Y: The Last Man (2003-2008)

Apart Förlag, Brian K. Vaughan, New Line, Pia Guerra, Postapokalyps, Seriebok, Serieroman, Serietidning, The Walking Dead, TWD, Y: The Last Man

I det här inledande stycket kan ni föreställa er en rad dåliga bortförklaringar och ursäkter till att den här bloggen legat i dvala de senaste månaderna. Jag har nämligen själv suttit och fnurlat på det hur länge som helst utan att få till det. Så jag väljer att skippa snick-snacket, gå vidare och krasst konstatera att det får vara som det är. För det finns ingen tid att spilla – idag är det nämligen dags att skriva ner ett par rader om en extraordinär läsupplevelse.

När förlaget Apart för ett par år sedan började översätta och publicera The Walking Dead på svenska så väcktes mitt intresse för serier till liv igen. Biten av det nygamla berättarformatet kom jag ganska kvickt i fas med mitt TWD-läsande och insåg att jag behövde ett substitut när jag gick i väntans tider. Det enda olästa som stod hemma i bokhyllan vid tidpunkten var en samlingsvolym av något vid namn ”Y: The Last Man”. Som min öma broder, för sisådär ett år sedan, snällt lånat ut och uppmanat mig till att läsa. Det fick bli min quickfix.

ylastman

Ynglingen Yorick Brown vaknar en dag upp till en värld i spillror, en pandemi har dragit över klotet och haft ihjäl varenda däggdjur med Y-kromosomen. De enda manliga varelser som tycks ha överlevt är Yorick och hans apa Ampersand. Denna plötsliga reducering av människosläktet får givetvis katastrofala konsekvenser. Eller? 

Redan under de inledande sidorna brände det till och jag kände att det här var en historia ämnad för en dystopiälskande typ som mig. Någon timme senare hade jag hungrigt slukat det första volymalbumet. Blown away och minst sagt exalterad över fortsättningen, slängde jag mig över intranätet och klickade hem resterande delar (och jo, köpte givetvis även på mig de redan lästa volymerna, komplettist javisst!).

Följande månader läste jag försiktigt, i ett nästan plågsamt långsamt tempo, fortsättningen. I hopp om att historien aldrig skulle nå sitt slut. Läste till och med om kapitel och sidor då jag kände att fokus saknats. Hängivenheten var total och det var verkligen med blandade känslor jag sen slutligen tog mig an seriens sista kapitel.

Det är en minst sagt mustig resa skaparen Brian K. Vaughan bjuder oss på. Med rapp dialog,  intressant premiss och mångbottnade karaktärer, är de tråkiga stunderna lätträknande. Serien är tecknad av Pia Guerra och den grafiska stilen är ganska enkel men passar historien och dess struktur väldigt bra. Vi kastas fram och tillbaka i tiden, bakgrundshistorierna bidrar till att tempot aldrig känns sävligt, samtidigt som sidohistorierna ger utrymme för egna reflektioner. Balansgången är så nära perfektion man kan komma.

ythelastman2

Tillsammans med Yorick och hans följeslagare nystar vi inte bara i ett världsomfattande mysterium, utan vi strövar omkring i ett samhälle där maktstrukturerna kastats om och där ganska stora ämnen behandlas. Vaughan gör det dock på ett finurligt sätt och lindar snyggt in sin politiska agenda i humor och satir. De populärkulturella referenserna lättar upp och kapitelövergångarna är stundom hysteriskt träffsäkra.

Jag har egentligen inga invändningar värda att nämna. Utan konstaterar här och nu att Y: The Last Man hör till de bästa upplevelserna jag har haft när det kommer till fiktiva världar. Film, TV och litteratur inkluderat. Episkt var ordet.

Slutligen; En filmatisering av serien har varit på gång sedan urminnes tider och turerna har varit många. New Line köpte tidigt rättigheterna men kom aldrig längre än till att ha ett manus färdigt. Någon produktion hann de aldrig dra igång och rättigheterna gick därmed  tillbaka till ursprungskreatörerna Brian K. Vaughan och Pia Guerra. Men jag är övertygad om att vi på ett eller annat vis kommer att få ta del av Yorick och company i rörligt format i framtiden. Bring it on säger jag!

