Double bill: Westworld (1973), Futureworld (1976)

AIP, American International Pictures, Anthony Hopkins, Bad Robot Productions, Behind the Candelabra, Beyond Westworld, Blythe Danner, CBS, Delos, Ed Harris, Evan Rachel Wood, Fargo, Futureworld, Gunslinger, HBO, High Chaparral, J.J. Abrams, Jakt på dubbelgångare, James Brolin, James Cameron, Jonathan Nolan, Jurassic Park, Logans Run, MGM, Michael Crichton, Peter Fonda, Richard Benjamin, Richard T Heffron, Star Trek Into Darkness, Terminator, The Dark Knight Rises, Westworld, X-Files, Yul Brynner

Det verkar just nu gå fullständig inflation i det här med att att återuppliva gamla tv-serier och filmer. Att spinna vidare på en redan existerande historia, reboota, vrida och vända på varenda liten franchise. Har kreativiteten helt dött, existerar det inga nya spännande manus eller idéer? Säkerligen. Men de stora bolagen vågar inte ”chansa” och investerar hellre sina dollars i projekt som ger säker avkastning. Bara häromdagen nåddes vi av nyheten att självaste X-Files kommer att återupplivas. Och visst, jag älskar X-Files, men jag kan ändå tycka att det så smått börjar gå till överdrift.

Ett nytt ekonomiskt framgångsrecept är det här med att stuva om saker och ting och reboota film-koncept för televisionen. Och när jag hörde att den gamla ungdomsmardrömmen Westworld skulle bli tv-serie blev jag till en början förskräckt. Men samtidigt nyfiken. För temat känns ganska tacksamt att stuva om i tv-serie-formatet och alldeles för intressant för att direkt avfärdas som ännu en i mängden reboots. Sen finns det ju faktiskt också lyckade exempel, där jag håller Fargo som den klart mest lysande stjärnan. Så låt oss hoppas på att lillebror-Nolan och reboot-mästaren J.J. Abrams sneglat åt just Fargo nu när det vankas Westworld framåt höstkanten. Där vi får ett grundkoncept och en historia i samma miljö, men där historien tar en helt egen väg och vi får lära känna helt nya karaktärer.

”Warner Bros. has been trying to remake Westworld for years, and now Variety reports that The Dark Knight Rises co-writer Jonathan Nolan and J.J. Abrams (Star Trek Into Darkness) are teaming up to turn the property into a TV series for HBO, to be produced by Jerry Weintraub (Behind the Candelabra) and Abrams’ Bad Robot Productions.”

Men visst känner man pepp! Bara sett till den stjärnspäckade rollistan, där vi bl.a. hittar Ed Harris, Anthony Hopkins och Evan Rachel Wood. Så ja, försiktigt förväntansfull. När denna nytappning har premiär verkar inte vara helt spikat, men att det blir på HBO någon gång under 2015 står fast.

Värt att notera är att Westworld testades på televisionen redan 1980. En spinoff-serie som gick under namnet Beyond Westworld. Fem avsnitt producerades för CBS men bara tre hann sändas innan serien lades ner. Och att döma av det lilla jag har sett så förstår jag att serien bara överlevde lite drygt tre veckor.

Nåja, jag beslutade mig för att sätta mig ner med Westworld (som jag säkerligen inte sett på femtontalet år) och dessutom krydda filmkvällen med uppföljaren, Futureworld (1978), som jag tidigare aldrig sett. En ”double bill” av sällan skådat slag och här är mina snabba intryck;

Westworld (1973) – En historia som påverkat filmhistorien

Westworld_QI en närliggande framtid har den optimala semesteranläggningen ”Delos” skapats. En nöjespark där de glada semesterfirarna kan välja mellan ett antal uppbyggda världar att härja runt i. En av dessa världar är en västernvärld vid namn ”Westworld”. Den gemensamma nämnaren är att världarna är befolkade av robotliknande människor, vars handlingar är kontrollerade av parkpersonalen. De båda vännerna John (James Brolin) och Peter (Richard Benjamin) bestämmer sig för att pröva lyckan som kopojkar. Till en början går det som på räls, de super skallen i bitar, slåss på den lokala saloonen, köper kvinnor och duellerar mot stadens ”Gunslinger” (Yul Brynner). Men saker och ting går inte riktigt som parkägarna tänkt sig, de tappar så sakteliga kontrollen över den robotbefolkade nöjesparken och gästerna bjuds på en upplevelse de sent kommer att glömma.

brynnerJag har en känsla av min fascination för ostoppbara mördarrobotar föddes där i mitten av nittiotalet, när jag som förskräckt yngling såg Westworld en första gång. Yul Brynner gav mig mardrömmar i flera veckor och besöket på nöjesparken High Chaparral blev inte alls det härliga barndomsminne som det kanske borde. Och ja, Brynner var fortfarande ordentligt läskig. Med händerna vilades på höften, sin glansig blick och sävliga approach, ger han ”The Gunslinger” en personlighet och ondska ett ansikte.

