Double bill: Westworld (1973), Futureworld (1976)

AIP, American International Pictures, Anthony Hopkins, Bad Robot Productions, Behind the Candelabra, Beyond Westworld, Blythe Danner, CBS, Delos, Ed Harris, Evan Rachel Wood, Fargo, Futureworld, Gunslinger, HBO, High Chaparral, J.J. Abrams, Jakt på dubbelgångare, James Brolin, James Cameron, Jonathan Nolan, Jurassic Park, Logans Run, MGM, Michael Crichton, Peter Fonda, Richard Benjamin, Richard T Heffron, Star Trek Into Darkness, Terminator, The Dark Knight Rises, Westworld, X-Files, Yul Brynner

Det verkar just nu gå fullständig inflation i det här med att att återuppliva gamla tv-serier och filmer. Att spinna vidare på en redan existerande historia, reboota, vrida och vända på varenda liten franchise. Har kreativiteten helt dött, existerar det inga nya spännande manus eller idéer? Säkerligen. Men de stora bolagen vågar inte ”chansa” och investerar hellre sina dollars i projekt som ger säker avkastning. Bara häromdagen nåddes vi av nyheten att självaste X-Files kommer att återupplivas. Och visst, jag älskar X-Files, men jag kan ändå tycka att det så smått börjar gå till överdrift.

Ett nytt ekonomiskt framgångsrecept är det här med att stuva om saker och ting och reboota film-koncept för televisionen. Och när jag hörde att den gamla ungdomsmardrömmen Westworld skulle bli tv-serie blev jag till en början förskräckt. Men samtidigt nyfiken. För temat känns ganska tacksamt att stuva om i tv-serie-formatet och alldeles för intressant för att direkt avfärdas som ännu en i mängden reboots. Sen finns det ju faktiskt också lyckade exempel, där jag håller Fargo som den klart mest lysande stjärnan. Så låt oss hoppas på att lillebror-Nolan och reboot-mästaren J.J. Abrams sneglat åt just Fargo nu när det vankas Westworld framåt höstkanten. Där vi får ett grundkoncept och en historia i samma miljö, men där historien tar en helt egen väg och vi får lära känna helt nya karaktärer.

”Warner Bros. has been trying to remake Westworld for years, and now Variety reports that The Dark Knight Rises co-writer Jonathan Nolan and J.J. Abrams (Star Trek Into Darkness) are teaming up to turn the property into a TV series for HBO, to be produced by Jerry Weintraub (Behind the Candelabra) and Abrams’ Bad Robot Productions.”

Men visst känner man pepp! Bara sett till den stjärnspäckade rollistan, där vi bl.a. hittar Ed Harris, Anthony Hopkins och Evan Rachel Wood. Så ja, försiktigt förväntansfull. När denna nytappning har premiär verkar inte vara helt spikat, men att det blir på HBO någon gång under 2015 står fast.

Värt att notera är att Westworld testades på televisionen redan 1980. En spinoff-serie som gick under namnet Beyond Westworld. Fem avsnitt producerades för CBS men bara tre hann sändas innan serien lades ner. Och att döma av det lilla jag har sett så förstår jag att serien bara överlevde lite drygt tre veckor.

Nåja, jag beslutade mig för att sätta mig ner med Westworld (som jag säkerligen inte sett på femtontalet år) och dessutom krydda filmkvällen med uppföljaren, Futureworld (1978), som jag tidigare aldrig sett. En ”double bill” av sällan skådat slag och här är mina snabba intryck;

Westworld (1973) – En historia som påverkat filmhistorien

Westworld_QI en närliggande framtid har den optimala semesteranläggningen ”Delos” skapats. En nöjespark där de glada semesterfirarna kan välja mellan ett antal uppbyggda världar att härja runt i. En av dessa världar är en västernvärld vid namn ”Westworld”. Den gemensamma nämnaren är att världarna är befolkade av robotliknande människor, vars handlingar är kontrollerade av parkpersonalen. De båda vännerna John (James Brolin) och Peter (Richard Benjamin) bestämmer sig för att pröva lyckan som kopojkar. Till en början går det som på räls, de super skallen i bitar, slåss på den lokala saloonen, köper kvinnor och duellerar mot stadens ”Gunslinger” (Yul Brynner). Men saker och ting går inte riktigt som parkägarna tänkt sig, de tappar så sakteliga kontrollen över den robotbefolkade nöjesparken och gästerna bjuds på en upplevelse de sent kommer att glömma.

brynnerJag har en känsla av min fascination för ostoppbara mördarrobotar föddes där i mitten av nittiotalet, när jag som förskräckt yngling såg Westworld en första gång. Yul Brynner gav mig mardrömmar i flera veckor och besöket på nöjesparken High Chaparral blev inte alls det härliga barndomsminne som det kanske borde. Och ja, Brynner var fortfarande ordentligt läskig. Med händerna vilades på höften, sin glansig blick och sävliga approach, ger han ”The Gunslinger” en personlighet och ondska ett ansikte.

