Y: The Last Man (2003-2008)

Apart Förlag, Brian K. Vaughan, New Line, Pia Guerra, Postapokalyps, Seriebok, Serieroman, Serietidning, The Walking Dead, TWD, Y: The Last Man

I det här inledande stycket kan ni föreställa er en rad dåliga bortförklaringar och ursäkter till att den här bloggen legat i dvala de senaste månaderna. Jag har nämligen själv suttit och fnurlat på det hur länge som helst utan att få till det. Så jag väljer att skippa snick-snacket, gå vidare och krasst konstatera att det får vara som det är. För det finns ingen tid att spilla – idag är det nämligen dags att skriva ner ett par rader om en extraordinär läsupplevelse.

När förlaget Apart för ett par år sedan började översätta och publicera The Walking Dead på svenska så väcktes mitt intresse för serier till liv igen. Biten av det nygamla berättarformatet kom jag ganska kvickt i fas med mitt TWD-läsande och insåg att jag behövde ett substitut när jag gick i väntans tider. Det enda olästa som stod hemma i bokhyllan vid tidpunkten var en samlingsvolym av något vid namn ”Y: The Last Man”. Som min öma broder, för sisådär ett år sedan, snällt lånat ut och uppmanat mig till att läsa. Det fick bli min quickfix.

ylastman

Ynglingen Yorick Brown vaknar en dag upp till en värld i spillror, en pandemi har dragit över klotet och haft ihjäl varenda däggdjur med Y-kromosomen. De enda manliga varelser som tycks ha överlevt är Yorick och hans apa Ampersand. Denna plötsliga reducering av människosläktet får givetvis katastrofala konsekvenser. Eller? 

Redan under de inledande sidorna brände det till och jag kände att det här var en historia ämnad för en dystopiälskande typ som mig. Någon timme senare hade jag hungrigt slukat det första volymalbumet. Blown away och minst sagt exalterad över fortsättningen, slängde jag mig över intranätet och klickade hem resterande delar (och jo, köpte givetvis även på mig de redan lästa volymerna, komplettist javisst!).

Följande månader läste jag försiktigt, i ett nästan plågsamt långsamt tempo, fortsättningen. I hopp om att historien aldrig skulle nå sitt slut. Läste till och med om kapitel och sidor då jag kände att fokus saknats. Hängivenheten var total och det var verkligen med blandade känslor jag sen slutligen tog mig an seriens sista kapitel.

Det är en minst sagt mustig resa skaparen Brian K. Vaughan bjuder oss på. Med rapp dialog,  intressant premiss och mångbottnade karaktärer, är de tråkiga stunderna lätträknande. Serien är tecknad av Pia Guerra och den grafiska stilen är ganska enkel men passar historien och dess struktur väldigt bra. Vi kastas fram och tillbaka i tiden, bakgrundshistorierna bidrar till att tempot aldrig känns sävligt, samtidigt som sidohistorierna ger utrymme för egna reflektioner. Balansgången är så nära perfektion man kan komma.

ythelastman2

Tillsammans med Yorick och hans följeslagare nystar vi inte bara i ett världsomfattande mysterium, utan vi strövar omkring i ett samhälle där maktstrukturerna kastats om och där ganska stora ämnen behandlas. Vaughan gör det dock på ett finurligt sätt och lindar snyggt in sin politiska agenda i humor och satir. De populärkulturella referenserna lättar upp och kapitelövergångarna är stundom hysteriskt träffsäkra.

Jag har egentligen inga invändningar värda att nämna. Utan konstaterar här och nu att Y: The Last Man hör till de bästa upplevelserna jag har haft när det kommer till fiktiva världar. Film, TV och litteratur inkluderat. Episkt var ordet.

Slutligen; En filmatisering av serien har varit på gång sedan urminnes tider och turerna har varit många. New Line köpte tidigt rättigheterna men kom aldrig längre än till att ha ett manus färdigt. Någon produktion hann de aldrig dra igång och rättigheterna gick därmed  tillbaka till ursprungskreatörerna Brian K. Vaughan och Pia Guerra. Men jag är övertygad om att vi på ett eller annat vis kommer att få ta del av Yorick och company i rörligt format i framtiden. Bring it on säger jag!

Y: The Last Man (Brian K. Vaughan/Pia Guerra, 2003-2008) 5/5

Mad Max: Fury Road (2015)

Charlize Theron, Fury Road, George Miller, Hugh Keays-Byrne, Mad Max, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Nicholas Hoult, Postapokalyps, Tom Hardy

Mad-Max-Fury-Road-PosterNär jag för lite drygt ett år sedan maratonade Mad Max-filmerna så avslutade jag med orden ”försiktigt förväntansfull” gällande den då kommande Fury Road. Successivt under det gånga året har givetvis den här försiktigheten transformerats till en superpepp. När jag väl satte mig där i biosalongen visste jag dock inte riktigt på vilket ben jag skulle stå. För aldrig tidigare hade jag varit med om en sådan hajp, femmorna haglade och medierna formligen exploderade med lovord och superlativ. Och i ärlighetens namn så är jag såhär i skrivande stund tveksam till om den här filmen behöver ytterligare en hyllningstext. Antagligen inte. Men jag ursäktar mig med att jag trots allt vill avsluta det jag en gång påbörjade. So here we go. Mina tankar om Fury Road måste ur min skalle, skrivna spontant utan direkt eftertanke (texten kommer också med största säkerhet innehålla spoilers!).

Jag älskade Mad Max: Fury Road! Vilket jäkla fenomen till film! Bara det faktum att den nu sjuttioåriga George Miller (mannen bakom originaltrilogin) får 180 miljoner dollars av en studio, drar ut i ödemarken och levererar en actionrökare som fullkomligt får tiden att stanna. En högpulserande actionfest med extra allt. En barnförbjuden sommarblockbuster. Ja, Miller fläskar på som att det inte finns någon morgondag och går egentligen emot all form av av rim och reson och för det älskar jag gubbfan!

Miller vrider den dystopiska postapokalyps-genren ytterligare ett varv med sin cyberpunk-stil. Och även om jag generellt föredrar en mer avskalad och skitig skildring av en värld som gått åt helvete, så är det ändå ett kärt återseende och i det närmaste omöjligt att inte njuta i Millers uppochnervända och högst egensinniga mytologiska upplägg. Som domineras av lack, läder, pimpade bilar, mänskliga blodpåsar, flödande modersmjölk och eldsprutande elgitarrer. Det blir helt enkelt för sjukt och bisarrt för att inte underhållas av det.

För det märks ganska snabbt att underhålla står högst upp på Millers agenda. Fury Road är bara ytterligare ett kapitel i Mad Max-filmserien, kronologi eller för den skull realism, finns inte på Millers världskarta. Galenskapen härjar fritt. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. I Fury Road kastas vi rakt in i händelsernas centrum, visst vecklas någon form av bakgrundshistoria ut längs resans gång, men på det stora hela bryr sig Miller ytterst lite om vad som varit. Han befinner sig här och nu och ibland är det befriande att se film utan uppbyggnad och djup. Pang på, lämna hjärnan hemma-film och det fungerar ypperligt.

mad_max_fury_road2

Feministiskt statement eller inte. Fury Road har analyserats ner i strumplästerna. Jag nöjer mig med att älska scenen då Max har tre skott kvar i bössan, missar de två inledande skotten för att sen slutligen räcka över bössan åt Furiosa (Charlize Theron), vackert och träffsäkert(!). Om detta gör mig till en politiskt korrekt individ eller inte bryr jag mig faktiskt väldigt lite om.

Theron är för övrigt badass überbra. Hon ÄR Fury Road och bär filmen bokstavligen på sina axlar. Nästan lika bra är Nicholas Hoult i rollen som som den tudelade och hjärntvättade Nux. Kul också att Miller får med sig Hugh Keays-Byrne från originaltrilogin, hans porträttering av den självutnämnde världshärskaren Immortan Joe är sannerligen minnesvärd. Tom Hardy som Max Rockatansky då, mja. Får nog återkomma till honom.

