte minst så hittade jag nyckeln som sätter på stora tårkanalen.

Krabaten på fyra ben är inget mindre en en hund. Och det är just DÄR jag tar avstamp i den här texten. Hundar som på ett eller annat sätt far illa. Det är allt som krävs för att jag, en filmnörd med tusentals filmtimmar innanför västen, ska engagera mig och gå allin känslomässigt. Så det är med skräckblandad förtjusning jag här och nu konstaterar att  jag faller för ett av de äldsta tricken i filmhistorien.

bolometer_max

För när jag ser tillbaka på filmer och scener som lämnat djupa sår så är just det här med hundar som far illa återkommande. Och där någonstans når vi så sakteliga också når någon form av klimax i den här mastodontinledningen. För jag funderade länge på hur jag på bästa och smidigast sätt kunde omsätta den här uppenbarelsen i text? Självfallet med en lista! Så med hög svansföring ger jag er här fem filmer som krossat mitt filmhjärta och kryddar dessutom det hela med en ”bölometer” (ni får ge den någon minut som kommer ni säkerligen underfund med hur den fungerar).

5. I am Legend (2007)

i_am_legend5

Jag smäller av listans kanske mest förutsägbara film direkt. För min kärlek åt I am Legend växer sig allt starkare och kanske har jag tagit den här historien lite väl nära mitt hjärta (vilket jag har boken mycket att tacka/beskylla). Men det är någonting med konceptet – ensam kvar på jorden – som går hem hos mig. Lägg därtill en hund och jag är såld. (Läs mer om mitt I am Legend-äventyr här).

4. Hunden som log (1989)

hunden_som_log3

En film som gick under någon tidig sommarlovsmorgon på nittiotalet, dessutom med en ung Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Kanske inte lika effektfull såhär tjugo år senare, men frambringar ändå någon form av nostalgikänslor. Trivia: När mina jämnåriga lyssnade på Guns N’ Roses och Gyllene Tider – så tyckte jag att det här var den finaste låten jag någonsin hört. Hopplöst efter redan då…

3. Mitt liv som hund (1985)

mitt_liv_som_hund

Jag håller Lasse Hallströms filmatisering av romanen Mitt liv som Hund, som den bästa svenska filmen genom alla tider. Vem kan glömma Sickan, som  förvisso inte har någon direkt huvudroll, men får ändå anses ha en central roll i historien. En historia om alla – för alla. Dessutom önskar jag mer än något annat att någon tar sig an och filmatiserar de två uppföljarna i Reidar Jönssons Hundtrilogi, En hund begraven och Hundens paradis. Där snackar vi potential!

2. Dances with Wolves (1990)

dansa_med-vargar1

Nu är ju förvisso inte Two Sock en hund, men åtminstone rejält närbesläktad. Så jag känner att Dunbar och Two Socks kärleksaffär är ett måste på en sådan här lista. Lika stark nu som då.

1. Hachi: A Dog’s Tale (2009)

haichiko2

Lasse Hallström återigen. Denna gång med en remake av den japanska Hachiko monogatari, 1987 (som jag ännu inte sett ska kanske tilläggas). Det som är så slående med den här filmen är att jag hela tiden vet om vad som komma skall och att filmen i mångt om mycket är ett fullkomligt hafsverk, gjord efter regihandbok 1A. Jag sitter och idiotförklarar den samtidigt som jag fullständigt bryter ihop – bölometern slår i taket och jag håller den som en obestridlig etta på denna lista!

Jerry Seinfelds filmsamling

Afraid of the Dark, Against all odds, Arachnophobia, Back to the Future 3, Benny Hill, Betrayed, Charles Bronson, Childs Play 2, Copacabana, Death Wish, filmsamling, Golf Digest: Hitting the Long Shots, Golf Digest: Saving Par From the Sand, Goodfellas, Gregory Peck, Groucho Marx, Herbert Ross, Jerry Seinfeld, Jerry Seinfeld moviecollection, Jerry Seinfeld vhs-collection, Jerry Seinfeld Video collection, Jerry Seinfeld's Video Shelf, Jerry Seinfelds filmsamling, John Belushi, Larry David, Léolo, NBC, Presumed Innocent, Pretty Woman, Secret Games 2, Seinfeld, Seinfeld shelf, Sim City, Super Spike Volleyball, Tetris, The American President, The Crying Game, The Gunfighter, The Hunt for Red October, True Colors, TV, TV-spel, Wired, World Cup

I skrivande stund har jag precis plöjt igenom världens genom tiderna bästa sitcom, Seinfeld. Jag har dålig koll på vilken gång i ordningen det kan ha rört sig om, men det har blivit ett par gånger och jag har svårt att se att det skulle vara den sista. För det finns alltid nya skämt att greppa, någon detalj som missats, eller för den skull någon scen som glömts av. Och aldrig tidigare har väl någonting som utger sig för att vara innehållslöst haft så mycket att erbjuda.

Men nu sitter jag faktiskt inte här med avsikten att recensera eller för den skull hylla sönder den här briljanta tv-serien. För under denna sejour har någonting som ligger mig extra varmt om hjärtat legat i fokus. Nämligen hyllan i Jerrys lägenhet och i synnerhet den organiskt växande filmsamlingen.