På det stora hela så tycker jag faktiskt hela filmen fortfarande håller. Visst är den lite ostig och daterad på sina ställen, men ändå på det där härliga lågbudget-sättet. Filmens inledande timme kanske är något sega på sina ställen, men sitter du kvar så får du en ordentlig belöning under filmens tredje och sista akt. För den avslutande halvtimmen levererar faktiskt både gällande obehag och underhållning. Mycket just tack vare att ”The Gunslinger” får mer och mer utrymme i historien. Musiken som introduceras under den avslutande jakten är även den helt fantastisk och en starkt bidragande orsak till den (0)sköna stämningen.

Mannen bakom Westworld, Michael Crichton, var en framgångsrik novellförfattare där på sjuttiotalet och fann idén med robotbefolkade nöjesparken så pass fascinerande att han själv bestämde sig för att filmatisera sin historia om Westworld. Annars är nog Crichton mest känd för sitt manus till en annan betydligt mer välkänd nöjesparks-historia, nämligen Jurassic Park.

För att den här lilla b-filmen haft ett ganska stort inflyttande på sci-fi-genren är ganska uppenbart. Inte minst då James Camerons Terminator-projekt. Som tog mördarrobot-konceptet rakt av och adderade förvisso tidsreseaspekten, men i övrigt är likheterna slående och känslan den samma. Inte minst då att vi stundtals får ta del av historien ur robotens perspektiv (gillar verkligen enkelheten i ”Gunslingers” pixel-syn, se lilla bilden ovan). Men ja, utan Westworld hade vi antagligen gått miste om två av filmhistoriens klart mest lysande filmserier.

Westworld (Michael Crichton, 1973) 4/5

Futureworld (1976) – Nöjesparksbranschen intar nya världar

F-0006_Futureworld_quad_movie_poster_l

Tre år efter framgångarna med Westworld var det så dags för uppföljaren Futureworld. MGM, som låg bakom föregångaren, hoppade i sista stund av  och valde istället att producera Logans Run (1976). Rättigheterna till uppföljaren landade slutligen hos det betydligt mindre bolaget American International Pictures (AIP). Som dock varken lyckades få med sig Crichton eller ensemblen från Westworld på uppföljartåget.

Två år efter skandalscenerna så har nöjesparken ”Delos” nu spenderat åtskilliga miljoner på säkerheten, vidgat sina vyer  och startat upp en ny park i yttre rymden. Journalistparet Chuck (Peter Fonda) och Tracy (Blythe Danner) bjuds in på en exklusiv förhandstitt. ”Westworld” har nu ersatts med parken ”Futureworld”, en värld uppbyggd som en stor rymdstation. Skillnaden denna gång är människorna i kontrollrummet även de är utbytta mot robotar och att den mänskliga faktorn inte längre har ett finger med i spelet. beyond-westworld

Jag gillar intentionerna att utveckla samma premiss och placera den i ny miljö. Manusförfattarna kunde gjort det enkelt för sig och bara gått på en rak återupprepning av sin föregångare och placerat en tvåa bakom filmens titel. Så A for effort. Men nej, tyvärr fungerar varken premiss eller den nya riktningen särskilt väl. Det blir alldeles för komplicerat med teknologiska förklaringar hit och kloningskomplotter dit. Mot slutet av filmen har jag tappat bort både mig själv och den röda tråden.

Några mardrömslika robotjakter existerar inte heller. Yul Brynner (den enda karaktären och skådisen från Westworld som fick vara med på ett hörn) får tre snabba minuter i en drömsekvens och jag känner mig minst sagt snuvad på nya mörka mardrömmar. Peter Fonda är ungefär lika okarismatisk som vanligt och Blythe Danner gör inte heller hon något minnesvärt. Så nej, Futureworld var inte alls det jag hoppades att den skulle vara. Den lyckas inte alls träffa lika rätt som Westworld när det kommer till atmosfär och känsla. Som förstagångstittare känner jag mig heller aldrig särskilt involverad eller delaktig. Snarare distanserad och vilsen.

Sen har jag också lite svårt för de muntert färgglada scenerierna, som många sci-fi-filmer led av där i slutet av sjuttiotalet (Logans Run inkluderat). Jag föredrar helt klart den mörkare lite mer ”realistiska” tonen. Men ja, tre minuter Brynner, ett hedersamt försök och betyget landar någonstans kring knappt godkänt trots allt.