På det stora hela så tycker jag faktiskt hela filmen fortfarande håller. Visst är den lite ostig och daterad på sina ställen, men ändå på det där härliga lågbudget-sättet. Filmens inledande timme kanske är något sega på sina ställen, men sitter du kvar så får du en ordentlig belöning under filmens tredje och sista akt. För den avslutande halvtimmen levererar faktiskt både gällande obehag och underhållning. Mycket just tack vare att ”The Gunslinger” får mer och mer utrymme i historien. Musiken som introduceras under den avslutande jakten är även den helt fantastisk och en starkt bidragande orsak till den (0)sköna stämningen.

Mannen bakom Westworld, Michael Crichton, var en framgångsrik novellförfattare där på sjuttiotalet och fann idén med robotbefolkade nöjesparken så pass fascinerande att han själv bestämde sig för att filmatisera sin historia om Westworld. Annars är nog Crichton mest känd för sitt manus till en annan betydligt mer välkänd nöjesparks-historia, nämligen Jurassic Park.

För att den här lilla b-filmen haft ett ganska stort inflyttande på sci-fi-genren är ganska uppenbart. Inte minst då James Camerons Terminator-projekt. Som tog mördarrobot-konceptet rakt av och adderade förvisso tidsreseaspekten, men i övrigt är likheterna slående och känslan den samma. Inte minst då att vi stundtals får ta del av historien ur robotens perspektiv (gillar verkligen enkelheten i ”Gunslingers” pixel-syn, se lilla bilden ovan). Men ja, utan Westworld hade vi antagligen gått miste om två av filmhistoriens klart mest lysande filmserier.

Westworld (Michael Crichton, 1973) 4/5

Futureworld (1976) – Nöjesparksbranschen intar nya världar

F-0006_Futureworld_quad_movie_poster_l

Tre år efter framgångarna med Westworld var det så dags för uppföljaren Futureworld. MGM, som låg bakom föregångaren, hoppade i sista stund av  och valde istället att producera Logans Run (1976). Rättigheterna till uppföljaren landade slutligen hos det betydligt mindre bolaget American International Pictures (AIP). Som dock varken lyckades få med sig Crichton eller ensemblen från Westworld på uppföljartåget.

Två år efter skandalscenerna så har nöjesparken ”Delos” nu spenderat åtskilliga miljoner på säkerheten, vidgat sina vyer  och startat upp en ny park i yttre rymden. Journalistparet Chuck (Peter Fonda) och Tracy (Blythe Danner) bjuds in på en exklusiv förhandstitt. ”Westworld” har nu ersatts med parken ”Futureworld”, en värld uppbyggd som en stor rymdstation. Skillnaden denna gång är människorna i kontrollrummet även de är utbytta mot robotar och att den mänskliga faktorn inte längre har ett finger med i spelet. beyond-westworld

Jag gillar intentionerna att utveckla samma premiss och placera den i ny miljö. Manusförfattarna kunde gjort det enkelt för sig och bara gått på en rak återupprepning av sin föregångare och placerat en tvåa bakom filmens titel. Så A for effort. Men nej, tyvärr fungerar varken premiss eller den nya riktningen särskilt väl. Det blir alldeles för komplicerat med teknologiska förklaringar hit och kloningskomplotter dit. Mot slutet av filmen har jag tappat bort både mig själv och den röda tråden.

Några mardrömslika robotjakter existerar inte heller. Yul Brynner (den enda karaktären och skådisen från Westworld som fick vara med på ett hörn) får tre snabba minuter i en drömsekvens och jag känner mig minst sagt snuvad på nya mörka mardrömmar. Peter Fonda är ungefär lika okarismatisk som vanligt och Blythe Danner gör inte heller hon något minnesvärt. Så nej, Futureworld var inte alls det jag hoppades att den skulle vara. Den lyckas inte alls träffa lika rätt som Westworld när det kommer till atmosfär och känsla. Som förstagångstittare känner jag mig heller aldrig särskilt involverad eller delaktig. Snarare distanserad och vilsen.

Sen har jag också lite svårt för de muntert färgglada scenerierna, som många sci-fi-filmer led av där i slutet av sjuttiotalet (Logans Run inkluderat). Jag föredrar helt klart den mörkare lite mer ”realistiska” tonen. Men ja, tre minuter Brynner, ett hedersamt försök och betyget landar någonstans kring knappt godkänt trots allt.

Futureworld (Jakt på dubbelgångare, Richard T Heffron, 1976) 2+/5

Topp 10: TV-serier 2014

24: Live Another Day, Adam Driver, AMC, American Horror Story, Årsbästalista, Bates Motel, Bee Movie, Black Mirror, Black Sails, Boardwalk Empire, Broad City, Channel 4, Christine, Comedians in Cars Getting Coffee, Curb Your Enthusiasm, Directors chair, Dominic West), Fargo, FX, Game of Thrones, Girls, Hannibal, HBO, Homeland, House of Cards, Howard Stern, Jerry Seinfeld, Larry David, Lena Dunham, Louie, Louis C.K, Mad Men, Masters of Sex, Matthew McConaughey, McNulty, Netflix, Newsroom, Orange is the New Black, Ray Donovan, Revolution, Ruth Wilson, Seinfeld, Showtime, Silicon Valley, Sons of anarchy, Sopranos, Star Wars, Terrence Winter, The Affair, The Americans, The Good Wife, The Killing, The Knick, The Leftovers, The Strain, The Three Stooges, The Walking Dead, The Wire, Tina Fey, Topp 10, Topplista, Trailer Park Boys, Transperant, True Detective, TV, TWD, Veep, Vikings