De praktiska effekterna smäller högre än på många år, Miller tillåter sig samtidigt att använda CGI när det adderar något, han har känsla för det och ser värdet i effekterna. Vilket ger filmen en härligt genuin känsla. Samtidigt som den tilltalar en hel R-rated-generation och känns ju faktiskt som en skänk från ovan i tider då drömfabriken pumpar ur sig det ena superhjältespektaklet efter det andra. Så japp, som ni märker sitter jag på det där hajptåget. Jag blev glad och upprymd av Fury Road. Men om jag slutligen ska resonera mig fram till någon form av slutbetyg så känner jag att jag trots allt vill belysa ett par ”problem”;

  • Tom Hardy som Max! Även om det är Furiosas  film så kan jag inte låta bli att muttra lite åt den ständigt så hyllade Tom Hardy. Men jag skulle helt klart föredragit att Mel Gibson repriserade sin roll som Max. Han är helt enkelt en bättre antihjälte, man gillar ju att inte riktigt gilla honom. Vilket är lite av Max roll i den här filmserien. Och var tog Gibsons Cameo vägen? Kontentan: jag saknar token Mel Gibson bland tokigheterna.
  • Whats up med snabbspolningskänslan? Jag såg filmen i 2D, vilket jag inte ångrar för fem öre (även om det finns en överhängande risk att jag kommer att se den ytterligare en gång, då kanske i 3D). Men jag kunde inte låta bli att reagera på ett par scener som kändes märkliga. Tex. då Max är på flyende fot där i början i Citadellet, det kändes som att scenen snabbspolades, som en gammal stumfilm. Jag gillade det inte och förstår inte riktigt poängen? Skillnad i 3D?
  • Ah, vi vänder om igen-konceptet! Haha, det kändes lite för jävla dumt. De hade ju redan sprängt det där bergspasset, vad skulle säga att odödlige Joe och gänget inte skulle kunna städa undan de där stenresterna ytterligare en gång? Men ja, nu är ju inte historien logisk och försöker ju inte så vara, så den här invändningen talar emot sig själv och är på gränsen till att strykas.

Även om jag älskar både filmen och faktumet att en film som Fury Road överhuvudtaget kommer till såhär 2015, så är det ingen fullpoängare i min bok (även om det är bra nära). Det är en sjuhelsikes underhållande och mäktig bioupplevelse. Jag ser nu fram emot att gotta ner mig i en mustig release av filmen hemma i soffan och välkomnar samtidigt mer Mad Max signerad supergubben George Miller.

Mad Max: Fury Road (George Miller, 2015) 4,5/5

Andra åsikter om samma film: Jojjenito, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Filmtich, Rörliga bilder och tryckta ord.

Topp 10: Filmåret 2014

A Most Violent Year, All Is Lost, American Psycho, Animal Kingdom, Apornas Planet, Astrid, Birdman, Birth, Blue Ruin, Boyhood, Calvary, Christopher Nolan, Cold in July, Damien Chazelle, Dan Gilroy, David Lynch, David Michôd, Dawn of the Planet of the Apes, Dune, Edge of Tomorrow, Frank, Godzilla, Guy Pearce, Henrik Möller, Her, Him, Interstellar, J C Chandor, J.K. Simmons, Jake Gyllenhaal, James McAvoy, Jessica Chastain, Jodorowsky's Dune, Jonathan Glazer, Leviathan, Life Itself, Linklater, Malmö filmdagar, Maps to the Stars, Margin Call, Matthew McConaughey, Miles Teller, Mitt, Newshunter, Nicole Kidman, Nightcrawler, Obvious Child, Oscar Isaac, Oscarsgalan, Postapokalyps, Rewind This!, Richard Linklater, Robert Pattinson, Roger Ebert, Scarlett Johansson, Starred Up, The Affair, The Babadok, The Definitive History of the Teenage Mutant Ninja Turtles, The Disappearance of Eleanor Rigby, The Grand Budapest Hotel, The Rover, The Signal, Them, Turist, Tusen Bitar, Under the Skin, Whiplash, Wild

Då var det dags igen – lista filmfavoriterna från fjolåret. Men jag tänkte ändå inleda med att vädra min irritation mot en hel drös filmälskare i det här landet. Människor som envisas med att gå efter den svenska premiären och lista sina favoriter redan kring nyår. Vilket resulterar i listor innehållande filmer sprida över flera år. Kan vi inte bara acceptera att vi ligger ett par månader efter med nya premiärer i det här landet? Gå efter filmens officiella ”världspremiär”, enas universellt, infinna oss i ledet och gemensamt lista våra filmfavoriter kring vårkanten? Så fruktansvärt jobbigt kan det inte vara att lägga band på sig själv och får ur sig en ”ordentlig” årsbästalista några månader efter amerikanerna? Nåja, alla får naturligtvis göra som de vill, jadda jadda… Nu lämnar vi det och knallar vidare till förutsättningarna för den här listan istället.

För jag har kryddat den här listan med lite nya kriterier det här året och tänkt till ett extra varv. Allt för att försöka få fram en så personlig lista som möjligt. Eftersom jag alltjämt är en sucker för fysisk media och fortfarande vill ha mina filmer i bokhyllan, så väger ”har jag införskaffat filmen-kriteriet” relativt tungt. Det är faktiskt en ganska bra måttstock på hur pass mycket jag gillar en film och jag kan inte begripa att jag inte tänkt på det tidigare (tex. gällande 2013 årsbästalistan). En film kan också vara otroligt välgjord, slå mig i magen eller golva mig fullständigt, men samtidigt lämna mig lika abrupt och helt utan fortsatt sug. Så ”omtittsfaktorn” är också något som jag numera väger in när det ska listas. Slutligen är det naturligtvis viktigt med någon form av kärlek vid första ögonkastet. Oavsett om det är hjärnan eller magen som säger ifrån, så ska det ju på något plan klicka.

Så om jag ska försöka summera det hela; §1. Första filmupplevelsen §2. Vill/har jag sett om filmen? §3. Känner jag ett ha-begär? Så here we go. Här har ni mina filmiska höjdpunkter 2014, allt enligt nya §1 + §2 + §3-ekvationen.

Boyhood-poster110. Boyhood (2014)

Vi sparkar igång listan med Linklaters mastodontprojekt. Utan tvekan den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar, ändå lämnade filmen mig med en känsla av att det här kommer jag antagligen aldrig se om. Jag var till en början mer imponerad av själva processen, men såg förbi historien. Men sen har upplevelsen växt mer och mer, väckt suget efter att ta del av den här tiden-är-dyrbar och livet-rinner-ur-oss-historien ytterligare en gång. Linklater sätter fingret på mängder av intressanta aspekter och ger oss ännu en gång en unik filmupplevelse. Så ja, jag har svängt och Boyhood klämmer sig därmed in på listan trots allt.

the-rover-poster19. The Rover (2014)

Jag var till en början förbannad över att David Michôds (australiensaren bakom Animal Kingdom) senaste alster inte var i närheten av en bioduk i det här landet. För hur ofta bjuds det egentligen på en nyproducerad postapokalyps – signerad intressant regissör. Inte tokofta direkt. Men när jag satt framför filmen förstod jag att det är en film som lätt kan försvinna i bruset, det är en högst avskalad och smal dystopi det här. Långt ifrånHollywood-budgetar eller för den skull en film för alla. Men med sin enkla premiss, skitiga miljöer, bra skådespeleri (Guy Pearce makalös och Robert Pattinson överraskar mig återigen positivt) är det en film som etsat sig fast hos mig och som jag ser fram emot att se igen.