För visst kan det inte bara vara jag som gång efter annan fastnat med blicken i den där hyllan och febrilt försökt tyda vilka titlar som egentligen står där? Legat sömnlös, plågats av ovissheten och ständigt grubblat över vilka filmer som fått den ärofyllda uppgiften att definiera karaktären och personen Jerry Seinfeld? Nej, tänkte väl det! Så med detta inlägg tänkte jag bespara alla likasinnade lite tid (för märkligt nog verkar det inte finnas någon annan som försökt sig på någon form av sammanställning, eller också så är det bara min bristande google-kompetens som gör sig påmind). Oavsett vad – jag ger er här jakten på den exklusiva sammanställningen av Jerry Seinfelds filmsamling:

Baktankar och underfundigheter?

Men innan vi kastar oss in i samlingen så måste vi reda ut ett par saker. För det första så kan vi ganska snabbt konstatera att samlingen växer fram under seriens gång och att det inte är från den femte säsongen som köpfilms-videokassetterna gör sitt intåg i hyllan. Innan dess återfinns en handfull tråkiga inspelningsbara kassetter. Där vi bland annat hittar titlar som Charles Bronsons actionrökare Death Wish (1974) och Gregory Pecks western The Gunfighter (1950).

seinfeld.vhs-ceollection2

Vi kan sen också, högst motvilligt, fastslå att hyllans innehåll helt saknar baktanke eller för den skull någon form av finess. För visst hade jag hoppats på att Larry David, eller någon annan av bakgrundsfigurerna, skulle haft ett finger med i spelet och placerat något av sina egna projekt i hyllan eller haft unsen av intresse i något så fundamentalt som Jerrys filmsamling? Men så verkar alltså inte vara fallet. Inte heller scenografifolket, som vi nu får förutsätta hade ansvaret för hyllans innehåll, verkar ha lagt ner tokmycket energi eller tankeverksamhet i uppgiften, utan det lär ha varit ett snabbt hopplock av filmer som låg och skräpade på någon loppis eller i något ”propps”-utrymme.

Efter det att köpfilmen introducerats i hyllan börjar jag efter ett par avsnitt inse att mitt projekt blir betydligt tuffare än väntat. Inte nog med att jag måste leva med vetskapen om att samlingens innehåll helt saknar baktanke, jag märker nu också att innehållet skiljer sig från avsnitt till avsnitt och att mängden filmer kraftigt varierar från den ena säsongen till den andra. Men skam den som ger sig.

seinfeld.vhs-collection1

Som om att dessa motgångar inte skulle vara nog så slås jag här också av att scenografen ifråga slängt upp filmerna i hyllan lite huller om buller, någon ordning är det inte tal om och min asperianska samlarhjärna börjar så smått koka över. En oordning som varken går hem hos mig eller för den skull klaffar särskilt bra med Jerrys persona. Faktiskt en total motsägelse med tanke på Jerrys förkärlek åt ordning och reda. En känsla av menlöshet sköljer i det här stadiet över mig. Finns det någon poäng med det här mastodontarbetet? Det måste väl ändå finnas något där, ett kryptiskt meddelande eller någon detalj att upptäcka. Jag fortsätter.

Och så slutligen, 180 avsnitt senare och alldeles för många timmar spenderandes i diverse vhs-forum och omslagsdatabaser, går jag i mål med projektet. Belöningen uteblir och jag känner mig kanske något snuvad. Men ändå tillfreds och som en något bättre människa. Listan är en gång för alla fastställd och vi kan alla sluta sväva i ovisshet. Följande filmtitlar återfinns i Jerrys hylla:

plox.se.jerry.seinfeld.vhs-collection.2

Afraid of the Dark (1991), Against all odds (1984), The American President (1995), Arachnophobia (1990), Back to the Future 3 (1990), Benny Hill´s Video Follies (1998), Betrayed (1988), Childs Play 2 (1990), Copacabana (1947), The Crying Game (1992), Goodfellas (1990), Golf Digest: Hitting the Long Shots (1987), Golf Digest: Saving Par From the Sand (1986), The Hunt for Red October (1990), Léolo (1992), Secret Games 2 (1993), True Colors (1991), Pretty Woman (1990), Wired (1989), Presumed Innocent (1990).

Kan vi dra några som helst slutsatser av det här? Njä, egentligen inte. Hopplocket av obskyra titlar och allehanda ologiska uppföljare verkar förbli resultatet av den här ”undersökningen”. Personanalysen uteblir. Men om vi ändå ska försöka oss på någon form av summering så kan vi åtminstone konstatera att:

Jerrys dragning åt erotiska thrillers gör sig påmind i hyllan, så också hans förkärlek åt gamla komiska genier, såsom John Belushi och Groucho Marx. Att han märkligt nog har två kopior av True Colors (1993) och att han utöver vhs-film också har ett gäng gamla klassiska tv-spel huserandes i hyllan, närmare bestämt: Super Spike Volleyball (NES), Tetris (NES), Sim City (SNES) och World Cup (NES).

Slutligen slänger jag upp en efterlysning. Av de 20 filmryggarna på hyllan är det alltjämt EN liten rakare som jag ännu inte haft förmågan att tyda. Så är det mot förmodan någon ute i sfären som känner igen den här filmryggen, eller som har en kvalificerad gissning *(och det tog inte många timmar innan den rätta titeln återfanns bland kommentarerna), så får ni jättegärna lämna en kommentar nedan (en belöning av sällan skådat slag utlovas vid korrekt film).

*Ett jätte stort tack till Pladd – som hjälpte mig med den sista lilla pusselbiten! Filmen som eftersöktes var Presumed Innocent (1990).