Så här i väntans tider (läs: ta igen filmåret 2014 innan 22 februari) så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att åtminstone summera tv-året som gick. Vilka tv-serier var bäst, vilka nykomlingar jobbade sig upp och konkurrerade med de väletablerade jättarna? Här har ni mina favoriter ifrån det gångna året;

10. Comedians in Cars Getting Coffee – Säsong 3-5 (2014, Web)

comedians-in-cars

Seinfeld-frälst som jag är, så tar jag mig givetvis an allt som det gamla gänget tar sig åt. Mycket är skit (Bee Movie, Christine, The Three Stooges). Jerry Seinfelds egenproducerade och högst personliga samtal med komikerkollegor, över en kopp kaffe, är dock allt annat än skit och stillar mitt Seinfeld-beroende med råge. En tredje säsong som sparkade igång med gäster som Louis C.K, Tina Fey och Howard Stern. Samtliga avsnitt och säsonger hittas på hemsidan, for free!

9. The Walking Dead – Säsong 4-5 (2013-2014, AMC)

twd

Visst kan The Walking Dead tyckas segt och ibland återupprepande, men har man hängt med så här pass länge så är kvalitetslyftet under de senare säsongerna både påtagligt och högst välkommet. Dessutom finner jag det alltjämt otroligt tillfredsställande att de svensköveratta volymerna av seriealbumen fortsatt synkar med tv-serien, vilket gör det hela än mer högtidligt. (Mer om mina TWD-äventyr kan ni läsa om både här och där).

8. Black Mirror – Säsong 3 (2014-2105, Channel 4)

Black-Mirror

Med sina timmeslånga avsnitt, fristående ifrån varandra, med fokus på människan och dess teknologi, är Black Mirror en serie i tiden. Oförskämt underskattad och förbisedd. Välproducerad, intressant och fascinerande. Lite halvfuskigt att den tar plats på den här listan kanske, men ja – det hanns ju faktiskt med en julspecial innan förra året gick i mål.  Säsong 3 fortsätter under året och jag är ordentligt peppad.

7. Girls – Säsong 3 (2014, HBO)

girls

Jag har gillat Lena Dunhams egensinniga Girls sedan första avsnittet. Att 30 minuter i veckan flytta till New Yorks hipsterkvarter och hänga med Hanna och gänget, stillar ytterligare ett sug – New York-suget. Och ja – sen har vi ju Adam Driver. Denna skådis, denna människa och om 12 månader är han med i nya Star Wars-filmen. Det är inte klokt.

6. Boardwalk Empire – Säsong 5 (2014, HBO)

boardwalk

En långkörare som gick i mål och som gjorde det med flaggan i topp. Boardwalk Empire kan vid första anblick uppfattas som ett segt och händelsefattigt gangsterdrama, men bakom fasaden finns ett komplext karaktärsgalleri med historier som gång efter annan överrumplar och golvar mig. Sen tycker jag Terrence Winter och Co. fick ihop avslutningen ordentligt snyggt och lär komma undan något enklare än senast det begav sig (läs mer om det här).

5. The Americans – Säsong 2 (2014, FX)

the-americans

Den första säsongen bådade hyfsat gott, men att andra säsongen skulle leverera som den gjorde var verkligen en överraskning. Tät, snygg och spännande historia, med utgångspunkten KGB-agenter på spionuppdrag borta i Amerikat. Vändningarna och överraskningarna under andra säsongen lyfte historien ett par snäpp och numera tillhör serien mina absoluta favoriter. Ge mig säsong 3!

4. True Detective – Säsong 1 (2014, HBO)

true.detective

Den kom, den sågs och den segrade. Hypen var ju givetvis gigantisk och det känns nästan lite överflödigt att ha med den på den här listan. Men vad kan jag göra, True Detectives första säsong golvade mig totalt. Långsamt, suggestivt och stämningsfullt.  Älskar konceptet med en osammanhängande historia och nya karaktärer till nästa säsong. Och sen måste jag ju medge att jag tittar på den där oredigerade sexminutersscenen minst ett par gånger i veckan.

3. The Affair – Säsong 1 (2014, Showtime)

THE-AFFAIR

Berättarteknisk intressant, med dubbla perspektiv av samma händelse. Ett grepp som jag kanske tycker försvann lite där mot slutet. Men sett över hela säsongen så satt jag som på nålar och säsongen avslutades starkt. Sen att vi får se ”McNulty” (Dominic West) och Ruth Wilson i huvudrollerna gör ju det hela inte direkt sämre. Har ni inte hoppat på Affair-tåget så säger jag bara – ge piloten en chans och det finns ingen återvändo.