ELEANOR-RIGBY-poster18. The Disappearance of Eleanor Rigby (2013)

En relationshistoria berättad ur dubbla perspektiv (The Affair någon?), dessutom släppts i dubbla/trippla versioner, först i de två separata filmerna Him och Her och sedan sammansatta under titeln Them. Nu har jag bara sett de två ”fristående” filmerna, men gillar verkligen att det finns olika alternativ att se en och samma film på, och är verkligen svag för det här med en och samma historia berättad ur olika vinklar. Sen att vi har James McAvoy och  Jessica Chastain i huvudrollerna gör ju det hela givetvis än mer fantastiskt.

jodorowskys-dune-poster17. Jodorowsky’s Dune (2013)

Årets dokumentär, även detta året, är en film om film (förra året var det Rewind This! som klämde sig in på topplistan). Där vi får ta del av Alejandro Jodorowsky och hans planer med filmen Dune. En film som aldrig blev av och som istället landade i knäet hos en annan innovativ filmskapare, David Lynch.  Fjolåret var för övrigt ett riktigt fint dokumentärt filmår, inte minst då dokumentärer med filmen i centrum. Tänker tex på den fylliga The Definitive History of the Teenage Mutant Ninja Turtles – filmen om de gröna sköldpaddornas stora genomslag, eller varför inte Life Itself – filmen om Roger Eberts liv. Alla tre är måsten för filmälskare, men jag håller Jodorowsky’s Dune högst och därmed en plats på listan. Kul, intressant och fascinerande.

under_the_skin_us_poster6. Under the Skin (2013)

Abstrakt, obehaglig och fullkomligt underbar existens-sci-fi med Scarlett Johansson i huvudrollen. Regissör Jonathan Glazer vet vilka knappar han ska trycka på för att få mina nackhår att resa sig. Det gjorde han tillsammans med Nicole Kidman med filmen Birth där för ett par år sedan och lyckas här ytterligare en gång få min hjärna i fullständig gungning. En film som lämnar väldigt mycket av handlingen öppet för egen tolkning, levererar en stämning utöver denna värld och jag gillar varenda sekund av det.

most_violent_year-poster15. A Most Violent Year (2014)

En film som kom från ingenstans och kanske var det just därför som den golvade mig fullständigt. Noll förväntningar är oftast ett framgångsrecept. En relativt långsam historia där vi får besöka New York 1981 – ett av de statistiskt sett våldsammaste åren i stadens historia. Jag fångades redan i första bildrutan och satt, trots filmens låga tempo, på nålar fram till eftertexterna. Snyggt, prydlig och Oscar Isaac och Jessica Chastain (återigen, film nr 2 på listan) står båda för fantastiska insatser. J C Chandor (Margin Call, All Is Lost) levererar ytterligare en gång, en regissör att hålla ögonen på framöver.

Dawn-poster14. Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Sen har vi då den där Ap-rebooten, som jag var lagom förtjust i efter biobesöket (skrev av mig lite om den här), men som sedan är den film som växt betydligt mest av samtliga filmer på den här listan. Dessutom den film som jag har sett flest gånger (1 bio, 2 hemma, 1 hemma med kommentatorsspår). Och visst, jag har alltjämt en del invändningar, ändå kan jag inte få nog av den. En märklig relation. Numera håller jag den inte bara som förra årets i särklass bästa blockbuster (Godzilla ganska långt efter, men ändock på en hedrande andraplats), utan rankar även den högt när det kommer till Apornas Planet-filmserien som sådan.

interstellar-poster13. Interstellar (2014)

Christopher Nolans filosofiska rymdepos må ha sina luckor manusmässigt, men oj vilken resa vi bjöds på. Årets bioupplevelse alla kategorier för min del. Som så många andra har jag dock alltjämt problem med den avslutande kvarten, en kvart som drar ner helhetsintrycket en smula, men ändå inte tillräckligt för att jag inte ska uppskatta filmen. För övrigt Jessica Chastains tredje film på listan och hon tar ju därmed över Matthew Mcconaughey dominanstrofé ifrån fjolårslistan, tror jag kan vara lite kär i henne dessutom.

whiplash-poster12. Whiplash (2014)

Ettan och tvåan på den här listan är lite i en klass för sig, jag kan säga att det är två filmer som ligger och naggar vid fullpott när det kommer till betyget. För om Interstellar var förra årets mäktigaste bioupplevelse så var Whiplash utan tvekan den svettigaste. Jag var helt slut när jag sett den. Damien Chazelle får till en härlig autentisk känsla, vilket gör det omöjligt att inte slukas och engageras.  Miles Teller befäster sin position som en av de absolut mest intressanta ynglingar och J.K Simmons belönas, med en roll värd namnet, efter en lång och trogen tjänst.

nightcrawler-poster11.Nightcrawler (2014)

Men ingen film är i närheten av den fantastiska atmosfär som Dan Gilroy får till i Nightcrawler. American Psycho möter nollbudgetfilmaren Henrik Möllers Newshunter och vi har ett stycke regidebut utöver det vanliga. Med stram budget och sina 28 inspelningsnätter – är det svårt att inte imponeras av hantverket. Släng in årets rollprestation signerad Jake Gyllenhaal (fortfarande sinnessjukt att han inte ens fick sig en nominering, anledning nog till att slopa Oscarsgalan framöver), snyggt foto, bra musik och  fint driv. Älskar den innerligt.

Hedersomnämnanden/strax utanför listan: The Grand Budapest Hotel, Frank, Starred Up, Blue Ruin, Edge of Tomorrow, Birdman, Cold in July, Obvious Child, The Babadok, Leviathan, Tusen Bitar, Wild, The Signal, Maps to the stars, Mitt, Astrid, Ida, Calvary och Turist.

Fler som tycker till om filmåret 2014: Fiffis Filmtajm, Movies-Noir, Fripps filmrevyer, Jojjenito (uppdateras efterhand)

Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

Éric Serra, Den sista striden, Jean Bouise, Jean Reno, Le dernier combat, Luc Besson, Mad Max, Pierre Jolivet, Postapokalyps, The Last Battle

den_sista_striden_1983Luc Besson var länge en kreativ och högst innovativ filmskapare. Hans tidiga projekt sprudlade av glädje och lekfullhet. Oförstörd och o-amerikaniserad i sitt uttryck. Långfilmsdebuten Le dernier combat (Den sista striden), som Besson gjorde vid 23 års ålder, är ett ypperligt bevis på detta.

Något så ovanligt som en humoristisk dystopi, svartvitt foto och med total avsaknad av dialog. Ett både vågat och annorlunda koncept – som vid första anblick ganska enkelt kan avfärdas som pretentiöst. Men vars upplägg och struktur man ganska snabbt kommer överens med.

Förutsättningarna för historien är relativt oklara. Men när vi slängs in i historien så vet vi i alla fall att den strukturerade världsbilden gått i graven, mänskligheten är på ruinernas brant och de få överlevande ägnar dagarna åt att just att försöka överleva. Klassiskt postapo-upplägg kan tyckas. Men Bessons grepp; att människans utveckling och anpassning, efter de nya världsliga förutsättningarna, som fört med sig att talförmågan och all form av språk glömts av, är både intressant och ger historien ytterligare djup.

lederniercombat3

I huvudrollen se vi Pierre Jolivet, vars namnlösa karaktär (”The Man” i eftertexterna) spenderar dagarna med att leta delar till sitt flygplansbygge. I jakten på ett batteri kommer i luven på ett gäng andra överlevande, tvingas lämna den ”trygga” ödemarken och fly in bland stadsruinerna. Där stöter han på ytterligare problem – i form av en enträgen karaktär vid namn ”The Brute” (Jean Reno). Vars mål i livet är att försöka ta sig in till sjukhuset välfyllda proviantförråd. På sjukhuset introduceras filmens tredje karaktär ”The Doctor” (Jean Bouise). De tre herrarnas vägar korsas och det blir en lika underhållande som blodig batalj.

Grötig handling, jodå. I ärlighetens namn finns det egentligen inte mycket till handling. Utan vi bjuds mest in på en blixtvisit i en värld som gått ordentligt utför. Men det flyter på ganska bra och det är omöjligt att inte fångas i historien. Mycket tack vara atmosfären, som i mångt om mycket bör tillskrivas Éric Serras fantastiska musik. För det här var inte bara Bessons långfilmsdebut, utan också början på en långt samarbete med både Jean Reno och kompositören Éric Serra. En trio som skulle komma att bli oskiljaktiga (Serra har fram till idag tonsatt Bessons samtliga långfilmer).

le-dernier-combat-1983-6

Det dialogfria konceptet tillsammans med den ”fysiska” humorn för givetvis tankarna direkt åt slapstick-hållet och jag måste säga att det fungerar över förväntan. Skådespelarna gör riktigt övertygande insatser, inte minst då Reno, som är omöjlig att inte tycka om. De får använda sitt kroppsspråk, flåsandes och flämtande ger de karaktärerna liv.