Y: The Last Man (Brian K. Vaughan/Pia Guerra, 2003-2008) 5/5

Topp 10: Filmåret 2013

Abdellatif Kechiche, Alfonso Cuarón, Alicia Vikander, Årsbästalista, Before Midnight, Big Bad Wolves, Blackfish, Blue Is the Warmest Color, Blue Valentine, bröderna Coen, Charlie Kaufman, Clear History, Curb Your Enthusiasm, Cutie and the boxer, Dallas Buyers Club, Darek Cianfrance, Denis Villeneuve, Drinking Buddies, Enough Said, Filmåret 2013, Gravity, HBO, Her, Hotell, Inside Llewyn Davis, Julie Maroh, Känn ingen sorg, Larry David, Last Stop Fruitvale Station, Llewyn Davis, Matthew McConaughey, Mud, Olivia Wilde, Philomena, Prisoners, Rewind This!, Sandra Bullock, Science Fiction, Serieroman, Spike Jonze, Spring Breakers, The Act of killing, The Armstrong Lie, The Broken Circle Breakdown, The Conjuring, The Place Beyond the Pines, The Spectacular Now, The Way Way Back, Topp 10, Topplista, True Detective, TV

Okej, då var det den där tiden på året igen. Mars brukar innebära att jag börjar känna mig tillfreds med föregående filmår och att jag har tillräckligt mycket film innanför västen för att ranka mina favoriter. Dessutom brukar jag försöka ha Oscarsgalan som målsättning för mitt filmiska ”årsbokslut”. Och i vanlig ordning ser jag film i ”globalt tempo”, dvs. när filmerna har biopremiär i Sverige är för mig helt ointressant, i alla fall ur listperspektiv. Jag utgår från utgivningsår/tävlingsår. Med detta sagt så ger jag er här – mina tio favoritfilmer från filmåret 2013:

.

10.rewind.this10. Rewind This! (2013)

Fjolåret bjöd på en handfull ruskigt starka och minnesvärda dokumentärer (Blackfish, Cutie and the boxer, The Act of killing, The Armstrong Lie, för att nämna några). Men den jag tar med mig är utan tvekan Rewind This!. Med en förkärlek åt nördiga/smala ämnen så var det inte helt otippat att den här filmen om VHS-kassettens uppgång, fall och eftermäle skulle falla mig i smaken.

.

9.drinking_buddies9. Drinking Buddies (2013)

Hipstern i mig föll pladask för den här bagatellen till historia. Vi får ta del av ett mysigt Chicago, tillvaron på ett bryggeri, pimplandes öl tillsammans med Olivia Wilde. Bara det räcker gott och väl för mig. Sen att historien och dess utveckling både kändes en smula originell och medförde eftertanke, var givetvis ett plus även det.

 

8.blue.is.the.warmest8. Blue Is the Warmest Color (2013)

När det kommer till tänkvärd och smärtsam (läs realistisk) kärlekshistoria var mitt val aldrig speciellt svårt. Abdellatif Kechiches filmatisering av Julie Marohs serieroman träffade helt rätt och golvade mig fullständigt. Årets bästa adaption? Antagligen. För att inte snacka om skådespelet!

 

7.Dallas-Buyers-Club7. Allt med Matthew McConaughey

Resan som McConaughey gjort de senaste åren är fullständigt makalös och förtjänar  att uppmärksammas. Han medverkar inte bara i två av årets filmiska höjdpunkter, Mud och Dallas Buyers Club, utan är också med i den bästa tv-serien på televisionen just nu – True Detective. Så jag lyfter på hatten och håller ett par tummar för att Matthew tar hem en Oscarsstatyett inatt.

.

6.Inside-Llewyn-Devis6. Inside Llewyn Davis (2013)

I min bok är bröderna Coen världsmästare på att göra film. Fullständigt orädda att kasta sig mellan olika genres och tummar aldrig på magin i det lilla. Jag kände för Llewyn Davis, hittade en bit av mig själv i honom och lämnade filmen som en något bättre människa.

.