2. Fargo – Säsong 1 (2014, FX)

fargo

Jag var skeptisk till en början, det här med att plocka upp väletablerade filmer, vifta lite med trollspöet och spinna vidare med en tv-serie. Och i skrivande stund har det väl i ärlighetens namn gått lite inflation i fenomenet. Men Fargo är antagligen undantaget som bekräftar regeln. För här fungerar det riktigt bra. Råheten och miljöerna känns igen från filmen, karaktärerna och historierna gör det inte. Vi får istället frossa och nörda ner oss i de små blinkningarna och referenserna åt filmen under resans gång. Och vilken resa sen! Wow!

1. Louie – Säsong 4 (2014, FX)

louie

Jag är inte jätteförtjust i Louis C.K:s standup, vilket kan tyckas motsägelsefullt då hans tv-serie i mångt om mycket bygger på hans standup-rutiner. Men jag är däremot en sucker för det här med avskalad humor i tv-format (och väntar fortfarande ihärdigt på att Larry David ska få tummarna loss och ge oss fortsättningen av Curb Your Enthusiasm). Den fjärde säsongen av Louie plöjde ny mark, blev mörkare/allvarligare och inleddes med den där fantastiska sopgubbsscenen. Jag gillade varenda sekund!

  • Serier som jag gillar men som inte riktigt orkade sig in på topplistan: The Leftovers, Homeland, The Newsroom, Mad Men, Silicon Valley, Veep, Game of Thrones, 24: Live Another Day, Directors chair, Trailer Park Boys.
  • Största besvikelserna: Netflix egenproducerade serier! Orange is the New Black – Säsong 2 och House of Cards – Säsong 2. Vad fan hände där? Efter fantastiska första säsonger så gick båda de här serierna ner sig och det rejält. Sen gav jag också upp Sons of Anarchy efter att mer eller mindre ha sett samma avsnitt vecka in och vecka ut i flera år.
  • Serier som jag gav ett par avsnitt/ett avsnitt, men inte hoppade på: Bates Motel, Vikings, Hannibal, Masters of Sex, Ray Donovan, Black Sails, Revolution, The Strain.
  • Behöver fortfarande ta mig an: American Horror Story, The Good Wife, The Knick, Transperant, Broad City, The Killing.

Topp 10: Filmåret 2013

Abdellatif Kechiche, Alfonso Cuarón, Alicia Vikander, Årsbästalista, Before Midnight, Big Bad Wolves, Blackfish, Blue Is the Warmest Color, Blue Valentine, bröderna Coen, Charlie Kaufman, Clear History, Curb Your Enthusiasm, Cutie and the boxer, Dallas Buyers Club, Darek Cianfrance, Denis Villeneuve, Drinking Buddies, Enough Said, Filmåret 2013, Gravity, HBO, Her, Hotell, Inside Llewyn Davis, Julie Maroh, Känn ingen sorg, Larry David, Last Stop Fruitvale Station, Llewyn Davis, Matthew McConaughey, Mud, Olivia Wilde, Philomena, Prisoners, Rewind This!, Sandra Bullock, Science Fiction, Serieroman, Spike Jonze, Spring Breakers, The Act of killing, The Armstrong Lie, The Broken Circle Breakdown, The Conjuring, The Place Beyond the Pines, The Spectacular Now, The Way Way Back, Topp 10, Topplista, True Detective, TV

Okej, då var det den där tiden på året igen. Mars brukar innebära att jag börjar känna mig tillfreds med föregående filmår och att jag har tillräckligt mycket film innanför västen för att ranka mina favoriter. Dessutom brukar jag försöka ha Oscarsgalan som målsättning för mitt filmiska ”årsbokslut”. Och i vanlig ordning ser jag film i ”globalt tempo”, dvs. när filmerna har biopremiär i Sverige är för mig helt ointressant, i alla fall ur listperspektiv. Jag utgår från utgivningsår/tävlingsår. Med detta sagt så ger jag er här – mina tio favoritfilmer från filmåret 2013:

.

10.rewind.this10. Rewind This! (2013)

Fjolåret bjöd på en handfull ruskigt starka och minnesvärda dokumentärer (Blackfish, Cutie and the boxer, The Act of killing, The Armstrong Lie, för att nämna några). Men den jag tar med mig är utan tvekan Rewind This!. Med en förkärlek åt nördiga/smala ämnen så var det inte helt otippat att den här filmen om VHS-kassettens uppgång, fall och eftermäle skulle falla mig i smaken.

.

9.drinking_buddies9. Drinking Buddies (2013)

Hipstern i mig föll pladask för den här bagatellen till historia. Vi får ta del av ett mysigt Chicago, tillvaron på ett bryggeri, pimplandes öl tillsammans med Olivia Wilde. Bara det räcker gott och väl för mig. Sen att historien och dess utveckling både kändes en smula originell och medförde eftertanke, var givetvis ett plus även det.

 

8.blue.is.the.warmest8. Blue Is the Warmest Color (2013)

När det kommer till tänkvärd och smärtsam (läs realistisk) kärlekshistoria var mitt val aldrig speciellt svårt. Abdellatif Kechiches filmatisering av Julie Marohs serieroman träffade helt rätt och golvade mig fullständigt. Årets bästa adaption? Antagligen. För att inte snacka om skådespelet!

