Mad Max: Fury Road (2015)

Charlize Theron, Fury Road, George Miller, Hugh Keays-Byrne, Mad Max, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Nicholas Hoult, Postapokalyps, Tom Hardy

Mad-Max-Fury-Road-PosterNär jag för lite drygt ett år sedan maratonade Mad Max-filmerna så avslutade jag med orden ”försiktigt förväntansfull” gällande den då kommande Fury Road. Successivt under det gånga året har givetvis den här försiktigheten transformerats till en superpepp. När jag väl satte mig där i biosalongen visste jag dock inte riktigt på vilket ben jag skulle stå. För aldrig tidigare hade jag varit med om en sådan hajp, femmorna haglade och medierna formligen exploderade med lovord och superlativ. Och i ärlighetens namn så är jag såhär i skrivande stund tveksam till om den här filmen behöver ytterligare en hyllningstext. Antagligen inte. Men jag ursäktar mig med att jag trots allt vill avsluta det jag en gång påbörjade. So here we go. Mina tankar om Fury Road måste ur min skalle, skrivna spontant utan direkt eftertanke (texten kommer också med största säkerhet innehålla spoilers!).

Jag älskade Mad Max: Fury Road! Vilket jäkla fenomen till film! Bara det faktum att den nu sjuttioåriga George Miller (mannen bakom originaltrilogin) får 180 miljoner dollars av en studio, drar ut i ödemarken och levererar en actionrökare som fullkomligt får tiden att stanna. En högpulserande actionfest med extra allt. En barnförbjuden sommarblockbuster. Ja, Miller fläskar på som att det inte finns någon morgondag och går egentligen emot all form av av rim och reson och för det älskar jag gubbfan!

Miller vrider den dystopiska postapokalyps-genren ytterligare ett varv med sin cyberpunk-stil. Och även om jag generellt föredrar en mer avskalad och skitig skildring av en värld som gått åt helvete, så är det ändå ett kärt återseende och i det närmaste omöjligt att inte njuta i Millers uppochnervända och högst egensinniga mytologiska upplägg. Som domineras av lack, läder, pimpade bilar, mänskliga blodpåsar, flödande modersmjölk och eldsprutande elgitarrer. Det blir helt enkelt för sjukt och bisarrt för att inte underhållas av det.

För det märks ganska snabbt att underhålla står högst upp på Millers agenda. Fury Road är bara ytterligare ett kapitel i Mad Max-filmserien, kronologi eller för den skull realism, finns inte på Millers världskarta. Galenskapen härjar fritt. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. I Fury Road kastas vi rakt in i händelsernas centrum, visst vecklas någon form av bakgrundshistoria ut längs resans gång, men på det stora hela bryr sig Miller ytterst lite om vad som varit. Han befinner sig här och nu och ibland är det befriande att se film utan uppbyggnad och djup. Pang på, lämna hjärnan hemma-film och det fungerar ypperligt.

mad_max_fury_road2

Feministiskt statement eller inte. Fury Road har analyserats ner i strumplästerna. Jag nöjer mig med att älska scenen då Max har tre skott kvar i bössan, missar de två inledande skotten för att sen slutligen räcka över bössan åt Furiosa (Charlize Theron), vackert och träffsäkert(!). Om detta gör mig till en politiskt korrekt individ eller inte bryr jag mig faktiskt väldigt lite om.

Theron är för övrigt badass überbra. Hon ÄR Fury Road och bär filmen bokstavligen på sina axlar. Nästan lika bra är Nicholas Hoult i rollen som som den tudelade och hjärntvättade Nux. Kul också att Miller får med sig Hugh Keays-Byrne från originaltrilogin, hans porträttering av den självutnämnde världshärskaren Immortan Joe är sannerligen minnesvärd. Tom Hardy som Max Rockatansky då, mja. Får nog återkomma till honom.