Topp 10: Filmåret 2013

Abdellatif Kechiche, Alfonso Cuarón, Alicia Vikander, Årsbästalista, Before Midnight, Big Bad Wolves, Blackfish, Blue Is the Warmest Color, Blue Valentine, bröderna Coen, Charlie Kaufman, Clear History, Curb Your Enthusiasm, Cutie and the boxer, Dallas Buyers Club, Darek Cianfrance, Denis Villeneuve, Drinking Buddies, Enough Said, Filmåret 2013, Gravity, HBO, Her, Hotell, Inside Llewyn Davis, Julie Maroh, Känn ingen sorg, Larry David, Last Stop Fruitvale Station, Llewyn Davis, Matthew McConaughey, Mud, Olivia Wilde, Philomena, Prisoners, Rewind This!, Sandra Bullock, Science Fiction, Serieroman, Spike Jonze, Spring Breakers, The Act of killing, The Armstrong Lie, The Broken Circle Breakdown, The Conjuring, The Place Beyond the Pines, The Spectacular Now, The Way Way Back, Topp 10, Topplista, True Detective, TV

Okej, då var det den där tiden på året igen. Mars brukar innebära att jag börjar känna mig tillfreds med föregående filmår och att jag har tillräckligt mycket film innanför västen för att ranka mina favoriter. Dessutom brukar jag försöka ha Oscarsgalan som målsättning för mitt filmiska ”årsbokslut”. Och i vanlig ordning ser jag film i ”globalt tempo”, dvs. när filmerna har biopremiär i Sverige är för mig helt ointressant, i alla fall ur listperspektiv. Jag utgår från utgivningsår/tävlingsår. Med detta sagt så ger jag er här – mina tio favoritfilmer från filmåret 2013:

.

10.rewind.this10. Rewind This! (2013)

Fjolåret bjöd på en handfull ruskigt starka och minnesvärda dokumentärer (Blackfish, Cutie and the boxer, The Act of killing, The Armstrong Lie, för att nämna några). Men den jag tar med mig är utan tvekan Rewind This!. Med en förkärlek åt nördiga/smala ämnen så var det inte helt otippat att den här filmen om VHS-kassettens uppgång, fall och eftermäle skulle falla mig i smaken.

.

9.drinking_buddies9. Drinking Buddies (2013)

Hipstern i mig föll pladask för den här bagatellen till historia. Vi får ta del av ett mysigt Chicago, tillvaron på ett bryggeri, pimplandes öl tillsammans med Olivia Wilde. Bara det räcker gott och väl för mig. Sen att historien och dess utveckling både kändes en smula originell och medförde eftertanke, var givetvis ett plus även det.

 

8.blue.is.the.warmest8. Blue Is the Warmest Color (2013)

När det kommer till tänkvärd och smärtsam (läs realistisk) kärlekshistoria var mitt val aldrig speciellt svårt. Abdellatif Kechiches filmatisering av Julie Marohs serieroman träffade helt rätt och golvade mig fullständigt. Årets bästa adaption? Antagligen. För att inte snacka om skådespelet!

 

7.Dallas-Buyers-Club7. Allt med Matthew McConaughey

Resan som McConaughey gjort de senaste åren är fullständigt makalös och förtjänar  att uppmärksammas. Han medverkar inte bara i två av årets filmiska höjdpunkter, Mud och Dallas Buyers Club, utan är också med i den bästa tv-serien på televisionen just nu – True Detective. Så jag lyfter på hatten och håller ett par tummar för att Matthew tar hem en Oscarsstatyett inatt.

.

6.Inside-Llewyn-Devis6. Inside Llewyn Davis (2013)

I min bok är bröderna Coen världsmästare på att göra film. Fullständigt orädda att kasta sig mellan olika genres och tummar aldrig på magin i det lilla. Jag kände för Llewyn Davis, hittade en bit av mig själv i honom och lämnade filmen som en något bättre människa.

.

 

5.-her_poster5. Her (2013)

Det som egentligen överraskade mig mest med Her´s briljans var att Spike Jonze inte haft hjälp av geniet Charlie Kaufman att skriva filmens manus. Utan skrivet det helt på eget bevåg. Dessutom lite komiskt att Jonze går och gör årets bästa Science Fiction-rulle och fullständigt golvar sina actiongalna storbudgetkollegor. Genialiskt befängt.

 

4.clear.history4. Clear History (2013)

Okej, det här är inte på något sätt en film für alles. Men för oss som går i väntans tider och trånar efter en fortsättning när det kommer till Curb Your Enthusiasm – så är Clear History en skänk från ovan. Larry David driver runt och ägnar sig åt petitesser och jag älskade varenda liten minut av det.

.

 

3.prisoners-poster3. Prisoners (2013)

Listans magslag och en film som ses bäst mentalt nollställd och fullständigt oförberedd. Så har du inte sett den – grattis! Israeliska Big Bad Wolves bör också nämnas i sammanhanget. Två filmer som påminner väldigt mycket om varandra, men där jag ändå tycker att Denis Villeneuves version känns både ett och två snäpp tyngre.

 

2.place_beyond_the_pines2. The Place Beyond the Pines (2012)

Sen har vi den där filmen som kom på tok för tidigt för att ha en chans att kamma hem några priser och få den uppmärksamhet den förtjänar. Men i min bok får den en stor fett silvermedalj. För Darek Cianfrance filmberättande är något utöver det vanliga, det visade han redan för en handfull år sedan med mästerliga Blue Valentine. Och Place Beyond the Pines är än bättre!