 

7.Dallas-Buyers-Club7. Allt med Matthew McConaughey

Resan som McConaughey gjort de senaste åren är fullständigt makalös och förtjänar  att uppmärksammas. Han medverkar inte bara i två av årets filmiska höjdpunkter, Mud och Dallas Buyers Club, utan är också med i den bästa tv-serien på televisionen just nu – True Detective. Så jag lyfter på hatten och håller ett par tummar för att Matthew tar hem en Oscarsstatyett inatt.

.

6.Inside-Llewyn-Devis6. Inside Llewyn Davis (2013)

I min bok är bröderna Coen världsmästare på att göra film. Fullständigt orädda att kasta sig mellan olika genres och tummar aldrig på magin i det lilla. Jag kände för Llewyn Davis, hittade en bit av mig själv i honom och lämnade filmen som en något bättre människa.

.

 

5.-her_poster5. Her (2013)

Det som egentligen överraskade mig mest med Her´s briljans var att Spike Jonze inte haft hjälp av geniet Charlie Kaufman att skriva filmens manus. Utan skrivet det helt på eget bevåg. Dessutom lite komiskt att Jonze går och gör årets bästa Science Fiction-rulle och fullständigt golvar sina actiongalna storbudgetkollegor. Genialiskt befängt.

 

4.clear.history4. Clear History (2013)

Okej, det här är inte på något sätt en film für alles. Men för oss som går i väntans tider och trånar efter en fortsättning när det kommer till Curb Your Enthusiasm – så är Clear History en skänk från ovan. Larry David driver runt och ägnar sig åt petitesser och jag älskade varenda liten minut av det.

.

 

3.prisoners-poster3. Prisoners (2013)

Listans magslag och en film som ses bäst mentalt nollställd och fullständigt oförberedd. Så har du inte sett den – grattis! Israeliska Big Bad Wolves bör också nämnas i sammanhanget. Två filmer som påminner väldigt mycket om varandra, men där jag ändå tycker att Denis Villeneuves version känns både ett och två snäpp tyngre.

 

2.place_beyond_the_pines2. The Place Beyond the Pines (2012)

Sen har vi den där filmen som kom på tok för tidigt för att ha en chans att kamma hem några priser och få den uppmärksamhet den förtjänar. Men i min bok får den en stor fett silvermedalj. För Darek Cianfrance filmberättande är något utöver det vanliga, det visade han redan för en handfull år sedan med mästerliga Blue Valentine. Och Place Beyond the Pines är än bättre!

 

1.gravity-imax-poster1. Gravity (2013)

En av de mäktigaste bioupplevelserna jag har haft på många, många år. Dessutom en film som ger 3D-tekniken någon form av existensberättigande. Jag älskar Alfonso Cuarón, symboliken, enkelheten, storheten och magin. Så för mig är valet inte särskilt svårt, Gravity är årets film, årets fenomen och årets upplevelse alla kategorier.

 

Strax utanför listan aka. hedersomnämnande: Last Stop Fruitvale Station, Philomena, Before Midnight, The Broken Circle Breakdown, Känn ingen sorg, Hotell, Spring Breakers, The Conjuring, The Spectacular Now, The Way Way Back och Enough Said.

Där har ni mina filmfavoriter från det gångna året. Vilka har ni?

Så slutar Sopranos. Eller?

1080p, David Chase, Gudfadern, HBO, James Gandolfini, Journey, Sopranos, Spoilers, SVT, TV

För tredje gången i ordningen satt jag där, redo att hänga med Tony ut i New Yearsey-natten. Till en början var allt som vanligt, avsnitten avhandlades och den där sköna Sopranos-trivsamheten gjorde sig återigen påmind. Men så från ingenstans sköljde ett gigantisk svart ångestmoln över mig. Molnet levererades av Twitter, nyheten att James Gandolfini lämnat jordelivet nådde mig.

Tilläggas ska kanske att jag blir sällan/aldrig särskilt berörd av kändisdödsfall, men Gandolfinis död kändes på alla möjliga sätt som ett olustig och sorgligt sammanträffande. Tanken var att jag denna gång endast skulle ta mig an första säsongen, dödsbeskedet ändrade förutsättningarna. Jag kunde inte lämna soffan och inom loppet av två veckor hade jag klämt seriens samtliga 86 episoder.

Och det, till en början olustiga sammanträffandet, utvecklades till någon form av högtidligt avskedsmarathon. Det lagades ugnsbakade pastarätter, skålades i italienskt portvin och småtjattrades in på småtimmarna. I vanlig ordning delades många fina stunder. Men den intensiva avskedsfesten fick ett abrupt slut, Tony Soprano lämnade ytterligare en gång mitt liv och kvar denna gång fanns inte ens Gandolfini, allt blev svart.

Sopranos tog oss svältfödda tv-älskare med storm redan när SVT rullade ut pilotavsnittet där en mörk höstkväll för snart tretton år sedan. Fram tills dess hade mitt tv-tittande mestadels bestått av svenskproducerad tv-såpa, där veckans höjdpunkt tog plats på en trött finlandsfärja. Vi – en sargad och till vis del självömkande åttiotalsgeneration – fick förvisso den svenska tv-såpan inpräntad i tidig ålder – men orkade aldrig riktigt lyfta blicken efter något bättre. Sopranos blev därför min, och många andras, väckarklocka och en första kontakt med det nya fräscha amerikanska tv-dramat.

