Malmö filmdagar 2014

20.000 Days on Earth, A Most Wanted Man, A Walk Among the Tombstones, Blådårar, Boyhood, Chef, David Cronenberg, Dinner For Five, Filmspanarna, Jon Favreau, Magnus Gertten, Malmö filmdagar, Maps to the Stars, Medicinen, Min så kallade pappa, Richard Linklater, Royal, SFI, Stefan Berg, Sveriges Filmuthyrareförening, The Skeleton Twins, Tusen Bitar, Tusen bitar - en film av Björn Afzelius, Två dagar - en natt

Malmö filmdagar 2014För andra året i rad besökte jag i förra veckan Malmö filmdagar, branscheventet där inbjudna biografägare, press och entusiastiska filmbloggare, får ta del av höstens svenska biopremiärer. I tre dagar får man en försmak av det goda livet som filmrecensent och ägnar all sin vakna tid åt film. Sannerligen svårlaget.

I år var det inte SFI som stod bakom arrangemanget utan Sveriges Filmuthyrareförening (som jag personligen aldrig ens har hört talas om och vet faktiskt lika lite om såhär i efterhand). Ett arrangemang som flöt på bra, även om jag nog måste hålla med både Henke och Jojje, om att det på det stora hela kändes något blekare än i fjol. Mest smådetaljer, men kanske också en känsla som grundar sig i att jag personligen hade bättre lycka med filmvalen förra året.

För min del blev det tio filmer på två och en halv dag, en mer än i fjol, och det var sannerligen blandad kompott. Förra året överöstes vi med något så ovanligt som gedigen bra svensk film och ett helt gäng BOATS-filmer. I år var utfallet ett annat, mycket mat- och musikfilm, i alla fall för min del. Men också ett par riktigt bra svenska filmer och något så udda som en dansk Western. Filmerna som sågs var;

Medicinen, Tusen bitar, Chef, A Walk Among the Tombstones, A Most Wanted Man, Boyhood, 20.000 Days on Earth, Min så kallade pappa, Två dagar – en natt och The Salvation.

Med facit i hand så gjorde jag en del ”felval”. Jag valde t.ex. bort snackisen The Skeleton Twins och David Cronenbergs senaste Maps to the Stars, filmer som jag på förhand var sugen på – men som helt enkelt fick prioriteras bort i förmån för någon annat.

Precis som förra året tänkte jag ranka de tre bästa filmerna som jag såg, en skillnad är dock att det kommer att dyka upp en och annan något mer ingående text kring  filmerna när vi närmar oss premiär. Men håll till godo men de här tipsen så länge;

Tusen bitar – en film om Björn Afzelius
Sverigepremiär – går på bio nu!

Mina filmspanarkompisar slängde in handduken efter en lång och slitsam öppningsdag. Jag, som spenderat merparten av dagen på arbetet, var inte helt nöjd att summera första dagen med debaclet framför Medicinen som enda sedda film, och hängde mig kvar på Royal. Och tur var det, för Magnus Gertten och Stefan Berg (killarna bakom bl.a. Blådårar-filmerna) levererade ett styck magnifikt balanserad musikdokumentär och sällan har ljudsystemet på Royal kommit mer till sin rätt än här. Smått magiskt!

Boyhood
Sverigepremiär 26 september

Filmen som jag på förhand såg fram emot absolut mest – levde verkligen upp till favoritskapet. Richard Linklaters mastodontprojekt där vi under tolv år (!) får hänga med Mason och hans familj. Resultatet är 165 minuter episkt nedskalad vardagsrealism och jag älskar varenda minut av det.

Chef
Sverigepremiär 31 oktober

När Jon Favreau får ägna sig åt mat så är han svårslagen. Det övertygade han mig om redan i det magnifika samtalsprogrammet Dinner For Five. Med Chef ger han oss en tillsynes härlig liten oskyldig familjekomedi. Men det är omöjligt att inte dra paralleller till Favreaus faktiska filmkarriär och som metafor delar Chef sannerligen ut ett magslag. (Recension kommer 30 oktober).

Avslutningsvis så måste jag självklart tacka alla trevliga Filmspanare (Fiffi, Henke, Jojje, Sofia, Jessica, Carl och Johan) för det eminenta sällskapet och hoppas på ett återseende nästa år!

Annonser

Malmö filmdagar 2013

Alicia Vikander, Before Midnight, Betyg 4, Blondie, Carolina Gynning, Don Jon, Edda Magnason, Filmspanarna, Hotell, Jesper Ganslandt, Kjell Bergqvist, Lisa Langseth, Malmö filmdagar, Mig äger ingen, Monica Z, Per Fly, Richard Linklater, Rush, SFI, Smärtgränsen, Svenska Filminstitutet, The Grandmaster, The Summit, Till det som är vackert

malmo_filmdagar_200bAtt i tre dagar fullständigt få förlora sig i det man älskar och att dessutom få göra det tillsammans med likasinnade, är såhär i efterhand svårt att sätta ord på. För i måndags var det så äntligen dags för Malmö filmdagar att dra igång. Tre dagar där Svenska Filminstitutet bjuder in branschfolk för en presentation av höstens och vinters svenska biopremiärer. En tre dagar lång festival där också mingel, diverse seminarium och utdelande av freebies står på agendan. Kort och gott – tre dagar av himmelrike för en sådan som mig och utan tvekan en värld lätt att vänja sig vid.