Nu inte sagt att det enbart är kul, det finns  allvar och en hel del välplacerad samhällskritik. Sen ska vi ju inte heller förglömma att det är en debutfilm gjord på ytterst liten budget, så någon Mad Max-action är det inte tal om här. Mer en avskalad dystopi med fokus på människan, dess anpassnings- och samarbetsförmåga. Jag gillar varenda sekund av det.

Le dernier combat (Den sista striden, Luc Besson, 1983) 4/5

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986)

1080p, Betyg 5, David Bowie, Jimmy T. Murakami, Postapokalyps, Raymond Briggs, Roger Waters, Seriebok, Tryggare kan ingen vara, Twilight Time, When the Wind Blows

Det är tidigt 90-tal. Tioåriga jag rotar runt i vhs-lådorna hemma hos en kompis. Alla fodral som på något sätt indikerar att filmen är tecknad är av högsta intresse. Efter en stund har jag en film vid namn ”Tryggare kan ingen vara” i mina händer. Omslaget pryds av ett sött litet pensionärspar och någon form av raket. Den tar vi! Tjoandes och tjimandes sätter vi oss nu ner borta i kuddhörnan, filmstunden kan börja.

Åttio minuter senare var jag och min kamrat inte bara rödblommiga om kinderna, vi satt där förstummade och mer eller mindre i chock. Vi hade för första gången fått känna på filmmediets mörka krafter. Ond, bråd, död i videoformat och konstigt nog så gillade vi varenda sekund av det.

whenthewindblows_bok_film

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986) är en filmatisering av Raymond Briggs seriealbum från 1982 med samma namn. En historia skriven under och som tar plats i kalla krigets slutskede. Vi får följa det pensionerade paret Jim och Hilda. Godtrogna medborgare och bosatta ute på den brittiska landsbygden. Jim, med sin ständigt växande oro över det ansträngda världsliga läget och Hilda som inte riktigt verkar inse allvaret. Försedda med myndigheternas pamfletter, med fokus på hur man bäst överlever en kärnvapenattack, och i sällskap av varandra, försöker de förbereda sig och tillsammans rida ut stormen. Storbritannien är under attack.

Att filmen var tillåten från sju år när det begav sig – är nästan lika skrämmande som historien i sig. För det är sannerligen en hjärtskärande och nattsvart historia vi bjuds på. Visst finns det en skvätt humor, kryddat med träffsäker satir, men det är utan tvekan en film avsedd för en vuxen publik. Och jag tycker faktiskt den är minst lika ångestladdad såhär idag som för tjugo år sedan. Men för oss som förälskat oss i genren är så är ju hopplöshet ett högst välkommet och grundläggande element.

blows1

When the Wind Blows var regissören Jimmy T. Murakamis andra filmatisering av Briggs böcker. Deras första samarbete var med den hyllade kortfilmen The Snowman (1982). En film som jag också tycker väldigt mycket om och nu när jag tänker efter – även den ordentligt sorgsen. Men trots allt betydligt mer lämpad för barn än den här nattsvarta dystopin. Och man kan ju inte låta bli att undra lite kring Murakamis baktankar, ville han få en hel generation barn halvt fördärvade? Nåja, oavsett vad så uppskattade jag ju uppenbarligen hans ”allvarliga” ton redan som yngling. Så jag antar att hans intentioner inte var helt genomonda.

Filmtekniskt står sig When the Wind Blows riktigt bra än idag. Murakami berättar historien med hjälp av både journalfilm, animeringar och live-action. Den konstnärliga stilen och historiens varma ton, gör det omöjligt att inte engageras, fångas och bry sig. Lägg därtill den specialskrivna musiken av David Bowie (ledmotiv) och Roger Waters, och projektet når ytterligare en dimension.

De nämnda komponenterna ovan bidrar faktiskt till att jag håller Murakamis adaption snäppet högre än den litterära förlagan. För som ni ser på bilden ovan så införskaffade jag faktiskt Briggs seriealbum inför den här omtitten. Ett seriealbum på lite drygt 50 sidor och det är sannerligen inte många bildrutor som missas i överföringen. Tonen och känslan är densamma, men Murakami tar det som sagt till en ny nivå.

blows_bokSom ni kanske förstår är jag lite smått förälskad i den här filmen. Det är inte bara en märkligt opassande barndomsfavorit, utan också en film som jag ständigt återkommer till och som jag hela tiden försöker få omvärlden att ta sig till. Och att inte dela ut högsta betyg är en fullständig omöjlighet.

Slutligen så måste jag också berömma det amerikanska distributionsbolaget Twilight Time. Ett mindre bolag som plockar fram mindre kända guldkorn, sätter ihop fullspäckade utgåvor och ger oss möjligheten att se filmerna i bästa möjliga kvalité.

When the Wind Blows (Jimmy T. Murakami, 1986) 5/5
When the Wind Blows (Raymond Briggs, 1982) 4,5/5

En revolutionerande uppgörelse tillsammans med nytappningen av Planet of the Apes

Andy Serkis, Apornas Planet, Betyg 3, Charlton Heston, Dawn of the Planet of the Apes, Icarus, Matt Reeves, Motion Capture, Postapokalyps, Rise of the Planet of the Apes

Innan jag begav mig av för att se sommarens kanske hetaste blockbuster – Dawn of the Planet of the Apes, så kände jag ett behov att både friska upp minnet men också att ge den första förra filmen ytterligare en chans. För jag måste medge att jag inte var någon större beundrare av Rise of the Planet of the Apes (2011). Snarare tvärtom, så tyckte jag ganska illa om den. På gränsen till hat. Men då ska kanske tilläggas att jag rent generellt hyser en stor skepsis mot prequels/sequels/remakes/reboots, och allt som oftast avfärdar jag dom redan i planeringsstadiet. Vilket man ibland får äta upp… (Passar även här på att höja ett varningens finger när det kommer till SPOILERS – som kan förekomma gällande de två i raden senaste ap-filmerna).

Som t.ex. nu när jag säger att Rise of the Planet of the Apes har sina poänger och faktiskt fyller en ganska vettig funktion. Inte bara för den här nytappning till filmserie, utan också för originalfilmserien som sådan. För är det något jag är svag för så är det det här med gränsöverskridande berättande, när filmskaparna inte bara respekterar ursprungsmaterialet utan faktiskt också bidrar med något eget. Det jag främst tänker på är såklart det misslyckade försöket med framställandet av alzheimers-botemedlet. Som inte bara är filmens stora premiss, utan sen också kan appliceras på filmserien som sådan. För även om minnet sviktar och jag inte har de fem originalfilmerna färskt i minnet – så besvaras väl ändå aldrig frågan på hur allting började (åtminstone inte på sådan här vetenskaplig detaljnivå (rätta mig gärna om jag ha fel)? Så jag köper den nyplanterade premissen och uppskattar kreativiteten.

apes1

När det kommer till att respektera ursprungsmaterialet tycker jag även här att filmen kommer undan med ett gott betyg. Det jag personligen fastande mest för såhär andra gången jag såg filmen (och som jag faktiskt inte ens noterade vid en första titt) – var den i bakgrunden inbakade rapporteringen kring Icarus resa mot Mars (ni vet rymdskeppet som Charlton Heston och Co. kraschlandar i början av originalfilmen). Som jag tror att de här nya filmerna kommer att återkomma till längre fram, och låt oss då hoppas att filmbolaget inte gör en historisk andra remake, utan istället lämnat över stafettpinnen lagom till Icarus intåg i stratosfären.

apes2

Men även andra små detaljer, såsom hyllningen åt Heston då han dyker upp på en av TV-skärmarna, eller varför inte Caesars Frihetsgudinna i början av filmen. Billiga knep kan tyckas – men blinkningar som går hem hos mig. Sen slutligen, så misstänker jag att jag begått ett ”rookie-mistake” och lämnat filmen under eftertexterna första gången jag såg den. För jag hade inget som helst minne av den där extra scenen på flygplatsen då vi får se hur epidemin tar sin början. Så det var med en positiv känsla, och en stor portion optimism, jag denna gång lämnade den första filmen och blickade framåt mot fortsättningen.