Men nu sitter jag trots allt inte här för att uttrycka mina villkorslösa kärlek, recensera eller bedöma fenomenet Sopranos. Jag står fast vid att serien är det i särklass bästa som någonsin rullats ut på televisionen och att Gandolfinis rollprestation tillhör det absolut bästa i film och tv-historien. Den känslan är cementerad och kommer med största säkerhet inte avta med åren. Utan det som istället har växt fram och som jag känner ett behov av att få ur mig – är givetvis seriens avslutande tio sekunder. Men innan vi vandrar ner längs den stigen så slänger jag här upp världens fetaste SPOILER-VARNING! Har ni mot förmodan inte sett världens bästa tv-serie och inte vill ta del av hur densamma slutar – LÄS INTE efter hoppet!

*** SPOILER AV SOPRANOS NEDAN ***

För ärlighetens namn – vem lämnade inte Sopranos med en gnutta irritation där back in the days? Hand upp. Min spontana känsla efter att ha sett avslutningen en första gång var att Tony lämnade oss för all framtid. Han blir mördad där på restaurangen, framför sin familj, och den svarta rutan och de första tio tysta sekunderna i seriens historia talade för det. Teorierna och reaktionerna kring avslutet var givetvis massiva och skaparen/manusförfattaren David Chase´s sätt att avsluta serien på delade tittarna i två läger. Ena sidan kände sig bestulna på det definitiva slutet, medan den andra halvan uppskattade det mer öppna slutet – där det var upp till tittaren själv att fylla i eventuella luckor.

Det är just dessa luckor som jag inte kan få ur min skalle. Luckor som behöver summeras, dissekeras och diskuteras. Till min stora glädje hittade jag den fenomenala bloggen masterofsopranos, där Sopranos-fanatikern Dsweeney har gjort en grundlig och högst läsvärd analys av både slutet och serien som helhet. Ett bra vattenhål om du som jag törstar efter en komplett utredning och inte kan få nog av detaljer och bevismaterial. Det var också tack vare Dsweeney’s matiga innehåll som inspirerade mig till en egen summering och ett fastställande av slutet som sådant. Även om den här posten bara skrapar lite på ytan i jämförelse.

“If you look at the final episode really carefully, it’s all there.” D. Chase

Genom alla år har Chase fortsatt att neka till ett definitivt svar på frågan om Tony dör eller inte. Han står fast vid att allt finns där och har ytterligare ett par gånger försökt försvara avslutningen:

”All I wanted to do was present the idea of how short life is and how precious it is. The only way I felt I could do that was to rip it away.” D. Chase

Och visst är det är tungt när något man håller kärt rycks ifrån en på ett ögonblick. Men såhär efter en tredje titt har jag gjort en helomvändning. Min irritation har byts ut mot fascination. Chase har rätt i att om man tittar riktigt noga så finns allt där. Det är inget öppet slut. Det är ett mästerligt avslut. Men i jakten på det definitiva så tycker jag utan tvekan att det finns viktiga sekvenser att ta med sig in till det här avslutningsavsnittet långt tidigare i både säsongen och i tidigare säsonger. Den uppmärksamme belönas med ett definitivt avslut. Allt finns där – men inte i sista avsnittet.

Även om min personliga uppfattning kring Tonys öde inte har ändrats med åren så känner jag mig som sagt betydligt mer tillfreds med avslutningen såhär efter en tredje titt, och Dsweeney´s analys färsk i minnet har säkert gjort sitt. Tony dör och med följande fem punkter övertygas jag:

  • You probably don’t even hear it when it happens, right?

You probably don’t even hear it when it happens-teorin är en av de mest diskuterade och betrodda teorierna kring seriens slut (tillika den teori som speglar hela den här texten). Bobby och Tony sitter i en fiskebåt, Bobby är påväg upp i hierkin, Tony kan inte komma längre, de kommer fram till att gangsterlivet bara kan sluta på två sätt: antingen i fängelse eller också så med en kula i nacken – helt ovetandes om att det händer. Chase ger oss en första hint om hur det kommer att sluta. Teorin styrks dessutom när Tony i nästsista avsnittet har en flashback till båtsnacket med Bobby och scenen ytterligare en gång spelas upp.

  • Silvio bevittnar dödsskjutning

Chase ger oss ytterligare en försmak på hur det hela kommer att sluta då Silvio bekräftar inför Tony att det tog honom flera sekunder att ens reagera på dödsskjutningen av Gerry och då sitter han ändå mitt i händelsernas centrum. Ovan klipp innehåller enbart själva dödsskjutningen, Silvios återberättande finns uppenbarligen inte utlagt på tuben.

  • Phil Leotardo-avrättningen

Det mördas till höger och vänster mot slutet av serien. New York-bossen Phil Leotardos dödsskjutningen är dock ytterligare en hint – You probably don’t even hear it when it happens, right? Den tysta kulan i nacken är the way to go om man är boss.