 

5.-her_poster5. Her (2013)

Det som egentligen överraskade mig mest med Her´s briljans var att Spike Jonze inte haft hjälp av geniet Charlie Kaufman att skriva filmens manus. Utan skrivet det helt på eget bevåg. Dessutom lite komiskt att Jonze går och gör årets bästa Science Fiction-rulle och fullständigt golvar sina actiongalna storbudgetkollegor. Genialiskt befängt.

 

4.clear.history4. Clear History (2013)

Okej, det här är inte på något sätt en film für alles. Men för oss som går i väntans tider och trånar efter en fortsättning när det kommer till Curb Your Enthusiasm – så är Clear History en skänk från ovan. Larry David driver runt och ägnar sig åt petitesser och jag älskade varenda liten minut av det.

.

 

3.prisoners-poster3. Prisoners (2013)

Listans magslag och en film som ses bäst mentalt nollställd och fullständigt oförberedd. Så har du inte sett den – grattis! Israeliska Big Bad Wolves bör också nämnas i sammanhanget. Två filmer som påminner väldigt mycket om varandra, men där jag ändå tycker att Denis Villeneuves version känns både ett och två snäpp tyngre.

 

2.place_beyond_the_pines2. The Place Beyond the Pines (2012)

Sen har vi den där filmen som kom på tok för tidigt för att ha en chans att kamma hem några priser och få den uppmärksamhet den förtjänar. Men i min bok får den en stor fett silvermedalj. För Darek Cianfrance filmberättande är något utöver det vanliga, det visade han redan för en handfull år sedan med mästerliga Blue Valentine. Och Place Beyond the Pines är än bättre!

 

1.gravity-imax-poster1. Gravity (2013)

En av de mäktigaste bioupplevelserna jag har haft på många, många år. Dessutom en film som ger 3D-tekniken någon form av existensberättigande. Jag älskar Alfonso Cuarón, symboliken, enkelheten, storheten och magin. Så för mig är valet inte särskilt svårt, Gravity är årets film, årets fenomen och årets upplevelse alla kategorier.

 

Strax utanför listan aka. hedersomnämnande: Last Stop Fruitvale Station, Philomena, Before Midnight, The Broken Circle Breakdown, Känn ingen sorg, Hotell, Spring Breakers, The Conjuring, The Spectacular Now, The Way Way Back och Enough Said.

Där har ni mina filmfavoriter från det gångna året. Vilka har ni?

The Walking Dead på tre olika sätt – del 2

AMC, Apart Förlag, Frank Darabont, Glen Mazzara, Postapokalyps, Robert Kirkman, Scott M. Gimple, Serieroman, Serietidning, Telltale, The Walking Dead, The Walking Dead: Season Two, TV, TWD

Nu var det lite mer än ett år sedan jag skrev min första hyllningstext tillägnad The Walking Dead (som ni för övrigt kan ta del av här). Och vad passar väl bättre än att försöka sparka igång bloggandet igen med den utlovade uppföljningen. Jag ska försöka att inte spoliera något när det kommer till innehållet, utan mer ge min syn och bedömning av hur jag tycker det hela har utvecklat sig sedan sist.

Walkers på televisionen – Vem bestämmer?

the-walking-dead-season-4-part-2

Efter ett minst sagt rafflande mid-season-avsnitt gick tv-serien i ide över vintern. Men nu är den så äntligen tillbaka, i skrivande stund har det senaste avsnittet precis kablats ut på den amerikanska televisionen, och bjuder alltjämt på en ganska guppig resa. För kvalitén är fortsatt ojämn, både när det kommer till enskilda avsnitt, men framförallt när det kommer till säsongshelheten. Vilket kan tyckas anmärkningsvärt då serien vecka in och vecka ut drar storpublik och utan tvekan får anses som ett av kabelkanalen AMC´s stora flaggskepp. Men om man skrapar på den välpolerade ytan så ser man ganska snabbt att serien har en minst sagt grötig historia.

Kort sagt så har det sett ut ungefär såhär: Efter succén med den första säsongen ville seriens skapare (tillika medregissör och producent) Frank Darabont, ha till en budgetökning. Dels för att mottagandet av första säsongen varit över all förväntan, men också för att kunna upprätthålla samma kvalité till kommande säsong. AMC nekade honom detta, sänkte istället budgeten och sparkade Darabont. Glen Mazzara, som varit Darabonts högra hand under den första säsongen, ersatte Darabont som ”showrunner” och styrde skutan under både säsong två och tre.