 

1.gravity-imax-poster1. Gravity (2013)

En av de mäktigaste bioupplevelserna jag har haft på många, många år. Dessutom en film som ger 3D-tekniken någon form av existensberättigande. Jag älskar Alfonso Cuarón, symboliken, enkelheten, storheten och magin. Så för mig är valet inte särskilt svårt, Gravity är årets film, årets fenomen och årets upplevelse alla kategorier.

 

Strax utanför listan aka. hedersomnämnande: Last Stop Fruitvale Station, Philomena, Before Midnight, The Broken Circle Breakdown, Känn ingen sorg, Hotell, Spring Breakers, The Conjuring, The Spectacular Now, The Way Way Back och Enough Said.

Där har ni mina filmfavoriter från det gångna året. Vilka har ni?

The Walking Dead på tre olika sätt – del 2

AMC, Apart Förlag, Frank Darabont, Glen Mazzara, Postapokalyps, Robert Kirkman, Scott M. Gimple, Serieroman, Serietidning, Telltale, The Walking Dead, The Walking Dead: Season Two, TV, TWD

Nu var det lite mer än ett år sedan jag skrev min första hyllningstext tillägnad The Walking Dead (som ni för övrigt kan ta del av här). Och vad passar väl bättre än att försöka sparka igång bloggandet igen med den utlovade uppföljningen. Jag ska försöka att inte spoliera något när det kommer till innehållet, utan mer ge min syn och bedömning av hur jag tycker det hela har utvecklat sig sedan sist.

Walkers på televisionen – Vem bestämmer?

the-walking-dead-season-4-part-2

Efter ett minst sagt rafflande mid-season-avsnitt gick tv-serien i ide över vintern. Men nu är den så äntligen tillbaka, i skrivande stund har det senaste avsnittet precis kablats ut på den amerikanska televisionen, och bjuder alltjämt på en ganska guppig resa. För kvalitén är fortsatt ojämn, både när det kommer till enskilda avsnitt, men framförallt när det kommer till säsongshelheten. Vilket kan tyckas anmärkningsvärt då serien vecka in och vecka ut drar storpublik och utan tvekan får anses som ett av kabelkanalen AMC´s stora flaggskepp. Men om man skrapar på den välpolerade ytan så ser man ganska snabbt att serien har en minst sagt grötig historia.

Kort sagt så har det sett ut ungefär såhär: Efter succén med den första säsongen ville seriens skapare (tillika medregissör och producent) Frank Darabont, ha till en budgetökning. Dels för att mottagandet av första säsongen varit över all förväntan, men också för att kunna upprätthålla samma kvalité till kommande säsong. AMC nekade honom detta, sänkte istället budgeten och sparkade Darabont. Glen Mazzara, som varit Darabonts högra hand under den första säsongen, ersatte Darabont som ”showrunner” och styrde skutan under både säsong två och tre.

Efter den tredje säsongen fick även Mazzara sparken. Detta grundades i att Mazzara och seriens kärnperson Robert Kirkman (skaparen bakom serieromanen) inte alls kom överens. AMC insåg givetvis vikten av att ha Kirkman på ”sin sida” och handlade därefter. Inför den fjärde säsongen tog sedermera manusförfattaren/producenten Scott M. Gimple klivet upp som huvudansvarig.

Turbulensen i kulisserna har så klart påverkat slutprodukten. Jag tycker personligen AMC gjorde helt rätt i att ersätta Mazzara efter den tredje säsongen (som är seriens svagaste och mest svajiga hittills). Att inte ge Darabont de ekonomiska förutsättningarna inför den andra säsongen är antagligen ett av de största misstagen i tv-historien. Inte bara då Darabont är en högst kompetent person, utan också då hans relation till Kirkman inte på något sätt ska underskattas. Nu återstår det bara att se hur länge Gimple får behålla jobbet. Sett till kvalitén under inledningen av den fjärde säsongen, så borde det vara för ett bra tag framöver. För serien känns i mitt tycke stabilare än någonsin. Men Gimples öde ligger som sagt i Kirkmans händer. Det är han som i slutändan har sista ordet sett ur ett historiskt perspektiv.

Walkers via spakarna – Season Two

Telltale

Skulle jag ranka förra årets bästa tv-spel så skulle The Walking Dead: The Game utan tvekan toppa listan. Jag har aldrig varit någon stor förespråkare för pekaklicka-konceptet, men Telltale övertygade mig om att spelmekaniken inte har någon som helst betydelse – allt hänger på historien som berättas och karaktärerna i den samma.

I skrivande stund har även den första episoden av uppföljaren The Walking Dead: Season Two släppts. Och precis som tidigare, levereras det en engagerande och känslomässig historia, stressade situationer som kräver snabba beslut och en alldeles underbar värld att hasa runt i. Ser sannerligen fram emot fortsättningen.

Walkers på print – Att gå på djupet

twd4”…jag svårt att motivera mig att läsa serietidningar, jag är för lat och har ju såklart inte beskådat en endaste liten bildruta såhär långt.” Så avslutade jag förra gången det begav sig. Ett år senare skulle jag säga att serier tar upp lika mycket av min tid som film och tv-serier. Om inte mer. Och jag har The Walking Dead att tacka för det mesta.

För att konsumera samma historia i olika format är verkligen något som tilltalar mig. Desto mer tid och energi jag investerar i något, ju mer får jag i slutändan tillbaka. I det här fallet en helt annan känsla för både karaktärer och historia. ”Boken är alltid bättre än filmen” brukar det sägas. Nej, boken och filmen kompletterar varandra alldeles utmärkt i det här fallet, säger jag.