Det eminenta filmsällskapet Filmspanarna var i år inbjudna av SFI och där någonstans kom jag in i bilden. För detta var ju ett utmärkt tillfälle att äntligen få träffas face-to-face, efter åratal av tjattrande på intranätet. Så jag börjar med att tacka Fiffi, Sofia, Jessica, Jojje, Henke, Erik och Johan för deras ytterst trevliga sällskap, fantastiskt kul att träffa er alla och hoppas vi kan göra om det nästa år.

Trots att det till en början blev något hektiskt att försöka kombinera det färgsprakande festivalandet med den grådassiga vardagen (läs arbete) – så blev det ändå ganska bra till slut. Nio filmer och fjorton delicato-dammsugare på tre dagar – får ändå anses som godkänt tycker jag. Filmerna jag såg var Monica Z, Rush,  Before Midnight, Don Jon, The Summit, Hotell, The Grandmaster, Smärtgränsen och Mig äger ingen. Av dessa nio så utmärkte sig tre lite mer, två av dessa filmer var dessutom lite överraskande svenska:

monica_z

Monica Z
Sverigepremiär: 2013-09-13

Något överväldigad över att just ha träffat sju supertrevliga filmspanare för första gången så inleddes min festival med den svenska filmen Monica Z, som stod som stor invigningsfilm. Och det var med pompa och ståt filmen presenterades, på scen fick vi oss ett litet snack med bl.a. regissör Per Fly, Kjell Bergqvist och titelrollsinnehavaren Edda Magnason. Filmen överraskade verkligen positivt på mig där Edda Magnasons dialektförmåga stal showen och kopplade ett fast grepp om min hjärna. För jag kunde inte släppa tanken på att jämföra hennes insats med en annan skånska. Nämligen Carolina Gynning och hennes brölade skånska – som ska föreställa rikssvenska, i Jesper Ganslandts senaste film Blondie (2012). Natt och dag säger jag. Magnason går in och sätter både roll och dialekt och fyller dessutom i med att utveckla dialekten i takt med karaktärens framgångar. Där snackar vi en dialektdimension av rang. Att hon dessutom sjunger låtarna själv gör ju inte det hela mindre imponerande.

+++++

Before Midnight
Sverigepremiär: 2013-09-20

Den andra festivaldagen öppnade också starkt och bjöd på en härlig stund tillsammans med ”två gamla kompisar” (som Fiffi så fint uttryckte det). Tjugo år har gått sedan Jesse och Celine för första gången sprang på varandra och här i den tredje filmen i Richard Linklaters Before-serie träffar vi dem semestrandes i Grekland. Med sin sedvanligt snärtiga dialog och berättad med långa scener – väcks gamla minnen till liv och vi spenderar ytterligare ett härligt dygn tillsammans. Inte lika stark som den första filmen i serien, men ett kärt och efterlängtat återseende. Vågar man hoppas på att vi träffas igenom om tio år? Kanske. Hoppas.

+++++

Hotell
Sverigepremiär: 2013-10-04

Av de filmer jag såg under filmdagarna så håller jag, tillsammans med ganska många av filmspanarna, Hotell som den allra bästa. Även här var det den första visningen för dagen, så finns helt klart ett mönster där (tre av tre). Jag kan inte säga att jag var överförtjust i Lisa Langseths senaste film Till det som är vackert (2010), även där med Alicia Vikander i huvudrollen. Men med Hotell känns det som att deras lära-känna-varandra-film hade en självklar funktion och att de nu skördar det bästa ur sitt mångåriga samarbete. Humor blandas med djupaste allvar och slutresultatet är fantastiskt.

+++++

Där har ni tre biofilmer att se fram emot!

Hitchcock gör en Capote

Anthony Hopkins, biografier, biopick, Capote, Daniel Craig, Filmspanarna, Fimtipset, Gwyneth Paltrow, Hitchcock, Isabella Rossellini, Jeff Daniels, Netflix, Peter Bogdanovich, Philip Seymour Hoffman, Psycho, Sandra Bullock, Sigourney Weaver, The Birds, The Girl, Toby Jones, Truman Capote

hitch+capote1

När jag hörde att det fenomenala filmsällskapet Filmspanarna skulle köra Hitchcock (2012) som sin måntliga temafilmen kände jag ett ordentligt sug att haka på. Sagt och gjort. Här har ni min debut som filmspanare-på-distans. Kul, spännande och ärofyllt!