Efter den tredje säsongen fick även Mazzara sparken. Detta grundades i att Mazzara och seriens kärnperson Robert Kirkman (skaparen bakom serieromanen) inte alls kom överens. AMC insåg givetvis vikten av att ha Kirkman på ”sin sida” och handlade därefter. Inför den fjärde säsongen tog sedermera manusförfattaren/producenten Scott M. Gimple klivet upp som huvudansvarig.

Turbulensen i kulisserna har så klart påverkat slutprodukten. Jag tycker personligen AMC gjorde helt rätt i att ersätta Mazzara efter den tredje säsongen (som är seriens svagaste och mest svajiga hittills). Att inte ge Darabont de ekonomiska förutsättningarna inför den andra säsongen är antagligen ett av de största misstagen i tv-historien. Inte bara då Darabont är en högst kompetent person, utan också då hans relation till Kirkman inte på något sätt ska underskattas. Nu återstår det bara att se hur länge Gimple får behålla jobbet. Sett till kvalitén under inledningen av den fjärde säsongen, så borde det vara för ett bra tag framöver. För serien känns i mitt tycke stabilare än någonsin. Men Gimples öde ligger som sagt i Kirkmans händer. Det är han som i slutändan har sista ordet sett ur ett historiskt perspektiv.

Walkers via spakarna – Season Two

Telltale

Skulle jag ranka förra årets bästa tv-spel så skulle The Walking Dead: The Game utan tvekan toppa listan. Jag har aldrig varit någon stor förespråkare för pekaklicka-konceptet, men Telltale övertygade mig om att spelmekaniken inte har någon som helst betydelse – allt hänger på historien som berättas och karaktärerna i den samma.

I skrivande stund har även den första episoden av uppföljaren The Walking Dead: Season Two släppts. Och precis som tidigare, levereras det en engagerande och känslomässig historia, stressade situationer som kräver snabba beslut och en alldeles underbar värld att hasa runt i. Ser sannerligen fram emot fortsättningen.

Walkers på print – Att gå på djupet

twd4”…jag svårt att motivera mig att läsa serietidningar, jag är för lat och har ju såklart inte beskådat en endaste liten bildruta såhär långt.” Så avslutade jag förra gången det begav sig. Ett år senare skulle jag säga att serier tar upp lika mycket av min tid som film och tv-serier. Om inte mer. Och jag har The Walking Dead att tacka för det mesta.

För att konsumera samma historia i olika format är verkligen något som tilltalar mig. Desto mer tid och energi jag investerar i något, ju mer får jag i slutändan tillbaka. I det här fallet en helt annan känsla för både karaktärer och historia. ”Boken är alltid bättre än filmen” brukar det sägas. Nej, boken och filmen kompletterar varandra alldeles utmärkt i det här fallet, säger jag.

Noterbart är trots allt att tv-serien och serieromanen skiljer sig åt på sina ställen, både gällande story, karaktärer och deras öde, men till skillnad från tv-spelet, som står på helt egna ben, så är åtminstone grundförutsättningarna och merparten av huvudkaraktärerna de samma.

Tilläggas ska också att jag har valt att läsa de svensköversatta samlingsvolymerna, utgivna av Apart Förlag. Grafiskt givetvis desamma som originalen, skillnaden är att de är på svenska. Det fina i kråksången är att de hittills utgivna volymerna (1-8) följer tv-serien tidsmässigt. Så i dagsläget har jag läst exakt lika mycket som jag har sett. Vilket också gör det till ett ypperligt tillfälle att sätta sig in i serien för alla oinvigda, och det finns som sagt tre olika vägar att vandra, eller så gör du som jag och tassar på samtliga.