De praktiska effekterna smäller högre än på många år, Miller tillåter sig samtidigt att använda CGI när det adderar något, han har känsla för det och ser värdet i effekterna. Vilket ger filmen en härligt genuin känsla. Samtidigt som den tilltalar en hel R-rated-generation och känns ju faktiskt som en skänk från ovan i tider då drömfabriken pumpar ur sig det ena superhjältespektaklet efter det andra. Så japp, som ni märker sitter jag på det där hajptåget. Jag blev glad och upprymd av Fury Road. Men om jag slutligen ska resonera mig fram till någon form av slutbetyg så känner jag att jag trots allt vill belysa ett par ”problem”;

  • Tom Hardy som Max! Även om det är Furiosas  film så kan jag inte låta bli att muttra lite åt den ständigt så hyllade Tom Hardy. Men jag skulle helt klart föredragit att Mel Gibson repriserade sin roll som Max. Han är helt enkelt en bättre antihjälte, man gillar ju att inte riktigt gilla honom. Vilket är lite av Max roll i den här filmserien. Och var tog Gibsons Cameo vägen? Kontentan: jag saknar token Mel Gibson bland tokigheterna.
  • Whats up med snabbspolningskänslan? Jag såg filmen i 2D, vilket jag inte ångrar för fem öre (även om det finns en överhängande risk att jag kommer att se den ytterligare en gång, då kanske i 3D). Men jag kunde inte låta bli att reagera på ett par scener som kändes märkliga. Tex. då Max är på flyende fot där i början i Citadellet, det kändes som att scenen snabbspolades, som en gammal stumfilm. Jag gillade det inte och förstår inte riktigt poängen? Skillnad i 3D?
  • Ah, vi vänder om igen-konceptet! Haha, det kändes lite för jävla dumt. De hade ju redan sprängt det där bergspasset, vad skulle säga att odödlige Joe och gänget inte skulle kunna städa undan de där stenresterna ytterligare en gång? Men ja, nu är ju inte historien logisk och försöker ju inte så vara, så den här invändningen talar emot sig själv och är på gränsen till att strykas.

Även om jag älskar både filmen och faktumet att en film som Fury Road överhuvudtaget kommer till såhär 2015, så är det ingen fullpoängare i min bok (även om det är bra nära). Det är en sjuhelsikes underhållande och mäktig bioupplevelse. Jag ser nu fram emot att gotta ner mig i en mustig release av filmen hemma i soffan och välkomnar samtidigt mer Mad Max signerad supergubben George Miller.

Mad Max: Fury Road (George Miller, 2015) 4,5/5

Andra åsikter om samma film: Jojjenito, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Filmtich, Rörliga bilder och tryckta ord.

Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

Éric Serra, Den sista striden, Jean Bouise, Jean Reno, Le dernier combat, Luc Besson, Mad Max, Pierre Jolivet, Postapokalyps, The Last Battle

den_sista_striden_1983Luc Besson var länge en kreativ och högst innovativ filmskapare. Hans tidiga projekt sprudlade av glädje och lekfullhet. Oförstörd och o-amerikaniserad i sitt uttryck. Långfilmsdebuten Le dernier combat (Den sista striden), som Besson gjorde vid 23 års ålder, är ett ypperligt bevis på detta.

Något så ovanligt som en humoristisk dystopi, svartvitt foto och med total avsaknad av dialog. Ett både vågat och annorlunda koncept – som vid första anblick ganska enkelt kan avfärdas som pretentiöst. Men vars upplägg och struktur man ganska snabbt kommer överens med.

Förutsättningarna för historien är relativt oklara. Men när vi slängs in i historien så vet vi i alla fall att den strukturerade världsbilden gått i graven, mänskligheten är på ruinernas brant och de få överlevande ägnar dagarna åt att just att försöka överleva. Klassiskt postapo-upplägg kan tyckas. Men Bessons grepp; att människans utveckling och anpassning, efter de nya världsliga förutsättningarna, som fört med sig att talförmågan och all form av språk glömts av, är både intressant och ger historien ytterligare djup.

lederniercombat3

I huvudrollen se vi Pierre Jolivet, vars namnlösa karaktär (”The Man” i eftertexterna) spenderar dagarna med att leta delar till sitt flygplansbygge. I jakten på ett batteri kommer i luven på ett gäng andra överlevande, tvingas lämna den ”trygga” ödemarken och fly in bland stadsruinerna. Där stöter han på ytterligare problem – i form av en enträgen karaktär vid namn ”The Brute” (Jean Reno). Vars mål i livet är att försöka ta sig in till sjukhuset välfyllda proviantförråd. På sjukhuset introduceras filmens tredje karaktär ”The Doctor” (Jean Bouise). De tre herrarnas vägar korsas och det blir en lika underhållande som blodig batalj.

