Topp 5: HUNDra procent lipgaranti

Alexander Skarsgård, Dances with Wolves, Dansa med vargar, En hund begraven, Guns N' Roses, Gyllene Tider, Hachi: A Dog's Tale, Hachiko - En vän för livet, Hachiko monogatari, Hunden som log, Hundens paradis, Hundtrilogi, I Am Legend, Kevin Costner, Lasse Hallström, Mitt liv som hund, Reidar Jönsson, Topp 5, Topplista, Tracks, Will Smith

Till en början får jag be om ursäkt för både inaktivitet och för den tabloidiska rubriksättningen. Inaktiviteten kan ursäktas med både nytt jobb och en skrivkramp bortom denna värld. Rubriken ber jag däremot att få återkomma till om en stund.

För någon vecka sedan så läste jag en fin liten text kring Joel Burmans upplevelse framför den bioaktuella filmen Tracks. En text som etsade sig fast och som jag sedan funderat ganska mycket över. I synnerhet då jag hade en liknande upplevelse framför filmen, men också det här med känslomässiga filmupplevelser i största allmänhet. Vad är det som gör att vissa historier fungerar, trycker på rätt knappar och går rakt in i hjärtat, medan andra går en rakt förbi?

Jag skulle inte på något sätt beskriva mig själv som en känslomänniska, varken till vardags eller när det kommer till mitt filmintresse (eller ja, det här med att bedöma film görs såklart ALLTID med magen och inte med hjärnan, annat är idioti. Men den diskussionen får vi ta en annan gång). Det krävs tvärtom ganska mycket för att jag ska förlora mig känslomässigt i en historia. Visst händer det, men alltmer sällan.

Med Joels text i bakhuvudet och ögonen fokuserade på filmen Tracks slogs jag av vad som i det närmaste kan förklaras som en filmisk uppenbarelse. (Och utan att säga för mycket så måste jag avslöja att scenen bakom den här uppenbarelsen involverar en krabat på fyra ben och dess livsöde). Jag kom till insikt, upptäckte ett känslomönster och inte minst så hittade jag nyckeln som sätter på stora tårkanalen.

Krabaten på fyra ben är inget mindre en en hund. Och det är just DÄR jag tar avstamp i den här texten. Hundar som på ett eller annat sätt far illa. Det är allt som krävs för att jag, en filmnörd med tusentals filmtimmar innanför västen, ska engagera mig och gå allin känslomässigt. Så det är med skräckblandad förtjusning jag här och nu konstaterar att  jag faller för ett av de äldsta tricken i filmhistorien.

bolometer_max

För när jag ser tillbaka på filmer och scener som lämnat djupa sår så är just det här med hundar som far illa återkommande. Och där någonstans når vi så sakteliga också når någon form av klimax i den här mastodontinledningen. För jag funderade länge på hur jag på bästa och smidigast sätt kunde omsätta den här uppenbarelsen i text? Självfallet med en lista! Så med hög svansföring ger jag er här fem filmer som krossat mitt filmhjärta och kryddar dessutom det hela med en ”bölometer” (ni får ge den någon minut som kommer ni säkerligen underfund med hur den fungerar).

5. I am Legend (2007)

i_am_legend5

Jag smäller av listans kanske mest förutsägbara film direkt. För min kärlek åt I am Legend växer sig allt starkare och kanske har jag tagit den här historien lite väl nära mitt hjärta (vilket jag har boken mycket att tacka/beskylla). Men det är någonting med konceptet – ensam kvar på jorden – som går hem hos mig. Lägg därtill en hund och jag är såld. (Läs mer om mitt I am Legend-äventyr här).

4. Hunden som log (1989)

hunden_som_log3

En film som gick under någon tidig sommarlovsmorgon på nittiotalet, dessutom med en ung Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Kanske inte lika effektfull såhär tjugo år senare, men frambringar ändå någon form av nostalgikänslor. Trivia: När mina jämnåriga lyssnade på Guns N’ Roses och Gyllene Tider – så tyckte jag att det här var den finaste låten jag någonsin hört. Hopplöst efter redan då…

3. Mitt liv som hund (1985)

mitt_liv_som_hund

Jag håller Lasse Hallströms filmatisering av romanen Mitt liv som Hund, som den bästa svenska filmen genom alla tider. Vem kan glömma Sickan, som  förvisso inte har någon direkt huvudroll, men får ändå anses ha en central roll i historien. En historia om alla – för alla. Dessutom önskar jag mer än något annat att någon tar sig an och filmatiserar de två uppföljarna i Reidar Jönssons Hundtrilogi, En hund begraven och Hundens paradis. Där snackar vi potential!

