Convoy (1978)

Ali MacGraw, C.W. McCall, Convoy, Death Proof, Ernest Borgnine, Grand Theft Auto, Grand Theft Auto V, GTA V, GTA), Konvoj, Kris Kristofferson, Kristofferson, Quentin Tarantino, Rebel radio, Rockstar, Rubber Duck, Sam Peckinpah, Smokey and the Bandits, Straw Dogs, Studio Canal, Stuntman Mike, The Getaway, The Wild Bunch

Grand Theft Auto (GTA) är en spelserie som jag spelat så länge jag man minnas. Väntan på Rockstars senaste spel i serien, GTA V, var i det närmaste olidlig. Men i vanlig ordning – väl värt fyra års väntan. För återigen levererades det ett ”sandlådespel” av yppersta klass. Åtskilliga timmar har investerats, galenskapen har varit total och njutningen mer eller mindre konstant.

Jag har alltid varit särskilt förtjust i radiofunktionen när det kommer till GTA. Att slänga sig i bilen, ratta in rätt kanal på stereon och bara driva rundor. GTA V har inte varit något undantag i det avseendet. Och Rockstars framgångar de senaste åren har givetvis öppnat upp möjligheterna till både fler kanaler, såväl som rättigheterna till fler gamla hits. Jag hittade tidigt en favoritkanal som jag mer eller mindre undermedvetet fingrade efter varje gång det vankades bilkörning. ”Rebel radio” – en kanal med obskyr countrymusik. Och när C.W. McCalls fläskiga truckerlåt ”Convoy” låg på tur i spellistan tändes en gnista i mitt musikundermedvetna som jag inte ens visste existerade.

Låten blev lite utav en favorit, etsade sig fast och vägrade lämna min skalle. Efter lite researcharbete visade det sig att låten filmatiserats. Jo, ni läste rätt – C.W. McCalls låt blev långfilm. En film som jag naturligtvis blev väldigt nyfiken på. Som av en tillfällighet släppte Studio Canal i samma veva en matig Blu-ray-utgåva borta på de brittiska öarna (filmen verkar även få en nordisk release, i butik i april), och jag klickade hem den utan att blinka.

TV-spel > låt > film

Sam Peckinpah (The Wild Bunch, The Getaway, Straw Dogs) satte sig i registolen för det här udda uppdraget (för övrigt Peckinpahs näst sista regiuppdrag innan han stämplade ut 1979). I händerna fick han ett manus, löst baserad på McCalls låt och producenterna ville se en tät, actionspäckad roadmovie, med en speltid på lite drygt 90 minuter. Sagt och gjort, Peckinpah samlade trupperna och gav sig ut i den amerikanska ödemarken.

Peckinpah, som utöver diverse personliga problem vid tidpunkten, hade ett rykte om sig att vara ganska svår att ha att göra med, kom tillbaka med en film på lite drygt fyra timmar och med en budget som sprängts med sisådär tvåhundra procent. Regissören uteslöts ur postproduktionsarbetet helt och filmen klipptes ner till lite drygt 100 minuter. Sönderklippt eller ej, så gick filmen, med  Peckinpah mått mätt, ganska bra och skulle också komma att bli regissörens mest inkomstbringade film i karriären.

convoy_1978

Vi får hänga med långtradarchaffisen Martin ”Rubber Duck” Penwald (Kristofferson), som har fått nog av det korrumperande polisväsendet och bestämmer sig för att i protest köra genom den amerikanska södern. På resans gång får han sällskap av ett helt gäng missnöjda chaufförer och det dröjer inte särskilt länge innan deras konvoj uppmärksammas och blir en nationell angelägenhet.

Jag gillar den enkla premissen, gemenskapen som skildras och känslan av att stå upp för varandra när överheten går över gränsen. Men visst lider filmen av att stora saxen varit framme. Flytet i berättandet saknas. Strukturen hafsig, karaktärerna platta och en del scener abrupta. Men skavankerna till trots så har jag ändå svårt att inte gilla vad jag ser. För Convoy är en relativt oskyldig och lättsam trucker-historia, surfandes på Smokey and the Bandits (1977) framgångar, och vars huvudsakliga uppgift är att underhålla, vilket den i mångt om mycket också lyckas med.

Fotot är snyggt och karaktärsgalleriet fylligt. Kris Kristofferson tillhör kanske inte mina personliga favoriter, men hans lökiga gubb-appearance klär ”Rubber Duck” med bravur. Annars är jag ju riktigt svag för Ernest Borgnine i rollen som Sheriff ”Cottonmouth”. Som mer eller mindre ensam står för filmens humor. Bristen på vettiga kvinnliga karaktärer är givetvis hundraprocentig och Ali MacGraws karaktär fyller egentligen ingen större funktion. Utöver då att hon får åka i ”Rubber Ducks” fräcka lastbil och att gubbarna har något att sukta efter. Ingen skugga över MacGraw dock, hon gör vad hon kan med det lilla utrymme som bjuds. Men som sagt, gubbigt så det står härliga till.

rubber_duck_convoy_death_proof

På det stora hela, ingen revolutionerade filmupplevelse på något sätt, men ändå en film som kan vara värd en titt. En kul detalj var också att Quentin Tarantino verkar hålla Convoy varmt om hjärtat, då ”Stuntman Mike” i Death Proof (2007) kör runt med en liknande anka på sin bil. Finns en överhängande risk att jag går i samma fotspår och klickar hem en anka åt min gamla Skoda.

Convoy (Sam Peckinpah, 1979) 3/5