Grötig handling, jodå. I ärlighetens namn finns det egentligen inte mycket till handling. Utan vi bjuds mest in på en blixtvisit i en värld som gått ordentligt utför. Men det flyter på ganska bra och det är omöjligt att inte fångas i historien. Mycket tack vara atmosfären, som i mångt om mycket bör tillskrivas Éric Serras fantastiska musik. För det här var inte bara Bessons långfilmsdebut, utan också början på en långt samarbete med både Jean Reno och kompositören Éric Serra. En trio som skulle komma att bli oskiljaktiga (Serra har fram till idag tonsatt Bessons samtliga långfilmer).

le-dernier-combat-1983-6

Det dialogfria konceptet tillsammans med den ”fysiska” humorn för givetvis tankarna direkt åt slapstick-hållet och jag måste säga att det fungerar över förväntan. Skådespelarna gör riktigt övertygande insatser, inte minst då Reno, som är omöjlig att inte tycka om. De får använda sitt kroppsspråk, flåsandes och flämtande ger de karaktärerna liv.

Nu inte sagt att det enbart är kul, det finns  allvar och en hel del välplacerad samhällskritik. Sen ska vi ju inte heller förglömma att det är en debutfilm gjord på ytterst liten budget, så någon Mad Max-action är det inte tal om här. Mer en avskalad dystopi med fokus på människan, dess anpassnings- och samarbetsförmåga. Jag gillar varenda sekund av det.

Le dernier combat (Den sista striden, Luc Besson, 1983) 4/5

Mad Max-maraton

1080p, George Miller, Mad Max, Mad Max 2, MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR, MAD MAX BEYOND THUNDERDOME, Mad Max: Furiosa, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Postapokalyps, Science Fiction, The Road Warrior, Tom Hardy

Med anledning av den nyligen införskaffade plåtboxen av Mad Max, satte jag mig häromkvällen ner för att återuppleva en gammal favorit, men också för att reda ut ett och annat med en filmserien som jag egentligen bara mindes fragment av från tidig ålder. Det blev ett härligt litet kvällsmaraton hemma i soffan och en snabbutvärdering är på sin plats:

MAD MAX (1979)

plox_mad_max1George Miller (regi/manus) ger oss med Mad Max en dystopisk historia, skriven i skuggan av den globala oljekrisen som härjade i slutet av 1970-talet, där naturresurserna börjat sina och mänskligheten är på upprinnelse. Vi befinner oss ett par år in i framtiden och gängen har tagit över gatorna. Samhällsstrukturen är på väg att raseras och slutet är nära. Polisväsendet är en av få instanser som fortfarande är i bruk och det är där Max Rockatansky (spelad av en purfärsk yngling vid namn Mel Gibson) kommer in i bilden. En motorvägspatrullerande polis som får ett ondskefullt mc-gäng på halsen. De ödelägger hans familj och Max ger sig ut för hämnd.

Där har vi förutsättningarna för den här lågbudgetfilmen. För det är svårt att inte fastna i budgetträsket när det kommer till Mad Max. En film gjord på småpengar och som slog alla tänkbara Box Office-rekord, blev dessutom något utav ett fenomen i hemlandet Australien och födde en stjärna i Gibson. För egen del visade sig att jag med största sannolikhet aldrig tidigare sett den första Mad Max-filmen. Möjligtvis att jag sett delar av den och förväxlat den med den betydligt mer välkända uppföljaren The Road Warrior (aka Mad Max 2). Minnessörjan till trots så måste jag säga att jag blev positivt överraskad.

Vi kastas in i någon form av pre-apokalyptisk framtid, helt ovetandes om såväl dåtid som nutid, där vi själva får föreställa oss hur världen ser ut och vilka förutsättningar som ges. Historien präglas av biljakter och stunts, dialogen är lätträknad och historien något ostrukturerad. Och när allt kommer omkring så sitter jag och fullständigt myser. För även om Miller inte lyckas fullt ut med varken sin historia eller sin samhällskritik – så är det underhållningsvärdet som i slutändan både tar över och står som segrare. Jag sitter fullständigt mottaglig, med öppet sinne och suger åt mig av det genuina filmberättandet. Med praktiska effekter och riktiga stunts – långt ifrån glamorösa budgetar och datoriserade effekter, så har jag svårt att inte inta ”försvarsställning” och iträda mig min något mer förlåtande roll.

