Mad Max: Fury Road (2015)

Charlize Theron, Fury Road, George Miller, Hugh Keays-Byrne, Mad Max, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Nicholas Hoult, Postapokalyps, Tom Hardy

Mad-Max-Fury-Road-PosterNär jag för lite drygt ett år sedan maratonade Mad Max-filmerna så avslutade jag med orden ”försiktigt förväntansfull” gällande den då kommande Fury Road. Successivt under det gånga året har givetvis den här försiktigheten transformerats till en superpepp. När jag väl satte mig där i biosalongen visste jag dock inte riktigt på vilket ben jag skulle stå. För aldrig tidigare hade jag varit med om en sådan hajp, femmorna haglade och medierna formligen exploderade med lovord och superlativ. Och i ärlighetens namn så är jag såhär i skrivande stund tveksam till om den här filmen behöver ytterligare en hyllningstext. Antagligen inte. Men jag ursäktar mig med att jag trots allt vill avsluta det jag en gång påbörjade. So here we go. Mina tankar om Fury Road måste ur min skalle, skrivna spontant utan direkt eftertanke (texten kommer också med största säkerhet innehålla spoilers!).

Jag älskade Mad Max: Fury Road! Vilket jäkla fenomen till film! Bara det faktum att den nu sjuttioåriga George Miller (mannen bakom originaltrilogin) får 180 miljoner dollars av en studio, drar ut i ödemarken och levererar en actionrökare som fullkomligt får tiden att stanna. En högpulserande actionfest med extra allt. En barnförbjuden sommarblockbuster. Ja, Miller fläskar på som att det inte finns någon morgondag och går egentligen emot all form av av rim och reson och för det älskar jag gubbfan!

Miller vrider den dystopiska postapokalyps-genren ytterligare ett varv med sin cyberpunk-stil. Och även om jag generellt föredrar en mer avskalad och skitig skildring av en värld som gått åt helvete, så är det ändå ett kärt återseende och i det närmaste omöjligt att inte njuta i Millers uppochnervända och högst egensinniga mytologiska upplägg. Som domineras av lack, läder, pimpade bilar, mänskliga blodpåsar, flödande modersmjölk och eldsprutande elgitarrer. Det blir helt enkelt för sjukt och bisarrt för att inte underhållas av det.

För det märks ganska snabbt att underhålla står högst upp på Millers agenda. Fury Road är bara ytterligare ett kapitel i Mad Max-filmserien, kronologi eller för den skull realism, finns inte på Millers världskarta. Galenskapen härjar fritt. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. I Fury Road kastas vi rakt in i händelsernas centrum, visst vecklas någon form av bakgrundshistoria ut längs resans gång, men på det stora hela bryr sig Miller ytterst lite om vad som varit. Han befinner sig här och nu och ibland är det befriande att se film utan uppbyggnad och djup. Pang på, lämna hjärnan hemma-film och det fungerar ypperligt.

mad_max_fury_road2

Feministiskt statement eller inte. Fury Road har analyserats ner i strumplästerna. Jag nöjer mig med att älska scenen då Max har tre skott kvar i bössan, missar de två inledande skotten för att sen slutligen räcka över bössan åt Furiosa (Charlize Theron), vackert och träffsäkert(!). Om detta gör mig till en politiskt korrekt individ eller inte bryr jag mig faktiskt väldigt lite om.

Theron är för övrigt badass überbra. Hon ÄR Fury Road och bär filmen bokstavligen på sina axlar. Nästan lika bra är Nicholas Hoult i rollen som som den tudelade och hjärntvättade Nux. Kul också att Miller får med sig Hugh Keays-Byrne från originaltrilogin, hans porträttering av den självutnämnde världshärskaren Immortan Joe är sannerligen minnesvärd. Tom Hardy som Max Rockatansky då, mja. Får nog återkomma till honom.

De praktiska effekterna smäller högre än på många år, Miller tillåter sig samtidigt att använda CGI när det adderar något, han har känsla för det och ser värdet i effekterna. Vilket ger filmen en härligt genuin känsla. Samtidigt som den tilltalar en hel R-rated-generation och känns ju faktiskt som en skänk från ovan i tider då drömfabriken pumpar ur sig det ena superhjältespektaklet efter det andra. Så japp, som ni märker sitter jag på det där hajptåget. Jag blev glad och upprymd av Fury Road. Men om jag slutligen ska resonera mig fram till någon form av slutbetyg så känner jag att jag trots allt vill belysa ett par ”problem”;

  • Tom Hardy som Max! Även om det är Furiosas  film så kan jag inte låta bli att muttra lite åt den ständigt så hyllade Tom Hardy. Men jag skulle helt klart föredragit att Mel Gibson repriserade sin roll som Max. Han är helt enkelt en bättre antihjälte, man gillar ju att inte riktigt gilla honom. Vilket är lite av Max roll i den här filmserien. Och var tog Gibsons Cameo vägen? Kontentan: jag saknar token Mel Gibson bland tokigheterna.
  • Whats up med snabbspolningskänslan? Jag såg filmen i 2D, vilket jag inte ångrar för fem öre (även om det finns en överhängande risk att jag kommer att se den ytterligare en gång, då kanske i 3D). Men jag kunde inte låta bli att reagera på ett par scener som kändes märkliga. Tex. då Max är på flyende fot där i början i Citadellet, det kändes som att scenen snabbspolades, som en gammal stumfilm. Jag gillade det inte och förstår inte riktigt poängen? Skillnad i 3D?
  • Ah, vi vänder om igen-konceptet! Haha, det kändes lite för jävla dumt. De hade ju redan sprängt det där bergspasset, vad skulle säga att odödlige Joe och gänget inte skulle kunna städa undan de där stenresterna ytterligare en gång? Men ja, nu är ju inte historien logisk och försöker ju inte så vara, så den här invändningen talar emot sig själv och är på gränsen till att strykas.

Även om jag älskar både filmen och faktumet att en film som Fury Road överhuvudtaget kommer till såhär 2015, så är det ingen fullpoängare i min bok (även om det är bra nära). Det är en sjuhelsikes underhållande och mäktig bioupplevelse. Jag ser nu fram emot att gotta ner mig i en mustig release av filmen hemma i soffan och välkomnar samtidigt mer Mad Max signerad supergubben George Miller.

Mad Max: Fury Road (George Miller, 2015) 4,5/5

Andra åsikter om samma film: Jojjenito, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Filmtich, Rörliga bilder och tryckta ord.

Annonser