”What if the beginning of this film was an Earth that seemed to have no humans on it, and what if it was the beginning of the apes’ tribal development? What if you could be in the apes’ world for a good 15 minutes, see what Caesar had created, and then realize all the humans are not gone — raising the question of can there be co-existence? –Matt Reeves, efter att ha dissat det presenterade manuset och sedan svarat vidare på hur han själv ville att uppföljaren skulle se ut.

Och all heder åt Matt Reeves, det börjar bra. Filmens dialoglösa inledande femton minuter gör mig fullständigt upprymd. Jag tänker på alla de amerikaner som nu tvingas att läsa undertexter för första gången i sina liv. Jag njuter av den totala avsaknaden av mänskliga karaktärer. De fantastiska animeringarna, de vackra landskapen och inblicken i apornas nygamla primitiva leverne. Människan har förgjort sig själv och epidemin har gjort sitt jobb. Apornas Planet är här!

Men nej. Det fegas tyvärr ur. En handfull klichéfyllda mänskliga karaktärer ger sig till känna, den ena mer stereotyp än den andra. Och filmens handling styrs nu alltmer mot frågeställningen >>can there be co-existence? Men ja, det var ju kul så länge det varade. Nu fortsätter jag förvisso intressera mig för Caesars önskan om världsfred, Kobas innerliga hat mot människosläktet, och inte minst kampen dom i mellan. Men sedan kan jag inte låta bli att slungas tillbaka till den högst ordinära historia som vi trots allt bjuds på, utan minsta lilla överraskning. Visst funkar det helt okej – den underhåller och gör sitt utlovade jobb. Men med tanke på potentialen med den fenomenala inledningen så hade i alla fall jag hoppats på att filmen skull undvika blockbuster-mallen i betydligt högre utsträckning.

apes3

Det som fascinerar och som jag tar med mig från den här filmupplevelsen är istället det visuella. Motion Capture-tekniken är såpass lyckad att det på sina ställen är omöjligt att urskilja huruvida en del apor är riktiga eller inte. Andy Serkis aka. Gollum briljerar med sin mimik och lyckas verkligen ge Caesar en personlighet. För att inte tala om de dystopiska San Francisco-miljöerna – som på egen hand motiverar en biobiljett.

Så på det stora hela skulle jag nog säga att de båda filmerna är av ungefär samma kaliber, solid underhållning men inget extraordinärt (Rise of the Planet of the Apes 3/5, Dawn of the Planet of the Apes 3/5).

Idag skriver även Jojje om sina Ap-intryck, läs vad han tycker om den senaste filmen här.  Även The Nerd Bird, Fiffi och The Velvet Café har sedan tidigare sagt sitt.

The Walking Dead på tre olika sätt – del 2

AMC, Apart Förlag, Frank Darabont, Glen Mazzara, Postapokalyps, Robert Kirkman, Scott M. Gimple, Serieroman, Serietidning, Telltale, The Walking Dead, The Walking Dead: Season Two, TV, TWD

Nu var det lite mer än ett år sedan jag skrev min första hyllningstext tillägnad The Walking Dead (som ni för övrigt kan ta del av här). Och vad passar väl bättre än att försöka sparka igång bloggandet igen med den utlovade uppföljningen. Jag ska försöka att inte spoliera något när det kommer till innehållet, utan mer ge min syn och bedömning av hur jag tycker det hela har utvecklat sig sedan sist.

Walkers på televisionen – Vem bestämmer?

the-walking-dead-season-4-part-2

Efter ett minst sagt rafflande mid-season-avsnitt gick tv-serien i ide över vintern. Men nu är den så äntligen tillbaka, i skrivande stund har det senaste avsnittet precis kablats ut på den amerikanska televisionen, och bjuder alltjämt på en ganska guppig resa. För kvalitén är fortsatt ojämn, både när det kommer till enskilda avsnitt, men framförallt när det kommer till säsongshelheten. Vilket kan tyckas anmärkningsvärt då serien vecka in och vecka ut drar storpublik och utan tvekan får anses som ett av kabelkanalen AMC´s stora flaggskepp. Men om man skrapar på den välpolerade ytan så ser man ganska snabbt att serien har en minst sagt grötig historia.

Kort sagt så har det sett ut ungefär såhär: Efter succén med den första säsongen ville seriens skapare (tillika medregissör och producent) Frank Darabont, ha till en budgetökning. Dels för att mottagandet av första säsongen varit över all förväntan, men också för att kunna upprätthålla samma kvalité till kommande säsong. AMC nekade honom detta, sänkte istället budgeten och sparkade Darabont. Glen Mazzara, som varit Darabonts högra hand under den första säsongen, ersatte Darabont som ”showrunner” och styrde skutan under både säsong två och tre.

Efter den tredje säsongen fick även Mazzara sparken. Detta grundades i att Mazzara och seriens kärnperson Robert Kirkman (skaparen bakom serieromanen) inte alls kom överens. AMC insåg givetvis vikten av att ha Kirkman på ”sin sida” och handlade därefter. Inför den fjärde säsongen tog sedermera manusförfattaren/producenten Scott M. Gimple klivet upp som huvudansvarig.

Turbulensen i kulisserna har så klart påverkat slutprodukten. Jag tycker personligen AMC gjorde helt rätt i att ersätta Mazzara efter den tredje säsongen (som är seriens svagaste och mest svajiga hittills). Att inte ge Darabont de ekonomiska förutsättningarna inför den andra säsongen är antagligen ett av de största misstagen i tv-historien. Inte bara då Darabont är en högst kompetent person, utan också då hans relation till Kirkman inte på något sätt ska underskattas. Nu återstår det bara att se hur länge Gimple får behålla jobbet. Sett till kvalitén under inledningen av den fjärde säsongen, så borde det vara för ett bra tag framöver. För serien känns i mitt tycke stabilare än någonsin. Men Gimples öde ligger som sagt i Kirkmans händer. Det är han som i slutändan har sista ordet sett ur ett historiskt perspektiv.

Walkers via spakarna – Season Two

Telltale

Skulle jag ranka förra årets bästa tv-spel så skulle The Walking Dead: The Game utan tvekan toppa listan. Jag har aldrig varit någon stor förespråkare för pekaklicka-konceptet, men Telltale övertygade mig om att spelmekaniken inte har någon som helst betydelse – allt hänger på historien som berättas och karaktärerna i den samma.

I skrivande stund har även den första episoden av uppföljaren The Walking Dead: Season Two släppts. Och precis som tidigare, levereras det en engagerande och känslomässig historia, stressade situationer som kräver snabba beslut och en alldeles underbar värld att hasa runt i. Ser sannerligen fram emot fortsättningen.

Walkers på print – Att gå på djupet

twd4”…jag svårt att motivera mig att läsa serietidningar, jag är för lat och har ju såklart inte beskådat en endaste liten bildruta såhär långt.” Så avslutade jag förra gången det begav sig. Ett år senare skulle jag säga att serier tar upp lika mycket av min tid som film och tv-serier. Om inte mer. Och jag har The Walking Dead att tacka för det mesta.

För att konsumera samma historia i olika format är verkligen något som tilltalar mig. Desto mer tid och energi jag investerar i något, ju mer får jag i slutändan tillbaka. I det här fallet en helt annan känsla för både karaktärer och historia. ”Boken är alltid bättre än filmen” brukar det sägas. Nej, boken och filmen kompletterar varandra alldeles utmärkt i det här fallet, säger jag.

Noterbart är trots allt att tv-serien och serieromanen skiljer sig åt på sina ställen, både gällande story, karaktärer och deras öde, men till skillnad från tv-spelet, som står på helt egna ben, så är åtminstone grundförutsättningarna och merparten av huvudkaraktärerna de samma.