Mad Max (George Miller, 1979) 3,5/5

MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR (1981)

plox_road_warrior1Om vi slänger oss vidare till den andra filmen, The Road Warrior, så är förutsättningarna här betydligt mer konkreta. Vi får under filmens inledande minuter hela den första filmens handling summerade på lite drygt två minuter, där vi får ta del av den pragmatiska världsbild som kört samhällsstrukturen i botten och där nu världen har tagit ytterligare kliv mot sin undergång. Tre år har gått sedan vi senast lämnade, den numera lösdrivande, Max och den vårdslösa jakten på olja har sedan dess eskalerat.

Även om den första Mad Max-filmen drog in storkovan i hemlandet Australien, så hade filmen ingen större framgång borta i Amerikat. Trots att de dubbade över den brölande australiensiskan med engelska. Uppföljaren såldes därför in som en fristående film i hopp om att snärja även den amerikanska publiken. Och med betydligt större budget kunde Miller presentera den historia han hade för avsikt att berätta redan med den första filmen. Och med större resurser väcktes också intresset borta i Amerikat. En kultklassiker var född.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag växte upp på The Road Warrior, men det var utan tvekan en av de där fräcka filmerna som fanns med där redan i tidig ålder. Nu var det en handfull år sedan jag såg den sist men allting kändes oerhört bekant och nostalgifaktorn gick i taket där mot den rafflande avslutningsjakten. För här i uppföljaren är allting lite större och lite bättre, det fläskas på ordentligt och tempot är ett helt annat. Men hela tiden tycker jag Miller lyckas upprätthålla balansen och därmed charmen från den första filmen. Slutprodukten är svår att inte omfamna och ordet nostalgiapokalyps är härmed instiftat.

Mad Max 2: The Road Warrior (George Miller, 1981) 4,5/5

MAD MAX BEYOND THUNDERDOME (1984)

plox_beyond_thunderdome1”Two men enter. One man leaves” – ja, så lyder reglerna när det kommer till den gladiatorliknande oktagonen i staden Bartertown. En stad som Max tvingas till då han blivit bestulen på sitt kameltåg. Märkligt nog så är oktagonfajten över innan du hinner blinka och Max drar vidare på nya äventyr. En ny historia tar vid ute i öknen där Max helgonförklaras och höjs till skyarna av ett gäng föräldralösa barn. Låter det luddigt. Jovars. Manusarbetet med den här tredje filmen är katastrofalt och redan under filmens inledande minuter störs jag av det faktum författarna helt blundar för The Road Warrior-avslutningen. Lägg därtill den vilseledande titeln och vi har ganska stora problem.

Nåväl, det har gått ganska många år sedan händelserna i den andra filmen och för första gången i filmserien kan vi i alla fall vara säkra på att vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Detta då bl.a. dricksvatten börjar bli lika sällsynt som drivmedel och numera betraktas som en handelsvara. En välkommen detalj i en annars unken uppföljare – där problemen överglänser den tilltänkta underhållningen och tar udden ur upplevelsen. Filmens första halva, med snygga futuristiska miljöer och hygglig nerv, får ändock ses som godkänd och dämpar i alla fall fallet en smula.

Mad Max Beyond Thunderdome (George Miller, 1984) 2/5

Där har ni mina samlade intryck av Mad Max-trilogin, en charmig början, ett fantastiskt underhållande mittenparti, för att sedan avslutas med fritt fall. Men upp och ner går det allt som oftast, det är helt okej. Mitt största problem med trilogin är att helhetshistorien vävts samman oerhört illa. Det skakiga överlämnandet mellan ettan och tvåan har jag viss förståelse för, men glappet mellan tvåan och trean är för mig fullständigt obegripligt.

Nu finns det förvisso utrymme för förbättring på den punkten, för både den fjärde och den femte delen i den här filmserien är nämligen färdiginspelade. Ytterligare en gång sitter George Miller vid regispakarna, men denna gång är Gibson åsidosatt i förmån för Tom Hardy i rollen som Max Rockatansky (Gibson har dock bekräftat att han kommer att skymta förbi i en cameo). Mad Max: Fury Road beräknas ha premiär sommaren 2014 och den femte filmen, Mad Max: Furiosa, kommer med största sannolikhet året efter. Försiktigt förväntansfull.

madmaxfuryroad-firstlook-hardy-desert-full

Bane goes Mad Max