Futureworld (Jakt på dubbelgångare, Richard T Heffron, 1976) 2+/5

Topp 5: Tv-serier – ofattbara nedläggningar

Aaron Sorkin, Amanda Peet, Carnivàle, CBS, Deadwood, Firefly, FOX, HBO, Jericho, Joss Whedon, Metthew Perry, NBC, Science Fiction, Serenity, Six Feet Under, Sopranos, Studio 60 on the Sunset Strip, Tell me you love me, Topp 5, TV, Western

Jag lovade mig själv att aldrig återanvända gamla blogginlägg. Men det finns faktiskt en handfull inlägg som med största säkerhet kommer att ta död på den principen. Och det här är det första i raden (om än med ett par mindre justeringar). Mycket tack vare att jag idag hamnade framför Except Fear´s inlägg i tv-serie-”debatten”, som ni läser här (hela bloggen är för övrigt fenomenal, så skumma genom hela altet när ni ändå är igång). Här har ni fem fem tv-serier att kära ner er i och som samtidigt inte kräver någon gigantisk tidsinvestering.

Det finns också ohyggligt många skitserier som aldrig tycks ta slut och sen finns det serier som börjar lite trevande för att sen ta ordentlig fart någon säsong in i skapandeprocessen. Och när man sätter detta i paritet med att det de facto skrotas en hel del fantastiskt bra tv-serier, som är träffar rätt redan under första säsongen, så kan man inte bli annat än konfunderad. Visst jag fattar att det är ratings hit och dit, tv-bolagen vill såklart dra in så mycket pengar som bara är möjligt på reklamintäkter och reklamplatser prissätts med största säkerhet utefter tittarsiffrorna. Men ändå! Jag kan inte acceptera det. Eller jag har åtminstone jävligt svårt att ta det till mig, framför allt när det är tv-serier jag verkligen fastnat för och inte kan få nog av. Och vart vill jag komma med detta, jo en topp-5-lista över favoritserier som skrotats på tok för tidigt och som förtjänar ett bättre öde:

5.  Carnivàle (2003-2005)

5carnivale

– Skrotad efter två säsonger –

HBO har förgyllt min tillvaro på många olika sätt, de presenterade mig för Tony Soprano, jag utmanade min dödsångest tillsammans med familjen Fisher i Six Feet Under och de lät mig ta del av Al Swearengen´s inre kamp i Deadwood. De förtjänar mycket cred, de producerar i regel kvalité framför kvantitet och kan sin skit. MEN. Att att den briljanta serien Carnivàle inte fick mer än två säsonger kommer jag aldrig riktigt att komma över. Denna mörka, halvjobbiga och stämningsfulla historia om en kringresande cirkus under den amerikanska depressionen, hade så många nivåer och tryckte på så många knappar att jag fullständigt hypnotiserades. Nu blev det förvisso två säsonger, därav femteplatsen på den här listan.

4. Jericho (2006-2008)

4jericho

– Skrotad efter en säsong –

Okej, här ska CBS ändå ha en eloge, för efter mycket om och men bjöds vi åtminstone på någon form av avslutning – med den ack så korta andra säsongen (8 avsnitt). Men ändå, det fanns så mycket potential med den här postapo-historien att det alltjämt vattnas i munnen på mig. Med en första säsong som fungerade som en enda lång uppbyggnad, en förberedelse på vad som komma skulle och den var briljant!

3. Tell me you love me (2007)

3tellme

– Skrotad efter en säsong –

Här har vi listans outsider, en “mellanserie” signerad HBO, gjord för mindre pengar men en serie med karaktärer omöjliga att inte tycka om och intressera sig för. Med mycket hjärta och värme var det en fröjd att följa något så urtrist som parterapi på tv. Men icke, det blev bara en säsong sen tog det tvärstopp. Synd för jag hade gärna sett mer av det mastiga karaktärsgalleriet.

2.  Studio 60 on the Sunset Strip (2006-2007)

2studio60

– Skrotad efter en säsong –

Tänk er 30 Rock, fast bra – där har ni Studio 60 on the Sunset Strip. Med sylvass och fantastisk träffsäkert dialog, Metthew Perry tillsammans med Amanda Peet i huvudrollerna och en värld skapad av ingen mindre än husguden Aaron Sorkin. Men nej, NBC spottade Sorkin i ansiktet och gav serien tummen ner redan efter en ynka liten säsong. Fullständigt obegriplig!

1. Firefly (2002-2003)

1firefly

– Skrotad efter en säsong –

Solklar etta! Tänk er en korsning av Western och Science Fiction – det bästa av två världar, släng in ett gäng fantastiska skådespelare och en värld skapad av herren själv – Joss Whedon, där någonstans har ni Firefly. En serie med enorm potential och som var fantastisk redan från första avsnittet. Musiken, känslan, karaktärerna satte sig direkt men nej FOX, som väl ändå får gälla lite som mästare på att chockdumpa serier, skrotade Whedons mästerliga skapelse redan efter 14 avsnitt. En skrotning som dock fick stor uppståndelse då fansen gick bananas – vilket resulterade  i att Whedon åtminstone fick möjligheten att “sy ihop säcken” med långfilmen Serenity (2005).