Tilläggas ska också att jag har valt att läsa de svensköversatta samlingsvolymerna, utgivna av Apart Förlag. Grafiskt givetvis desamma som originalen, skillnaden är att de är på svenska. Det fina i kråksången är att de hittills utgivna volymerna (1-8) följer tv-serien tidsmässigt. Så i dagsläget har jag läst exakt lika mycket som jag har sett. Vilket också gör det till ett ypperligt tillfälle att sätta sig in i serien för alla oinvigda, och det finns som sagt tre olika vägar att vandra, eller så gör du som jag och tassar på samtliga.

Fotnot: Volym 9 är på gång! Bild 1

Mad Max-maraton

1080p, George Miller, Mad Max, Mad Max 2, MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR, MAD MAX BEYOND THUNDERDOME, Mad Max: Furiosa, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Postapokalyps, Science Fiction, The Road Warrior, Tom Hardy

Med anledning av den nyligen införskaffade plåtboxen av Mad Max, satte jag mig häromkvällen ner för att återuppleva en gammal favorit, men också för att reda ut ett och annat med en filmserien som jag egentligen bara mindes fragment av från tidig ålder. Det blev ett härligt litet kvällsmaraton hemma i soffan och en snabbutvärdering är på sin plats:

MAD MAX (1979)

plox_mad_max1George Miller (regi/manus) ger oss med Mad Max en dystopisk historia, skriven i skuggan av den globala oljekrisen som härjade i slutet av 1970-talet, där naturresurserna börjat sina och mänskligheten är på upprinnelse. Vi befinner oss ett par år in i framtiden och gängen har tagit över gatorna. Samhällsstrukturen är på väg att raseras och slutet är nära. Polisväsendet är en av få instanser som fortfarande är i bruk och det är där Max Rockatansky (spelad av en purfärsk yngling vid namn Mel Gibson) kommer in i bilden. En motorvägspatrullerande polis som får ett ondskefullt mc-gäng på halsen. De ödelägger hans familj och Max ger sig ut för hämnd.

Där har vi förutsättningarna för den här lågbudgetfilmen. För det är svårt att inte fastna i budgetträsket när det kommer till Mad Max. En film gjord på småpengar och som slog alla tänkbara Box Office-rekord, blev dessutom något utav ett fenomen i hemlandet Australien och födde en stjärna i Gibson. För egen del visade sig att jag med största sannolikhet aldrig tidigare sett den första Mad Max-filmen. Möjligtvis att jag sett delar av den och förväxlat den med den betydligt mer välkända uppföljaren The Road Warrior (aka Mad Max 2). Minnessörjan till trots så måste jag säga att jag blev positivt överraskad.

Vi kastas in i någon form av pre-apokalyptisk framtid, helt ovetandes om såväl dåtid som nutid, där vi själva får föreställa oss hur världen ser ut och vilka förutsättningar som ges. Historien präglas av biljakter och stunts, dialogen är lätträknad och historien något ostrukturerad. Och när allt kommer omkring så sitter jag och fullständigt myser. För även om Miller inte lyckas fullt ut med varken sin historia eller sin samhällskritik – så är det underhållningsvärdet som i slutändan både tar över och står som segrare. Jag sitter fullständigt mottaglig, med öppet sinne och suger åt mig av det genuina filmberättandet. Med praktiska effekter och riktiga stunts – långt ifrån glamorösa budgetar och datoriserade effekter, så har jag svårt att inte inta ”försvarsställning” och iträda mig min något mer förlåtande roll.

Mad Max (George Miller, 1979) 3,5/5

MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR (1981)

plox_road_warrior1Om vi slänger oss vidare till den andra filmen, The Road Warrior, så är förutsättningarna här betydligt mer konkreta. Vi får under filmens inledande minuter hela den första filmens handling summerade på lite drygt två minuter, där vi får ta del av den pragmatiska världsbild som kört samhällsstrukturen i botten och där nu världen har tagit ytterligare kliv mot sin undergång. Tre år har gått sedan vi senast lämnade, den numera lösdrivande, Max och den vårdslösa jakten på olja har sedan dess eskalerat.

Även om den första Mad Max-filmen drog in storkovan i hemlandet Australien, så hade filmen ingen större framgång borta i Amerikat. Trots att de dubbade över den brölande australiensiskan med engelska. Uppföljaren såldes därför in som en fristående film i hopp om att snärja även den amerikanska publiken. Och med betydligt större budget kunde Miller presentera den historia han hade för avsikt att berätta redan med den första filmen. Och med större resurser väcktes också intresset borta i Amerikat. En kultklassiker var född.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag växte upp på The Road Warrior, men det var utan tvekan en av de där fräcka filmerna som fanns med där redan i tidig ålder. Nu var det en handfull år sedan jag såg den sist men allting kändes oerhört bekant och nostalgifaktorn gick i taket där mot den rafflande avslutningsjakten. För här i uppföljaren är allting lite större och lite bättre, det fläskas på ordentligt och tempot är ett helt annat. Men hela tiden tycker jag Miller lyckas upprätthålla balansen och därmed charmen från den första filmen. Slutprodukten är svår att inte omfamna och ordet nostalgiapokalyps är härmed instiftat.

Mad Max 2: The Road Warrior (George Miller, 1981) 4,5/5

MAD MAX BEYOND THUNDERDOME (1984)

plox_beyond_thunderdome1”Two men enter. One man leaves” – ja, så lyder reglerna när det kommer till den gladiatorliknande oktagonen i staden Bartertown. En stad som Max tvingas till då han blivit bestulen på sitt kameltåg. Märkligt nog så är oktagonfajten över innan du hinner blinka och Max drar vidare på nya äventyr. En ny historia tar vid ute i öknen där Max helgonförklaras och höjs till skyarna av ett gäng föräldralösa barn. Låter det luddigt. Jovars. Manusarbetet med den här tredje filmen är katastrofalt och redan under filmens inledande minuter störs jag av det faktum författarna helt blundar för The Road Warrior-avslutningen. Lägg därtill den vilseledande titeln och vi har ganska stora problem.

Nåväl, det har gått ganska många år sedan händelserna i den andra filmen och för första gången i filmserien kan vi i alla fall vara säkra på att vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Detta då bl.a. dricksvatten börjar bli lika sällsynt som drivmedel och numera betraktas som en handelsvara. En välkommen detalj i en annars unken uppföljare – där problemen överglänser den tilltänkta underhållningen och tar udden ur upplevelsen. Filmens första halva, med snygga futuristiska miljöer och hygglig nerv, får ändock ses som godkänd och dämpar i alla fall fallet en smula.

Mad Max Beyond Thunderdome (George Miller, 1984) 2/5

Där har ni mina samlade intryck av Mad Max-trilogin, en charmig början, ett fantastiskt underhållande mittenparti, för att sedan avslutas med fritt fall. Men upp och ner går det allt som oftast, det är helt okej. Mitt största problem med trilogin är att helhetshistorien vävts samman oerhört illa. Det skakiga överlämnandet mellan ettan och tvåan har jag viss förståelse för, men glappet mellan tvåan och trean är för mig fullständigt obegripligt.

Nu finns det förvisso utrymme för förbättring på den punkten, för både den fjärde och den femte delen i den här filmserien är nämligen färdiginspelade. Ytterligare en gång sitter George Miller vid regispakarna, men denna gång är Gibson åsidosatt i förmån för Tom Hardy i rollen som Max Rockatansky (Gibson har dock bekräftat att han kommer att skymta förbi i en cameo). Mad Max: Fury Road beräknas ha premiär sommaren 2014 och den femte filmen, Mad Max: Furiosa, kommer med största sannolikhet året efter. Försiktigt förväntansfull.

madmaxfuryroad-firstlook-hardy-desert-full

Bane goes Mad Max

I Am Legend – från början till slut

1080p, Arnold Schwarzenegger, Betyg 1, Betyg 3, Betyg 4, Charlton Heston, Francis Lawrence, George A. Romero, Guillermo del Toro, I Am Legend, I Am Legend: Awekning, I Am Legend: Survival, I Am Omega, John Logan, Logan Swanson, Michael Bay, Night of the Living Dead, Postapokalyps, Richard Matheson, Ridley Scott, Robert Neville, Serieroman, Serietidning, The Asylum, The Last Man on Earth, The Omega Man, TV-spel, Varulvarnas natt, Vincent Price, Warner Brothers, Will Smith

Jag har ägnat de senaste veckorna åt att fördjupa mig i I Am Legend, Richard Matheson hyllade science fictonroman/långnovell som filmatiserats inte mindre än tre och en halv gång (återkommer till den där halva gången lite längre ned), publicerats som serieroman och spinoffats till höger och vänster. Ja, arvet visade sig vara gigantiskt.