Fotnot: Volym 9 är på gång! Bild 1

I Am Legend – från början till slut

1080p, Arnold Schwarzenegger, Betyg 1, Betyg 3, Betyg 4, Charlton Heston, Francis Lawrence, George A. Romero, Guillermo del Toro, I Am Legend, I Am Legend: Awekning, I Am Legend: Survival, I Am Omega, John Logan, Logan Swanson, Michael Bay, Night of the Living Dead, Postapokalyps, Richard Matheson, Ridley Scott, Robert Neville, Serieroman, Serietidning, The Asylum, The Last Man on Earth, The Omega Man, TV-spel, Varulvarnas natt, Vincent Price, Warner Brothers, Will Smith

Jag har ägnat de senaste veckorna åt att fördjupa mig i I Am Legend, Richard Matheson hyllade science fictonroman/långnovell som filmatiserats inte mindre än tre och en halv gång (återkommer till den där halva gången lite längre ned), publicerats som serieroman och spinoffats till höger och vänster. Ja, arvet visade sig vara gigantiskt.

Som så många andra fick jag upp ögonen för den här historien tillsammans med Will Smith i filmen I Am Legend där någon gång för en handfull år sedan. En filmupplevelse som jag lämnade med blandade känslor, men vars premiss jag verkligen fastnade för och ville ha mer av. Även om jag sedan tidigare var ett fan av dystopiska miljöer och postapokalyptisk film så vill jag nog ändå minnas att I Am Legend blev startskottet för en djupare och större fascination för genren som sådan. Så jag får väl börja med att tacka för en filmupplevelse som format och triggat mitt filmintresse ytterligare. Tack.

Nu tog det förvisso ett par år, men nu är I Am Legend-projektet i hamn och nu återstår det bara att försöka sammanfatta äventyret, från början till slut:

I Am Legend/Varulvarnas natt (1954)

legend_roman1

Och var är inte bättre att börja än med den skrivna förlagan. I Richard Matheson skräckroman I Am Legend från 1954 får vi följa trädgårdsmästaren och familjefadern Robert Neville. Han är allt som återstår i en tid då en fruktad pandemi dragit över klotet och utrotat mänskligheten. Ensam kvar för han nu en daglig kamp mot de vampyrliknande varelserna som är resterna av den värld han en gång gick runt i. Han tillbringar dagarna med ha ha ihjäl så många som möjligt, snickra på barrikaderna runt huset, dämpa ångesten med alkohol och försöker motivera sig själv att fortsätta.

Även om jag tycker inledningen är något trevande, så tar det inte långt tid innan jag slukas av Matheson´s dystopiska världsbild. Jag fascineras av hans mod att ta sig an och utmana vampyrism, en mytologi i det närmaste cementerad i folktron vid den här tidpunkten. Han ger oss en varelse med vampyren som grund, men framför allt något som sedan skulle genererar en helt ny genre och en milstolpe inom genrefilmen – nämligen zombie´s och zombiefilmen.

George A. Romero´s Night of the Living Dead (1968) är ju faktiskt mer eller mindre I Am Legend rakt av. Något som Romero dock aldrig ”erkänt”. Istället han han pekat mot The Last Man on Earth (1964) som största inspirationskälla, vilket kan tyckas lustigt då det är en filmatisering som till större delen följer boken till punkt och pricka. Även om jag tycker att varelsernas zombieliknande rörelseförmåga kommer fram bättre i filmatiseringen. Nåja, den diskussionen får vi ta en annan gång.

Det tar som sagt ett par kapitel innan man kommer in ordentligt i boken, men sen går det av bara farten och resterande delar slukas hängivet. För Matheson bjuder verkligen på en intressant undergångshistoria, mänskligt förfall och en stilstudie i ensamhet och hur den sakta men säkert driver den mänskliga hjärnan till galenskap. Nevilles kamp, både med sig själv och med de yttre omständigheterna, fascinerar och engagerar. Matheson syr sedan ihop äventyret med ett avslutningskapitel som gör att boken med all rätt placeras och rankas som en av genres absolut främsta verk.

The Last Man On Earth (1964)

lastmanonearth1

Sen är vi då framme vid den första filmatiseringen, The Last Man On Earth. Som jag nämnde ovan så är det en film som följer förlagen väl, mer eller mindre rakt av. Vilket gör att faktumet att Matheson inte var nöjd med filmen högst märklig. För Matheson var med och skrev manuset, hade stort inflytande under produktionen och var i allra högsta grad inblandad i filmens slutresultat. Som han alltså inte alls var nöjd med och strök sitt namn. Han valde dock att krediteras under namnet Logan Swanson i eftertexterna, för att på så vis fortfarande kunna casha in på intäkterna.