  • Uppbyggnaden i avslutningsscenen

Större delarna av slutscenen är filmad ur Tonys perspektiv, den strukturerade klippningen med Tonys ögon mot dörren och blicken som lyfts när dörrklockan ringer, det är ur Tonys perspektiv allt blir svart. Till tonerna av Journeys – Don’t stop believing reser sig den ensamme mannen i grå jacka och gör en Gudfadern (som för övrigt Chase var ett stor fan av och hyllade frisk under seriens gång), dvs går in på toaletten, hämtar den gömda pistolen och avslutar Tonys gangstertillvaro för alltid. Lägg därtill den avslutande punkten nedan;

  • Three a clock-drömmen

En detalj som jag noterade först såhär efter en tredje genomtitt. Tonys brorson och tillika underhuggare, Christopher Moltisanti, vaknar upp ur en koma med ett meddelande från helvetet åt Tony och Paulie, ”Three a clock”. Detta är en varning som alltså inte gör sig påmind från i avslutningsscenen. Ur Tonys perspektiv är toaletten belägen på höger sida, klockan tre.

“There was so much more to say than could have been conveyed by an image of Tony face down in a bowl of onion rings with a bullet in his head. Or, on the other side, taking over the New York mob. The way I see it is that Tony Soprano had been people’s alter ego. They had gleefully watched him rob, kill, pillage, lie, and cheat. They had cheered him on. And then, all of a sudden, they wanted to see him punished for all that. They wanted “justice.” They wanted to see his brains splattered on the wall. I thought that was disgusting, frankly. But these people have always wanted blood. Maybe they would have been happy if Tony had killed twelve other people. Or twenty-five people. Or, who knows, if he had blown up Penn Station. The pathetic thing- to me- was how much they wanted his blood, after cheering him on for eight years”. D. Chase

Hur uppfattar du slutet?

Topp 5: Tv-serier – ofattbara nedläggningar

Aaron Sorkin, Amanda Peet, Carnivàle, CBS, Deadwood, Firefly, FOX, HBO, Jericho, Joss Whedon, Metthew Perry, NBC, Science Fiction, Serenity, Six Feet Under, Sopranos, Studio 60 on the Sunset Strip, Tell me you love me, Topp 5, TV, Western

Jag lovade mig själv att aldrig återanvända gamla blogginlägg. Men det finns faktiskt en handfull inlägg som med största säkerhet kommer att ta död på den principen. Och det här är det första i raden (om än med ett par mindre justeringar). Mycket tack vare att jag idag hamnade framför Except Fear´s inlägg i tv-serie-”debatten”, som ni läser här (hela bloggen är för övrigt fenomenal, så skumma genom hela altet när ni ändå är igång). Här har ni fem fem tv-serier att kära ner er i och som samtidigt inte kräver någon gigantisk tidsinvestering.

Det finns också ohyggligt många skitserier som aldrig tycks ta slut och sen finns det serier som börjar lite trevande för att sen ta ordentlig fart någon säsong in i skapandeprocessen. Och när man sätter detta i paritet med att det de facto skrotas en hel del fantastiskt bra tv-serier, som är träffar rätt redan under första säsongen, så kan man inte bli annat än konfunderad. Visst jag fattar att det är ratings hit och dit, tv-bolagen vill såklart dra in så mycket pengar som bara är möjligt på reklamintäkter och reklamplatser prissätts med största säkerhet utefter tittarsiffrorna. Men ändå! Jag kan inte acceptera det. Eller jag har åtminstone jävligt svårt att ta det till mig, framför allt när det är tv-serier jag verkligen fastnat för och inte kan få nog av. Och vart vill jag komma med detta, jo en topp-5-lista över favoritserier som skrotats på tok för tidigt och som förtjänar ett bättre öde:

5.  Carnivàle (2003-2005)

5carnivale

– Skrotad efter två säsonger –

HBO har förgyllt min tillvaro på många olika sätt, de presenterade mig för Tony Soprano, jag utmanade min dödsångest tillsammans med familjen Fisher i Six Feet Under och de lät mig ta del av Al Swearengen´s inre kamp i Deadwood. De förtjänar mycket cred, de producerar i regel kvalité framför kvantitet och kan sin skit. MEN. Att att den briljanta serien Carnivàle inte fick mer än två säsonger kommer jag aldrig riktigt att komma över. Denna mörka, halvjobbiga och stämningsfulla historia om en kringresande cirkus under den amerikanska depressionen, hade så många nivåer och tryckte på så många knappar att jag fullständigt hypnotiserades. Nu blev det förvisso två säsonger, därav femteplatsen på den här listan.

4. Jericho (2006-2008)

4jericho

– Skrotad efter en säsong –

Okej, här ska CBS ändå ha en eloge, för efter mycket om och men bjöds vi åtminstone på någon form av avslutning – med den ack så korta andra säsongen (8 avsnitt). Men ändå, det fanns så mycket potential med den här postapo-historien att det alltjämt vattnas i munnen på mig. Med en första säsong som fungerade som en enda lång uppbyggnad, en förberedelse på vad som komma skulle och den var briljant!