Nu var det förvisso ett tag sen jag såg Hitchock-filmen och ska jag vara riktigt ärlig så gjorde den inga större intryck på mig. Den var på sin höjd okej enligt biopick-standarden. Varken mer eller mindre. Och jag ska inte trötta ut er med några floskler kring huruvida man ska spendera tid på filmen eller inte. Gör som ni vill.

Jag tänkte istället dela med mig av mina funderingar som väcktes någon dag efter stunden med Anthony Hopkins i tjockisdräkt. Och om ni tar er igenom hela texten – slutligen leverera något utav en uppmaning.

I lugnan ro satt jag nämligen hemma i tv-soffan, frenetiskt bläddrande i den numera skrala och tämligen ointressanta Netflix-katalogen. Efter en stund fladdrade en film vid namn The Girl (2012) förbi och omslaget fångade mitt intresse. SE PÅ FAN! ytterligare en biografisk skildring av vår gode skräckmästare. Två Hitchcock-biografier samma år! En tillfällighet, en rättighetsfråga, eller bara ett taktiskt genidrag signerat filmbolaget? Jag har inte en blekaste aning och det är kanske inte sådär överdrivet sensationellt egentligen. Oavsett så fascinerade detta faktum mig något oerhört.

Jag såg The Girl och kunde konstatera att det var två tämligen likartade filmer med mer eller mindre samma angreppsvinkel: Hitchcock in action under arbetet med ett av sina mest berömda verk (Psycho i den ena och The Birds i den andra). Två välproducerade filmer med helt olika förutsättningar. Hitchcock med mastodontbudget, svensk bio-release och storstjärnor ner i varenda liten biroll. The Girl en film gjord direkt för tv och som smög sig direkt in i en obskyr liten underkategori på svenska Netflix.

När jag var klar med Hitchock-film nummer två och funderande kring ovanstående slogs jag av en kraftfull déjà vu, kunde inte sätta fingret på det men jag var säker på att jag hade grottat ner mig i liknande jämförelsemani tidigare. Efter en stund gick det upp ett ljus. Capote var filmtiteln som triggade mitt sinne.

capote_en_iskall_mordgataDen så hyllade filmatiseringen av författaren Truman Capote med Philip Seymour Hoffman i titelrollen, som kammade hem ett par Oscarsstatyetter om jag inte missminner mig. En film vi alla såg och tyckte till om. Kort efter att jag själv hade sett den minns jag att jag stod i någon form av multimediabutik (jodå, pre-Netflix gick vi faktiskt ut och fysiskt köpte våra filmer) och ögnade igenom hyllan för nyinkommet och skymtade ett dvd-omslag med texten Capote – En iskall mordgåta. Hur är det möjligt tänkte jag, filmen har ju knappt haft premiär och den är redan utgiven på dvd? Men så var det givetvis inte. Det här var en annan film, ytterligare en filmatisering av Truman Capote, samma år! Denna gång med britten Toby Jones i rollen som Capote.

Oscarssurret kring den första filmatiseringen gjorde såklart att den drog in bra med pengar och det skrevs spaltmeter om Seymor Hoffmans genialiska porträttering av den karismatiska författaren. I skuggan stod Toby Jones. Som kanske gjort sitt livs roll. Filmens lillebrorskomplex gjorde att det blev en i mängden direkt-till-dvd-släpp här i Sverige och gick filmvärlden relativt obemärkt förbi (detta trots en i övrigt ganska stjärnspäckad rollista med namn som Sandra Bullock, Daniel Craig, Gwyneth Paltrow, Peter Bogdanovich, Sigourney Weaver, Jeff Daniels, Isabella Rossellini)

Låt oss här lite snabbt flika in med en gallupundersökning med sajten Fimtipset som bas.

Capote med Philip Seymor Hoffman: antal betyg utdelade 5080 och nästan hälften av mina tillagda kamrater (33 till antalet) har sett filmen.

Capote – En iskall mordgåta med Toby Jones: antal betyg utdelade 622 och INGA av mina tillagda kamrater har sett filmen.

Mitt goda öga åt Toby Jones föddes nog där i det ögonblicket. Inte bara grundat på sympati – utan snarare då jag tyckte att hans gestaltning av Truman Capote var så mycket bättre än Seymor Hoffmans och att han förtjänade ett uns av cred. Vilket hela filmen förövrigt gör.

Och nu undrar ni såklart vad detta har med filmen Hitchock att göra? Jo, han har nämligen gjort det igen. Han står än en gång i skuggan. Denna gång i skuggan av Anthony Hopkins. Toby Jones spelar Alfred Hithcock i The Girl. Är det inte sorgligt så säg.

the_girl1

______________________________________________________________________________

Andra Filmspanare om Hitchock (2012):