Noterbart är trots allt att tv-serien och serieromanen skiljer sig åt på sina ställen, både gällande story, karaktärer och deras öde, men till skillnad från tv-spelet, som står på helt egna ben, så är åtminstone grundförutsättningarna och merparten av huvudkaraktärerna de samma.

Tilläggas ska också att jag har valt att läsa de svensköversatta samlingsvolymerna, utgivna av Apart Förlag. Grafiskt givetvis desamma som originalen, skillnaden är att de är på svenska. Det fina i kråksången är att de hittills utgivna volymerna (1-8) följer tv-serien tidsmässigt. Så i dagsläget har jag läst exakt lika mycket som jag har sett. Vilket också gör det till ett ypperligt tillfälle att sätta sig in i serien för alla oinvigda, och det finns som sagt tre olika vägar att vandra, eller så gör du som jag och tassar på samtliga.

Fotnot: Volym 9 är på gång! Bild 1

Mad Max-maraton

1080p, George Miller, Mad Max, Mad Max 2, MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR, MAD MAX BEYOND THUNDERDOME, Mad Max: Furiosa, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Postapokalyps, Science Fiction, The Road Warrior, Tom Hardy

Med anledning av den nyligen införskaffade plåtboxen av Mad Max, satte jag mig häromkvällen ner för att återuppleva en gammal favorit, men också för att reda ut ett och annat med en filmserien som jag egentligen bara mindes fragment av från tidig ålder. Det blev ett härligt litet kvällsmaraton hemma i soffan och en snabbutvärdering är på sin plats:

MAD MAX (1979)

plox_mad_max1George Miller (regi/manus) ger oss med Mad Max en dystopisk historia, skriven i skuggan av den globala oljekrisen som härjade i slutet av 1970-talet, där naturresurserna börjat sina och mänskligheten är på upprinnelse. Vi befinner oss ett par år in i framtiden och gängen har tagit över gatorna. Samhällsstrukturen är på väg att raseras och slutet är nära. Polisväsendet är en av få instanser som fortfarande är i bruk och det är där Max Rockatansky (spelad av en purfärsk yngling vid namn Mel Gibson) kommer in i bilden. En motorvägspatrullerande polis som får ett ondskefullt mc-gäng på halsen. De ödelägger hans familj och Max ger sig ut för hämnd.

Där har vi förutsättningarna för den här lågbudgetfilmen. För det är svårt att inte fastna i budgetträsket när det kommer till Mad Max. En film gjord på småpengar och som slog alla tänkbara Box Office-rekord, blev dessutom något utav ett fenomen i hemlandet Australien och födde en stjärna i Gibson. För egen del visade sig att jag med största sannolikhet aldrig tidigare sett den första Mad Max-filmen. Möjligtvis att jag sett delar av den och förväxlat den med den betydligt mer välkända uppföljaren The Road Warrior (aka Mad Max 2). Minnessörjan till trots så måste jag säga att jag blev positivt överraskad.

Vi kastas in i någon form av pre-apokalyptisk framtid, helt ovetandes om såväl dåtid som nutid, där vi själva får föreställa oss hur världen ser ut och vilka förutsättningar som ges. Historien präglas av biljakter och stunts, dialogen är lätträknad och historien något ostrukturerad. Och när allt kommer omkring så sitter jag och fullständigt myser. För även om Miller inte lyckas fullt ut med varken sin historia eller sin samhällskritik – så är det underhållningsvärdet som i slutändan både tar över och står som segrare. Jag sitter fullständigt mottaglig, med öppet sinne och suger åt mig av det genuina filmberättandet. Med praktiska effekter och riktiga stunts – långt ifrån glamorösa budgetar och datoriserade effekter, så har jag svårt att inte inta ”försvarsställning” och iträda mig min något mer förlåtande roll.

Mad Max (George Miller, 1979) 3,5/5

MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR (1981)

plox_road_warrior1Om vi slänger oss vidare till den andra filmen, The Road Warrior, så är förutsättningarna här betydligt mer konkreta. Vi får under filmens inledande minuter hela den första filmens handling summerade på lite drygt två minuter, där vi får ta del av den pragmatiska världsbild som kört samhällsstrukturen i botten och där nu världen har tagit ytterligare kliv mot sin undergång. Tre år har gått sedan vi senast lämnade, den numera lösdrivande, Max och den vårdslösa jakten på olja har sedan dess eskalerat.

Även om den första Mad Max-filmen drog in storkovan i hemlandet Australien, så hade filmen ingen större framgång borta i Amerikat. Trots att de dubbade över den brölande australiensiskan med engelska. Uppföljaren såldes därför in som en fristående film i hopp om att snärja även den amerikanska publiken. Och med betydligt större budget kunde Miller presentera den historia han hade för avsikt att berätta redan med den första filmen. Och med större resurser väcktes också intresset borta i Amerikat. En kultklassiker var född.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag växte upp på The Road Warrior, men det var utan tvekan en av de där fräcka filmerna som fanns med där redan i tidig ålder. Nu var det en handfull år sedan jag såg den sist men allting kändes oerhört bekant och nostalgifaktorn gick i taket där mot den rafflande avslutningsjakten. För här i uppföljaren är allting lite större och lite bättre, det fläskas på ordentligt och tempot är ett helt annat. Men hela tiden tycker jag Miller lyckas upprätthålla balansen och därmed charmen från den första filmen. Slutprodukten är svår att inte omfamna och ordet nostalgiapokalyps är härmed instiftat.