3. Tell me you love me (2007)

3tellme

– Skrotad efter en säsong –

Här har vi listans outsider, en “mellanserie” signerad HBO, gjord för mindre pengar men en serie med karaktärer omöjliga att inte tycka om och intressera sig för. Med mycket hjärta och värme var det en fröjd att följa något så urtrist som parterapi på tv. Men icke, det blev bara en säsong sen tog det tvärstopp. Synd för jag hade gärna sett mer av det mastiga karaktärsgalleriet.

2.  Studio 60 on the Sunset Strip (2006-2007)

2studio60

– Skrotad efter en säsong –

Tänk er 30 Rock, fast bra – där har ni Studio 60 on the Sunset Strip. Med sylvass och fantastisk träffsäkert dialog, Metthew Perry tillsammans med Amanda Peet i huvudrollerna och en värld skapad av ingen mindre än husguden Aaron Sorkin. Men nej, NBC spottade Sorkin i ansiktet och gav serien tummen ner redan efter en ynka liten säsong. Fullständigt obegriplig!

1. Firefly (2002-2003)

1firefly

– Skrotad efter en säsong –

Solklar etta! Tänk er en korsning av Western och Science Fiction – det bästa av två världar, släng in ett gäng fantastiska skådespelare och en värld skapad av herren själv – Joss Whedon, där någonstans har ni Firefly. En serie med enorm potential och som var fantastisk redan från första avsnittet. Musiken, känslan, karaktärerna satte sig direkt men nej FOX, som väl ändå får gälla lite som mästare på att chockdumpa serier, skrotade Whedons mästerliga skapelse redan efter 14 avsnitt. En skrotning som dock fick stor uppståndelse då fansen gick bananas – vilket resulterade  i att Whedon åtminstone fick möjligheten att “sy ihop säcken” med långfilmen Serenity (2005).

Vår T(V)id är nu

24, AMC, Boardwalk Empire, Boss, Comic Book Men, Dexter, FX, Game of Thrones, HBO, Hell on Wheels, Homeland, Jack Bauer, Mad Men, Oz, Revolution, Showtime, Six Feet Under, Sons of anarchy, Sopranos, Suits, The Walking Dead, The Wire, Treme, TV, TWD

Hör upp, hör upp! Ni som fortfarande inte fångats av tv-dramat – tiden är kommen, ställ undan filmen du har i näven och tänk om! För aldrig tidigare du haft så många kvalitetstimmar framför dig som nu. Så ta vara på tiden – tv-dramats guldålder är här, revolutionen lyckades. Men den varar inte för evigt, tro mig. Se bara på Hollywood eller för den skull Sovjet. Var sak har sin tid.

tv

I takt med att filmbolagen blivit allt mer restriktiva och mer eller mindre enbart satsar på ”säkra kort” (läs remakes, reboots  och uppföljare till förbannelse) – har det i det tysta skett ett tronskifte. Ett tronskifte som förvisso varit på gång ett par år nu – men med det senaste avsnittet av – gravt underskattade – Boardwalk Empire (S03E11) innanför västen så är det bara till att konstatera att tv-dramat slår det mesta som produceras i filmväg såhär 2012 på fingrarna, ett par gånger om dessutom.

I bräschen går inte helt otippat HBO. En kanal som mer eller mindre ensam gav tv-dramat ny luft med tungviktare som Sopranos (still number one i min bok), Six Feet Under, The Wire och Oz där i slutet av 90-talet/början av 00-talet. Idag är läget ett annat. HBO fortsätter förvisso att levererar den ena kvalitetsserien efter den andra (Boardwalk Empire, Game of Thrones och nyfunna favoriten Treme – för att nämna några), men fler kanaler har tagit upp kampen och aldrig tidigare har det funnits en liknande bredd.

Se bara på AMC. Med mästerliga tungviktare som Mad Men och Breaking Bad (båda just nu på semester, så har ni missat någon utav dem så är tajming att dra igång nu perfekt), men också med något mer nischade serier som The Walking Dead och Comic Book Men (det sistnämnda förvisso så långt ifrån tv-drama man kan komma, men skit samma), kanalen som just nu för anses som HBO´s största ”hot”.

På Showtime puttrar Dexter på och magiska Homeland är en spänningshöjare som till och med får en andfådd Jack Bauer och 24 att blekna. Lägg sen därtill den förhållandevis lilla kanalen FX, som vecka in och vecka ut ger mig min Sons of Anarchy-fix, så förstår ni att det inte finns så mycket tid över till annat.

Dessutom återfinns det en hel drös med serier som jag ännu inte satt tänderna i/behöver se mer av för att kunna ”bedöma”, bl.a. Boss, Hell on Wheels och Suits. Tre serier som ligger bra till så fort den här högst fullspäckade tv-hösten går i mål.

Vart vill jag komma undrar ni? Jo, vi lever i en guldålder – njut av den! Det gör jag.

Nu – åter till senaste Revolution-avsnittet (en serie ni för övrigt kan hoppa över om ni inte som jag har en omättad kärlek åt dystopiska miljöer). Det går bra nu.