Som så många andra fick jag upp ögonen för den här historien tillsammans med Will Smith i filmen I Am Legend där någon gång för en handfull år sedan. En filmupplevelse som jag lämnade med blandade känslor, men vars premiss jag verkligen fastnade för och ville ha mer av. Även om jag sedan tidigare var ett fan av dystopiska miljöer och postapokalyptisk film så vill jag nog ändå minnas att I Am Legend blev startskottet för en djupare och större fascination för genren som sådan. Så jag får väl börja med att tacka för en filmupplevelse som format och triggat mitt filmintresse ytterligare. Tack.

Nu tog det förvisso ett par år, men nu är I Am Legend-projektet i hamn och nu återstår det bara att försöka sammanfatta äventyret, från början till slut:

I Am Legend/Varulvarnas natt (1954)

legend_roman1

Och var är inte bättre att börja än med den skrivna förlagan. I Richard Matheson skräckroman I Am Legend från 1954 får vi följa trädgårdsmästaren och familjefadern Robert Neville. Han är allt som återstår i en tid då en fruktad pandemi dragit över klotet och utrotat mänskligheten. Ensam kvar för han nu en daglig kamp mot de vampyrliknande varelserna som är resterna av den värld han en gång gick runt i. Han tillbringar dagarna med ha ha ihjäl så många som möjligt, snickra på barrikaderna runt huset, dämpa ångesten med alkohol och försöker motivera sig själv att fortsätta.

Även om jag tycker inledningen är något trevande, så tar det inte långt tid innan jag slukas av Matheson´s dystopiska världsbild. Jag fascineras av hans mod att ta sig an och utmana vampyrism, en mytologi i det närmaste cementerad i folktron vid den här tidpunkten. Han ger oss en varelse med vampyren som grund, men framför allt något som sedan skulle genererar en helt ny genre och en milstolpe inom genrefilmen – nämligen zombie´s och zombiefilmen.

George A. Romero´s Night of the Living Dead (1968) är ju faktiskt mer eller mindre I Am Legend rakt av. Något som Romero dock aldrig ”erkänt”. Istället han han pekat mot The Last Man on Earth (1964) som största inspirationskälla, vilket kan tyckas lustigt då det är en filmatisering som till större delen följer boken till punkt och pricka. Även om jag tycker att varelsernas zombieliknande rörelseförmåga kommer fram bättre i filmatiseringen. Nåja, den diskussionen får vi ta en annan gång.

Det tar som sagt ett par kapitel innan man kommer in ordentligt i boken, men sen går det av bara farten och resterande delar slukas hängivet. För Matheson bjuder verkligen på en intressant undergångshistoria, mänskligt förfall och en stilstudie i ensamhet och hur den sakta men säkert driver den mänskliga hjärnan till galenskap. Nevilles kamp, både med sig själv och med de yttre omständigheterna, fascinerar och engagerar. Matheson syr sedan ihop äventyret med ett avslutningskapitel som gör att boken med all rätt placeras och rankas som en av genres absolut främsta verk.

The Last Man On Earth (1964)

lastmanonearth1

Sen är vi då framme vid den första filmatiseringen, The Last Man On Earth. Som jag nämnde ovan så är det en film som följer förlagen väl, mer eller mindre rakt av. Vilket gör att faktumet att Matheson inte var nöjd med filmen högst märklig. För Matheson var med och skrev manuset, hade stort inflytande under produktionen och var i allra högsta grad inblandad i filmens slutresultat. Som han alltså inte alls var nöjd med och strök sitt namn. Han valde dock att krediteras under namnet Logan Swanson i eftertexterna, för att på så vis fortfarande kunna casha in på intäkterna.

I rollen som Robert Neville, eller Robert Morgan (som han märkligt nog uppgraderades till i filmen, passades också på att befordra honom till vetenskapsman), hittar vi ingen mindre än Vincent Price (ett skådespelarval som Matheson var starkt emot, grinig gubbe det där). Jag tycker Price sköter sig utmärkt i rollen, och precis som filmen – växer sig beundran allt starkare ju mer jag tänker tillbaka på likheterna med grundmaterialet.

Filmen tenderar dock att kännas något övertydlig då det hela tiden ska sättas ord på Nevilles innersta tankar, berättarrösten tar stundtals över och känns i många fall överflödig. Men utöver ljudproblematik (läs dubb) och överflödig berättarröst har jag egentligen inga större invändningar. För det här är trots allt en  lågbudgetfilm (producerad i Italien för att hålla kostnaderna nere, därav dubbproblematiken) som i mångt om mycket gör boken rättvis och som lämnar mig med en positiv känsla.

+++++

The Omega Man (1971)

omegaman1

I sjuttiotalstappningen av den här undergångshistorien ser vi den skjutglade Charlton Heston i rollen som Robert Neville. Nu är det inte tal om pandemier, bakterier eller annat trams, nej nu är det kemisk krigföring mellan Kina och Sovjet som ödelagt mänskligheten. Tidstypiskt så det står härliga till.

The Omega Man är också en betydligt lättsammare film och besitter också en helt annat typ av underhållningsvärde än sin föregångare. Fullproppad med oneliners och action där den ena skottsalvan avlöser den andra. Men också scener där vi kommer Neville in på livet och det är just i de tysta ensamma scenerna tillsammans med Heston som jag myser som mest. Krutgubben kan när han vill.

Filmen som sådan är lite vad den är, men det hymlas i alla fall inte – rakt på sak och klart sevärd.

+++++

Richard Matheson’s I Am Legend (1991)

iamlegendcomic1

Innan vi går vidare till nästa filmatisering tänkte jag slå ett slag för serieromanen Richard Matheson’s I Am Legend. En adaption på 244 sidor som såg dagens ljus första gången där i början av nittiotalet, men som sedermera återutgavs inför storsatsningen* 2007. Jag lyckades efter hårt arbete komma över ett exemplar (jodå, jag har fått blodad tand när det kommer till det här med serietidningar. Framför allt när det kommer till filmer jag gillar och som integrerar med den tryckta miljön, och vice versa). Serieromanen följer mer eller mindre boken från början till slut och det kan inte vara många stavelser som går förlorade. Så med mycket text och snygga illustrationer var det en läsning som gav I Am Legend-projektet ytterligare en dimension.

I Am Legend: Awekning (2007)

awekning1

*Marknadsföringskampanjen inför I Am Legend-premiären där i slutet av 2007 var massiv och innebar, förutom nyutgivningen  av serieromanen, också lanseringen av serieprojektet I Am Legend: Awekning. Där vi i fem kortare episoder bjuds på en försmak av vad som komma skall i filmen. Det gjordes sen också animerade versioner av samtliga episoder som inkluderades på dvd-versionen av I Am Legend (2007). Så helt klart värt att ta en titt bland det fylliga extramaterialet. Inte minst med tanke på hur pass svårt det verkar vara att få tag i seriealbumet (någon som mot förmodan sitter på ett ex så är jag aspirant).

I samma marknadsföringsveva lanserades också onlinespelet I Am Legend: Survival. Som undertecknad dock ej testat, med av bilderna att döma verkar man inte missat speciellt mycket.

I Am Omega (2007)

I_am_omega1

Sen har vi den där halva filmen. En ”direkt till DVD”-film med minibudget, producerad av de ökända bolaget The Asylum (som jag faktiskt inte hade koll på innan jag tog mig an I Am Omega ska erkännas), och gjord enbart med avsikt att kapitalisera på uppmärksamheten kring I Am Legend. Ett arbetssätt som verkar vara signifikativt för det här bolaget.