Mad Max 2: The Road Warrior (George Miller, 1981) 4,5/5

MAD MAX BEYOND THUNDERDOME (1984)

plox_beyond_thunderdome1”Two men enter. One man leaves” – ja, så lyder reglerna när det kommer till den gladiatorliknande oktagonen i staden Bartertown. En stad som Max tvingas till då han blivit bestulen på sitt kameltåg. Märkligt nog så är oktagonfajten över innan du hinner blinka och Max drar vidare på nya äventyr. En ny historia tar vid ute i öknen där Max helgonförklaras och höjs till skyarna av ett gäng föräldralösa barn. Låter det luddigt. Jovars. Manusarbetet med den här tredje filmen är katastrofalt och redan under filmens inledande minuter störs jag av det faktum författarna helt blundar för The Road Warrior-avslutningen. Lägg därtill den vilseledande titeln och vi har ganska stora problem.

Nåväl, det har gått ganska många år sedan händelserna i den andra filmen och för första gången i filmserien kan vi i alla fall vara säkra på att vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Detta då bl.a. dricksvatten börjar bli lika sällsynt som drivmedel och numera betraktas som en handelsvara. En välkommen detalj i en annars unken uppföljare – där problemen överglänser den tilltänkta underhållningen och tar udden ur upplevelsen. Filmens första halva, med snygga futuristiska miljöer och hygglig nerv, får ändock ses som godkänd och dämpar i alla fall fallet en smula.

Mad Max Beyond Thunderdome (George Miller, 1984) 2/5

Där har ni mina samlade intryck av Mad Max-trilogin, en charmig början, ett fantastiskt underhållande mittenparti, för att sedan avslutas med fritt fall. Men upp och ner går det allt som oftast, det är helt okej. Mitt största problem med trilogin är att helhetshistorien vävts samman oerhört illa. Det skakiga överlämnandet mellan ettan och tvåan har jag viss förståelse för, men glappet mellan tvåan och trean är för mig fullständigt obegripligt.

Nu finns det förvisso utrymme för förbättring på den punkten, för både den fjärde och den femte delen i den här filmserien är nämligen färdiginspelade. Ytterligare en gång sitter George Miller vid regispakarna, men denna gång är Gibson åsidosatt i förmån för Tom Hardy i rollen som Max Rockatansky (Gibson har dock bekräftat att han kommer att skymta förbi i en cameo). Mad Max: Fury Road beräknas ha premiär sommaren 2014 och den femte filmen, Mad Max: Furiosa, kommer med största sannolikhet året efter. Försiktigt förväntansfull.

madmaxfuryroad-firstlook-hardy-desert-full

Bane goes Mad Max

Malmö filmdagar 2013

Alicia Vikander, Before Midnight, Betyg 4, Blondie, Carolina Gynning, Don Jon, Edda Magnason, Filmspanarna, Hotell, Jesper Ganslandt, Kjell Bergqvist, Lisa Langseth, Malmö filmdagar, Mig äger ingen, Monica Z, Per Fly, Richard Linklater, Rush, SFI, Smärtgränsen, Svenska Filminstitutet, The Grandmaster, The Summit, Till det som är vackert

malmo_filmdagar_200bAtt i tre dagar fullständigt få förlora sig i det man älskar och att dessutom få göra det tillsammans med likasinnade, är såhär i efterhand svårt att sätta ord på. För i måndags var det så äntligen dags för Malmö filmdagar att dra igång. Tre dagar där Svenska Filminstitutet bjuder in branschfolk för en presentation av höstens och vinters svenska biopremiärer. En tre dagar lång festival där också mingel, diverse seminarium och utdelande av freebies står på agendan. Kort och gott – tre dagar av himmelrike för en sådan som mig och utan tvekan en värld lätt att vänja sig vid.

Det eminenta filmsällskapet Filmspanarna var i år inbjudna av SFI och där någonstans kom jag in i bilden. För detta var ju ett utmärkt tillfälle att äntligen få träffas face-to-face, efter åratal av tjattrande på intranätet. Så jag börjar med att tacka Fiffi, Sofia, Jessica, Jojje, Henke, Erik och Johan för deras ytterst trevliga sällskap, fantastiskt kul att träffa er alla och hoppas vi kan göra om det nästa år.

Trots att det till en början blev något hektiskt att försöka kombinera det färgsprakande festivalandet med den grådassiga vardagen (läs arbete) – så blev det ändå ganska bra till slut. Nio filmer och fjorton delicato-dammsugare på tre dagar – får ändå anses som godkänt tycker jag. Filmerna jag såg var Monica Z, Rush,  Before Midnight, Don Jon, The Summit, Hotell, The Grandmaster, Smärtgränsen och Mig äger ingen. Av dessa nio så utmärkte sig tre lite mer, två av dessa filmer var dessutom lite överraskande svenska:

monica_z

Monica Z
Sverigepremiär: 2013-09-13

Något överväldigad över att just ha träffat sju supertrevliga filmspanare för första gången så inleddes min festival med den svenska filmen Monica Z, som stod som stor invigningsfilm. Och det var med pompa och ståt filmen presenterades, på scen fick vi oss ett litet snack med bl.a. regissör Per Fly, Kjell Bergqvist och titelrollsinnehavaren Edda Magnason. Filmen överraskade verkligen positivt på mig där Edda Magnasons dialektförmåga stal showen och kopplade ett fast grepp om min hjärna. För jag kunde inte släppa tanken på att jämföra hennes insats med en annan skånska. Nämligen Carolina Gynning och hennes brölade skånska – som ska föreställa rikssvenska, i Jesper Ganslandts senaste film Blondie (2012). Natt och dag säger jag. Magnason går in och sätter både roll och dialekt och fyller dessutom i med att utveckla dialekten i takt med karaktärens framgångar. Där snackar vi en dialektdimension av rang. Att hon dessutom sjunger låtarna själv gör ju inte det hela mindre imponerande.