I rollen som Robert Neville, eller Robert Morgan (som han märkligt nog uppgraderades till i filmen, passades också på att befordra honom till vetenskapsman), hittar vi ingen mindre än Vincent Price (ett skådespelarval som Matheson var starkt emot, grinig gubbe det där). Jag tycker Price sköter sig utmärkt i rollen, och precis som filmen – växer sig beundran allt starkare ju mer jag tänker tillbaka på likheterna med grundmaterialet.

Filmen tenderar dock att kännas något övertydlig då det hela tiden ska sättas ord på Nevilles innersta tankar, berättarrösten tar stundtals över och känns i många fall överflödig. Men utöver ljudproblematik (läs dubb) och överflödig berättarröst har jag egentligen inga större invändningar. För det här är trots allt en  lågbudgetfilm (producerad i Italien för att hålla kostnaderna nere, därav dubbproblematiken) som i mångt om mycket gör boken rättvis och som lämnar mig med en positiv känsla.

+++++

The Omega Man (1971)

omegaman1

I sjuttiotalstappningen av den här undergångshistorien ser vi den skjutglade Charlton Heston i rollen som Robert Neville. Nu är det inte tal om pandemier, bakterier eller annat trams, nej nu är det kemisk krigföring mellan Kina och Sovjet som ödelagt mänskligheten. Tidstypiskt så det står härliga till.

The Omega Man är också en betydligt lättsammare film och besitter också en helt annat typ av underhållningsvärde än sin föregångare. Fullproppad med oneliners och action där den ena skottsalvan avlöser den andra. Men också scener där vi kommer Neville in på livet och det är just i de tysta ensamma scenerna tillsammans med Heston som jag myser som mest. Krutgubben kan när han vill.

Filmen som sådan är lite vad den är, men det hymlas i alla fall inte – rakt på sak och klart sevärd.

+++++

Richard Matheson’s I Am Legend (1991)

iamlegendcomic1

Innan vi går vidare till nästa filmatisering tänkte jag slå ett slag för serieromanen Richard Matheson’s I Am Legend. En adaption på 244 sidor som såg dagens ljus första gången där i början av nittiotalet, men som sedermera återutgavs inför storsatsningen* 2007. Jag lyckades efter hårt arbete komma över ett exemplar (jodå, jag har fått blodad tand när det kommer till det här med serietidningar. Framför allt när det kommer till filmer jag gillar och som integrerar med den tryckta miljön, och vice versa). Serieromanen följer mer eller mindre boken från början till slut och det kan inte vara många stavelser som går förlorade. Så med mycket text och snygga illustrationer var det en läsning som gav I Am Legend-projektet ytterligare en dimension.

I Am Legend: Awekning (2007)

awekning1

*Marknadsföringskampanjen inför I Am Legend-premiären där i slutet av 2007 var massiv och innebar, förutom nyutgivningen  av serieromanen, också lanseringen av serieprojektet I Am Legend: Awekning. Där vi i fem kortare episoder bjuds på en försmak av vad som komma skall i filmen. Det gjordes sen också animerade versioner av samtliga episoder som inkluderades på dvd-versionen av I Am Legend (2007). Så helt klart värt att ta en titt bland det fylliga extramaterialet. Inte minst med tanke på hur pass svårt det verkar vara att få tag i seriealbumet (någon som mot förmodan sitter på ett ex så är jag aspirant).

I samma marknadsföringsveva lanserades också onlinespelet I Am Legend: Survival. Som undertecknad dock ej testat, med av bilderna att döma verkar man inte missat speciellt mycket.

I Am Omega (2007)

I_am_omega1

Sen har vi den där halva filmen. En ”direkt till DVD”-film med minibudget, producerad av de ökända bolaget The Asylum (som jag faktiskt inte hade koll på innan jag tog mig an I Am Omega ska erkännas), och gjord enbart med avsikt att kapitalisera på uppmärksamheten kring I Am Legend. Ett arbetssätt som verkar vara signifikativt för det här bolaget.