Det är heller ingen film som räknas som en adaption av romanen, utan The Asylum snodde konceptet, hafsade snabbt ihop en b-film och fick ut den på marknaden en månad innan premiären av Hollywoods storsatsning. Och jag varnar er, den inbjudande bilden ovan har ingenting med filmen att göra, utan användes på dvd-omlsaget för att snärja köpare.

Filmen i sig är givetvis fruktansvärd, så dålig att den svår att ta sig igenom. Det enda positiva jag kan säga om den är att de praktiska effekterna inte alls är så pjåkiga och varelsernas utseende hästlängder bättre än de i I Am Legend. Vilket förvisso inte säger särskilt mycket.

+++++

I Am Legend (2007)

i_am_legend1

Då är vi äntligen framme vid det här inläggets huvudrätt. Filmen som ligger som grund för hela den här genomgången och det finns mycket att säga. Ska jag börja med att outa min villkorslösa kärlek åt filmens första timme? Eller ska vi gå direkt på cgi-utspårningen? Ah, vi värmer upp med de minst sagt grötiga turerna kring filmens manus och förarbete;

I Am Legend var ett av de där outvecklade filmmanusen som attraherade intressanta filmpersonligheter i många, många år. 1997 stod det t.ex. klart att Ridley Scott skulle regissera den nya adaptionen och förhandlingarna med Arnold Schwarzenegger i rollen som Robert Neville var i hamn. Ridley Scott skrev tillsammans med vapendragaren John Logan (aktuell nu senast som manusförfattaren bakom den senaste bondrullen Skyfall) ett nytt manus, en avskalad, dialogtunn och mer artistisk version av historien (tänk om ändå!). Warner Brothers såg inga större vinstmöjligheter med Scott´s okommersiella version och tackade nej. Några år senare hoppade sedan Scott av tåget och i samma veva knöts också Will Smith till projektet. Michael Bay och Guillermo del Toro var sedan några av regissörerna som kopplades samman med projektet. Men jobbet tilldelades slutligen Constantine-regissören Francis Lawrence.

Inspirerade av Danny Boyle´s folktomma London-gator i 28 Days Later (2002) flyttade manusförfattarna historien till New York och likt The Omega Man skrev filmens undergångspremiss om för att passa sin samtid. Denna gång är det ett muterande cancervaccin som får agera utplånare.

Den första dryga timmen av I Am Legend är bland det mäktigaste och bästa jag vet i filmväg. En timme som slår det mesta i filmhistorien när det kommer till storslagen och påkostad dystopi. De folktomma New York-gatorna, Nevilles (Will Smith) vardagsbestyr i total tystnad, hans strukturerade rutiner och hopplösa ensamhet, den täta stämningen i den livlösa stadsmiljön. Det är magnifikt.

Även om jag så smått börjar komma över de fruktansvärt fulla datoranimerade varelserna, huvudkaraktärens motsägelsefulla agerande och den så frustrerande avslutningen, så stör det mig fortfarande tillräckligt mycket för att jag gång på gång ska tappa fokus och intresse framför filmen. För visst är det smärtsamt när man hängivet och till ett hundra procent sitter mottaglig och känslomässigt engagerad framför en historia, som i slutändan valt vägar som gör att man lämnar upplevelsen halvt illa till mods och smått frustrerad. Men som sagt, jag har börjat acceptera I Am Legend´s fel och brister, det är som det är och numera brukar jag nöja mig med att se första timmen, stänga av, se det alternativa slutet och nöja mig där.

+++++

Så, där har vi mitt I Am Legend äventyr. Hur summerar vi nu detta på bästa sätt? Vilken är egentligen den bästa filmatiseringen? Jag skulle säga att samtliga officiella filmatiseringar har sin charm, väldigt olika varandra och egentligen inte mycket mer gemensamt än just förlagen de baseras på. Mest trogen Matheson´s material är utan tvekan The Last Man On Earth, levererar mest gåshud gör I Am Legend-inledningen och klart mest underhållen blir jag framför The Omega Man. Så ja, se samtliga och få det bästa av tre världar. Grunda givetvis med boken för bästa effekt.

Addepladde har även han tagit sig an I Am Legend-filmatiseringarna. Den genomgången hittas här.

Även Jojjenito har gjort en läsvärd och härlig sammanställning och den tar ni del av här.

The Walking Dead på tre olika sätt

1080p, Apart Förlag, Frank Darabont, Postapokalyps, Robert Kirkman, Serietidning, Telltale, The Walking Dead, TV, TV-spel, TWD, Uncategorized

TWD-movie

Jag kan inte påstå att jag är en stor anhängare av zombiegenren, även om en och annan Romero-rulle konsumerats genom åren. Snarare tvärtom – zombiepremissen aldrig riktigt tilltalat eller för den skull intresserat mig. Därför är det nu ganska otippat att jag sitter här i startgroparna, redo att hylla sönder en av vår tids klart mest hyllade och starka popkulturella-zombievarumärken. Men vad ska man göra – jag har blivit biten av en vandrande död.

Med en osund förkärlek åt mänsklig undergång är det kanske inte så märkvärdigt trots allt. För det är på folktomma gator, i dystopiska samhällen, där död och elände frodas – jag konstigt nog trivs som allra bäst. Och det är just i ett sådant sammanhang som fenomenet The Walking Dead (TWD) gror.

Walkers på televisionen

aaaDet var via Frank Darabont´s pilotavsnitt jag fick upp ögonen för TWD. Piloten sågs och gillades men sen tog det mig faktiskt något år att följa upp pilotupplevelsen och klämma återstående avsnitt (serien som då precis gått i mål med sin andra säsong, så det blev ett par timmar).
Som hastigast; första säsongen är fullständigt briljant. Andra säsongen (nu utan Darabont i förarsättet) minst sagt ojämn och på sina ställen obegripligt outvecklad. Den tredje säsongen drog igång i höstas och den har följts slaviskt i amerikanskt tv-tempo. Åtta avsnitt senare väntar nu ytterligare ett uppehåll innan de avslutande åtta ser dagens ljus. I mitt tycke letade sig serien upp på banan igen…

Walkers via spakarna

the-walking-dead-game

…mycket tack vare att jag där i samma veva som de sista avsnitten avverkades satte tänderna i The Walking Dead: The game (finns bl.a. att ladda hem till Xboxen för någon hundring). Ett pekaklicka-spel som hade alla förutsättningar att bli lika torftigt som stora tv-och filmspelstitlar oftast i slutändan blir. Istället bjöd Telltale mig på årets spelupplevelse alla kategorier. Länge sedan jag kände mig så pass engagerad med en tv-spelskontroll i handen. Storyn i spelet tar plats innan händelserna i tv-serien/serietidningen och bjuder på en historia precis så fantastisk/fruktansvärd du själv väljer att den ska vara. Valet är ditt och luften är fri. Men slutresultatet är med all säkerhet både hjärtskärande och hopplöst.

Just den där uppgivna känslan känns för övrigt som ett av hela TWD-konceptets fundamentala element och kan nog vara en starkt bidragande orsak till att jag verkligen trillade dit och känner någon form av sympati med karaktärer. För här finns inga superhjältar med övernaturliga krafter, inga överlevare eller lyckligt lottade. Det finns skomakare, apotekare, affärsbiträden, vanliga människor som gör allt för att överleva men som någonstans inser att loppet är kört. Kalla mig cynisk, men hjälplösheten och uppgivenheten känns trovärdig. Överlevnadsinstinkten har ingen på- och avknapp, oavsett omständigheter.

Walkers på print

twd-comicSlutligen då, där allting började – serietidningen The Walking Dead av Robert Kirkman och Charlie Adlard/Tony Moore. Personligen har jag svårt att motivera mig att läsa serietidningar, jag är för lat och har ju såklart inte beskådat en endaste liten bildruta såhär långt. Men får se om jag inte frigör lite konsumtionstid under det kommande året.
Noterbart är i alla fall att Malmöbaserade förlaget Apart Förlag ger ut serien i svensköversatta volymer, vilket skulle passa mig som handsken. Så det finns egentligen inga ursäkter.