+++++

Before Midnight
Sverigepremiär: 2013-09-20

Den andra festivaldagen öppnade också starkt och bjöd på en härlig stund tillsammans med ”två gamla kompisar” (som Fiffi så fint uttryckte det). Tjugo år har gått sedan Jesse och Celine för första gången sprang på varandra och här i den tredje filmen i Richard Linklaters Before-serie träffar vi dem semestrandes i Grekland. Med sin sedvanligt snärtiga dialog och berättad med långa scener – väcks gamla minnen till liv och vi spenderar ytterligare ett härligt dygn tillsammans. Inte lika stark som den första filmen i serien, men ett kärt och efterlängtat återseende. Vågar man hoppas på att vi träffas igenom om tio år? Kanske. Hoppas.

+++++

Hotell
Sverigepremiär: 2013-10-04

Av de filmer jag såg under filmdagarna så håller jag, tillsammans med ganska många av filmspanarna, Hotell som den allra bästa. Även här var det den första visningen för dagen, så finns helt klart ett mönster där (tre av tre). Jag kan inte säga att jag var överförtjust i Lisa Langseths senaste film Till det som är vackert (2010), även där med Alicia Vikander i huvudrollen. Men med Hotell känns det som att deras lära-känna-varandra-film hade en självklar funktion och att de nu skördar det bästa ur sitt mångåriga samarbete. Humor blandas med djupaste allvar och slutresultatet är fantastiskt.

+++++

Där har ni tre biofilmer att se fram emot!

Så slutar Sopranos. Eller?

1080p, David Chase, Gudfadern, HBO, James Gandolfini, Journey, Sopranos, Spoilers, SVT, TV

För tredje gången i ordningen satt jag där, redo att hänga med Tony ut i New Yearsey-natten. Till en början var allt som vanligt, avsnitten avhandlades och den där sköna Sopranos-trivsamheten gjorde sig återigen påmind. Men så från ingenstans sköljde ett gigantisk svart ångestmoln över mig. Molnet levererades av Twitter, nyheten att James Gandolfini lämnat jordelivet nådde mig.

Tilläggas ska kanske att jag blir sällan/aldrig särskilt berörd av kändisdödsfall, men Gandolfinis död kändes på alla möjliga sätt som ett olustig och sorgligt sammanträffande. Tanken var att jag denna gång endast skulle ta mig an första säsongen, dödsbeskedet ändrade förutsättningarna. Jag kunde inte lämna soffan och inom loppet av två veckor hade jag klämt seriens samtliga 86 episoder.

Och det, till en början olustiga sammanträffandet, utvecklades till någon form av högtidligt avskedsmarathon. Det lagades ugnsbakade pastarätter, skålades i italienskt portvin och småtjattrades in på småtimmarna. I vanlig ordning delades många fina stunder. Men den intensiva avskedsfesten fick ett abrupt slut, Tony Soprano lämnade ytterligare en gång mitt liv och kvar denna gång fanns inte ens Gandolfini, allt blev svart.

Sopranos tog oss svältfödda tv-älskare med storm redan när SVT rullade ut pilotavsnittet där en mörk höstkväll för snart tretton år sedan. Fram tills dess hade mitt tv-tittande mestadels bestått av svenskproducerad tv-såpa, där veckans höjdpunkt tog plats på en trött finlandsfärja. Vi – en sargad och till vis del självömkande åttiotalsgeneration – fick förvisso den svenska tv-såpan inpräntad i tidig ålder – men orkade aldrig riktigt lyfta blicken efter något bättre. Sopranos blev därför min, och många andras, väckarklocka och en första kontakt med det nya fräscha amerikanska tv-dramat.

Men nu sitter jag trots allt inte här för att uttrycka mina villkorslösa kärlek, recensera eller bedöma fenomenet Sopranos. Jag står fast vid att serien är det i särklass bästa som någonsin rullats ut på televisionen och att Gandolfinis rollprestation tillhör det absolut bästa i film och tv-historien. Den känslan är cementerad och kommer med största säkerhet inte avta med åren. Utan det som istället har växt fram och som jag känner ett behov av att få ur mig – är givetvis seriens avslutande tio sekunder. Men innan vi vandrar ner längs den stigen så slänger jag här upp världens fetaste SPOILER-VARNING! Har ni mot förmodan inte sett världens bästa tv-serie och inte vill ta del av hur densamma slutar – LÄS INTE efter hoppet!

*** SPOILER AV SOPRANOS NEDAN ***

För ärlighetens namn – vem lämnade inte Sopranos med en gnutta irritation där back in the days? Hand upp. Min spontana känsla efter att ha sett avslutningen en första gång var att Tony lämnade oss för all framtid. Han blir mördad där på restaurangen, framför sin familj, och den svarta rutan och de första tio tysta sekunderna i seriens historia talade för det. Teorierna och reaktionerna kring avslutet var givetvis massiva och skaparen/manusförfattaren David Chase´s sätt att avsluta serien på delade tittarna i två läger. Ena sidan kände sig bestulna på det definitiva slutet, medan den andra halvan uppskattade det mer öppna slutet – där det var upp till tittaren själv att fylla i eventuella luckor.