2. Dances with Wolves (1990)

dansa_med-vargar1

Nu är ju förvisso inte Two Sock en hund, men åtminstone rejält närbesläktad. Så jag känner att Dunbar och Two Socks kärleksaffär är ett måste på en sådan här lista. Lika stark nu som då.

1. Hachi: A Dog’s Tale (2009)

haichiko2

Lasse Hallström återigen. Denna gång med en remake av den japanska Hachiko monogatari, 1987 (som jag ännu inte sett ska kanske tilläggas). Det som är så slående med den här filmen är att jag hela tiden vet om vad som komma skall och att filmen i mångt om mycket är ett fullkomligt hafsverk, gjord efter regihandbok 1A. Jag sitter och idiotförklarar den samtidigt som jag fullständigt bryter ihop – bölometern slår i taket och jag håller den som en obestridlig etta på denna lista!

Annonser

Topp 10: Heistmaskeringar

3000 Miles to Graceland, 4 maskerade män, Clive Owen, Dead Presidents, Heat, Heist, Inside Man, Jason Voorhees, Kansas City Confidential, Kevin Costner, Kurt Russell, Michel Mann, Point Break, Set It Off, Stanley Kubrick, The Dark Knight, The Killing, The Town, Topp 10

Att ta del av en välplanerad kupp är alltid inspir… trevligt. Och en bra heistfilm ska i mitt tycke innehålla någon form av fyndig (läs ascool) maskering. En ingrediens som kan lyfta vilken liten skitstöt som helst. Och min fascination för maskerade brottsförövare har resulterat i följande lista:

#10. Nunorna – The Town (2010)
Afflecks heiströkare blir bara bättre och bättre för var gång jag ser den. Stentuff från början till slut, inte minst då maskeringen. Och det bästa av allt – det finns massor av olika munderingar att gotta ner sig i.

#9. Målarligan – Inside Man (2006)
Målarutstyrseln i sig är egentligen inte särskilt märkvärdig utan det är mer själva användandet av maskeringen som är briljant. Eller vem försöker jag lura Clive Owen har aldrig varit coolare än här.

#8. Plastmasken – Set It Off (1996)
Ytterligare en ungdomsfavorit som hängt med i tid och otid. Fyra kvinnor som tröttnat på daltandet och säger ifrån. Maskeringen lika underskattad som filmen i sig.

#7. Elvis-kostymen – 3000 Miles to Graceland (2001)
Oceans-filmerna kan slänga sig i väggen, när det kommer till Casinorån så är det firma Costner-Russell iklädda Elvis-kostym som dominerar.

#6. Clownmasken – The Killing (1956)
Clownmaskering i rånsammanhang kan tyckas överanvändt, men jag tycker trots allt det känns lika maffigt nu som då. Se bara på det inledande rånet i The Dark Knight (filmens bästa tio minuter). Stanley Kubricks pärla The Killing var trots allt långt före sin tid och roffar åt sig clownplatsen på listan.

#5. Mimarna – Dead Presidents (1995)
Stenhård ansiktsmålning i form av en mimare, det blir varken tuffare eller mer nittotal än så. Dessutom i en klart underskattad bröderna Hughes-rulle.

#4. Mullvadsskinnet – Kansas City Confidential (1952)
I den nyfunna favoriten 4 maskerade män (som den svenska titeln lyder) spelar maskeringen en huvudroll. En ”Heist-Noir” av rang vill jag lova.

#3. Skelettmasken – The Town (2010)
Jag sa ju det – det finns flera att välja på när det kommer till The Town. Skelettmunderingen slår lite högre än nunorna i min bok.

#2. Hockeymasken – Heat (1995)
Jason Voorhees ligger i lä, hockeymasken kommer till sin fulla rätt vid värdetransportrånet i Michel Manns mästerliga heistrulle.

#1. Ex-presidents – Point Break (1991)
En given listetta! Lyndon Johnson, Richard Nixon, Jimmy Carter och Ronald Reagan utgör ”The Ex-Presidents” – och som dom gör det!

Vilken maskering är eran favorit och vilka har jag missat?