Det är heller ingen film som räknas som en adaption av romanen, utan The Asylum snodde konceptet, hafsade snabbt ihop en b-film och fick ut den på marknaden en månad innan premiären av Hollywoods storsatsning. Och jag varnar er, den inbjudande bilden ovan har ingenting med filmen att göra, utan användes på dvd-omlsaget för att snärja köpare.

Filmen i sig är givetvis fruktansvärd, så dålig att den svår att ta sig igenom. Det enda positiva jag kan säga om den är att de praktiska effekterna inte alls är så pjåkiga och varelsernas utseende hästlängder bättre än de i I Am Legend. Vilket förvisso inte säger särskilt mycket.

+++++

I Am Legend (2007)

i_am_legend1

Då är vi äntligen framme vid det här inläggets huvudrätt. Filmen som ligger som grund för hela den här genomgången och det finns mycket att säga. Ska jag börja med att outa min villkorslösa kärlek åt filmens första timme? Eller ska vi gå direkt på cgi-utspårningen? Ah, vi värmer upp med de minst sagt grötiga turerna kring filmens manus och förarbete;

I Am Legend var ett av de där outvecklade filmmanusen som attraherade intressanta filmpersonligheter i många, många år. 1997 stod det t.ex. klart att Ridley Scott skulle regissera den nya adaptionen och förhandlingarna med Arnold Schwarzenegger i rollen som Robert Neville var i hamn. Ridley Scott skrev tillsammans med vapendragaren John Logan (aktuell nu senast som manusförfattaren bakom den senaste bondrullen Skyfall) ett nytt manus, en avskalad, dialogtunn och mer artistisk version av historien (tänk om ändå!). Warner Brothers såg inga större vinstmöjligheter med Scott´s okommersiella version och tackade nej. Några år senare hoppade sedan Scott av tåget och i samma veva knöts också Will Smith till projektet. Michael Bay och Guillermo del Toro var sedan några av regissörerna som kopplades samman med projektet. Men jobbet tilldelades slutligen Constantine-regissören Francis Lawrence.

Inspirerade av Danny Boyle´s folktomma London-gator i 28 Days Later (2002) flyttade manusförfattarna historien till New York och likt The Omega Man skrev filmens undergångspremiss om för att passa sin samtid. Denna gång är det ett muterande cancervaccin som får agera utplånare.

Den första dryga timmen av I Am Legend är bland det mäktigaste och bästa jag vet i filmväg. En timme som slår det mesta i filmhistorien när det kommer till storslagen och påkostad dystopi. De folktomma New York-gatorna, Nevilles (Will Smith) vardagsbestyr i total tystnad, hans strukturerade rutiner och hopplösa ensamhet, den täta stämningen i den livlösa stadsmiljön. Det är magnifikt.

Även om jag så smått börjar komma över de fruktansvärt fulla datoranimerade varelserna, huvudkaraktärens motsägelsefulla agerande och den så frustrerande avslutningen, så stör det mig fortfarande tillräckligt mycket för att jag gång på gång ska tappa fokus och intresse framför filmen. För visst är det smärtsamt när man hängivet och till ett hundra procent sitter mottaglig och känslomässigt engagerad framför en historia, som i slutändan valt vägar som gör att man lämnar upplevelsen halvt illa till mods och smått frustrerad. Men som sagt, jag har börjat acceptera I Am Legend´s fel och brister, det är som det är och numera brukar jag nöja mig med att se första timmen, stänga av, se det alternativa slutet och nöja mig där.

+++++

Så, där har vi mitt I Am Legend äventyr. Hur summerar vi nu detta på bästa sätt? Vilken är egentligen den bästa filmatiseringen? Jag skulle säga att samtliga officiella filmatiseringar har sin charm, väldigt olika varandra och egentligen inte mycket mer gemensamt än just förlagen de baseras på. Mest trogen Matheson´s material är utan tvekan The Last Man On Earth, levererar mest gåshud gör I Am Legend-inledningen och klart mest underhållen blir jag framför The Omega Man. Så ja, se samtliga och få det bästa av tre världar. Grunda givetvis med boken för bästa effekt.

Addepladde har även han tagit sig an I Am Legend-filmatiseringarna. Den genomgången hittas här.

Även Jojjenito har gjort en läsvärd och härlig sammanställning och den tar ni del av här.