Det är just dessa luckor som jag inte kan få ur min skalle. Luckor som behöver summeras, dissekeras och diskuteras. Till min stora glädje hittade jag den fenomenala bloggen masterofsopranos, där Sopranos-fanatikern Dsweeney har gjort en grundlig och högst läsvärd analys av både slutet och serien som helhet. Ett bra vattenhål om du som jag törstar efter en komplett utredning och inte kan få nog av detaljer och bevismaterial. Det var också tack vare Dsweeney’s matiga innehåll som inspirerade mig till en egen summering och ett fastställande av slutet som sådant. Även om den här posten bara skrapar lite på ytan i jämförelse.

“If you look at the final episode really carefully, it’s all there.” D. Chase

Genom alla år har Chase fortsatt att neka till ett definitivt svar på frågan om Tony dör eller inte. Han står fast vid att allt finns där och har ytterligare ett par gånger försökt försvara avslutningen:

”All I wanted to do was present the idea of how short life is and how precious it is. The only way I felt I could do that was to rip it away.” D. Chase

Och visst är det är tungt när något man håller kärt rycks ifrån en på ett ögonblick. Men såhär efter en tredje titt har jag gjort en helomvändning. Min irritation har byts ut mot fascination. Chase har rätt i att om man tittar riktigt noga så finns allt där. Det är inget öppet slut. Det är ett mästerligt avslut. Men i jakten på det definitiva så tycker jag utan tvekan att det finns viktiga sekvenser att ta med sig in till det här avslutningsavsnittet långt tidigare i både säsongen och i tidigare säsonger. Den uppmärksamme belönas med ett definitivt avslut. Allt finns där – men inte i sista avsnittet.

Även om min personliga uppfattning kring Tonys öde inte har ändrats med åren så känner jag mig som sagt betydligt mer tillfreds med avslutningen såhär efter en tredje titt, och Dsweeney´s analys färsk i minnet har säkert gjort sitt. Tony dör och med följande fem punkter övertygas jag:

  • You probably don’t even hear it when it happens, right?

You probably don’t even hear it when it happens-teorin är en av de mest diskuterade och betrodda teorierna kring seriens slut (tillika den teori som speglar hela den här texten). Bobby och Tony sitter i en fiskebåt, Bobby är påväg upp i hierkin, Tony kan inte komma längre, de kommer fram till att gangsterlivet bara kan sluta på två sätt: antingen i fängelse eller också så med en kula i nacken – helt ovetandes om att det händer. Chase ger oss en första hint om hur det kommer att sluta. Teorin styrks dessutom när Tony i nästsista avsnittet har en flashback till båtsnacket med Bobby och scenen ytterligare en gång spelas upp.

  • Silvio bevittnar dödsskjutning

Chase ger oss ytterligare en försmak på hur det hela kommer att sluta då Silvio bekräftar inför Tony att det tog honom flera sekunder att ens reagera på dödsskjutningen av Gerry och då sitter han ändå mitt i händelsernas centrum. Ovan klipp innehåller enbart själva dödsskjutningen, Silvios återberättande finns uppenbarligen inte utlagt på tuben.

  • Phil Leotardo-avrättningen

Det mördas till höger och vänster mot slutet av serien. New York-bossen Phil Leotardos dödsskjutningen är dock ytterligare en hint – You probably don’t even hear it when it happens, right? Den tysta kulan i nacken är the way to go om man är boss.

  • Uppbyggnaden i avslutningsscenen

Större delarna av slutscenen är filmad ur Tonys perspektiv, den strukturerade klippningen med Tonys ögon mot dörren och blicken som lyfts när dörrklockan ringer, det är ur Tonys perspektiv allt blir svart. Till tonerna av Journeys – Don’t stop believing reser sig den ensamme mannen i grå jacka och gör en Gudfadern (som för övrigt Chase var ett stor fan av och hyllade frisk under seriens gång), dvs går in på toaletten, hämtar den gömda pistolen och avslutar Tonys gangstertillvaro för alltid. Lägg därtill den avslutande punkten nedan;

  • Three a clock-drömmen

En detalj som jag noterade först såhär efter en tredje genomtitt. Tonys brorson och tillika underhuggare, Christopher Moltisanti, vaknar upp ur en koma med ett meddelande från helvetet åt Tony och Paulie, ”Three a clock”. Detta är en varning som alltså inte gör sig påmind från i avslutningsscenen. Ur Tonys perspektiv är toaletten belägen på höger sida, klockan tre.

“There was so much more to say than could have been conveyed by an image of Tony face down in a bowl of onion rings with a bullet in his head. Or, on the other side, taking over the New York mob. The way I see it is that Tony Soprano had been people’s alter ego. They had gleefully watched him rob, kill, pillage, lie, and cheat. They had cheered him on. And then, all of a sudden, they wanted to see him punished for all that. They wanted “justice.” They wanted to see his brains splattered on the wall. I thought that was disgusting, frankly. But these people have always wanted blood. Maybe they would have been happy if Tony had killed twelve other people. Or twenty-five people. Or, who knows, if he had blown up Penn Station. The pathetic thing- to me- was how much they wanted his blood, after cheering him on for eight years”. D. Chase

Hur uppfattar du slutet?