Malmö filmdagar 2013

Alicia Vikander, Before Midnight, Betyg 4, Blondie, Carolina Gynning, Don Jon, Edda Magnason, Filmspanarna, Hotell, Jesper Ganslandt, Kjell Bergqvist, Lisa Langseth, Malmö filmdagar, Mig äger ingen, Monica Z, Per Fly, Richard Linklater, Rush, SFI, Smärtgränsen, Svenska Filminstitutet, The Grandmaster, The Summit, Till det som är vackert

malmo_filmdagar_200bAtt i tre dagar fullständigt få förlora sig i det man älskar och att dessutom få göra det tillsammans med likasinnade, är såhär i efterhand svårt att sätta ord på. För i måndags var det så äntligen dags för Malmö filmdagar att dra igång. Tre dagar där Svenska Filminstitutet bjuder in branschfolk för en presentation av höstens och vinters svenska biopremiärer. En tre dagar lång festival där också mingel, diverse seminarium och utdelande av freebies står på agendan. Kort och gott – tre dagar av himmelrike för en sådan som mig och utan tvekan en värld lätt att vänja sig vid.

Det eminenta filmsällskapet Filmspanarna var i år inbjudna av SFI och där någonstans kom jag in i bilden. För detta var ju ett utmärkt tillfälle att äntligen få träffas face-to-face, efter åratal av tjattrande på intranätet. Så jag börjar med att tacka Fiffi, Sofia, Jessica, Jojje, Henke, Erik och Johan för deras ytterst trevliga sällskap, fantastiskt kul att träffa er alla och hoppas vi kan göra om det nästa år.

Trots att det till en början blev något hektiskt att försöka kombinera det färgsprakande festivalandet med den grådassiga vardagen (läs arbete) – så blev det ändå ganska bra till slut. Nio filmer och fjorton delicato-dammsugare på tre dagar – får ändå anses som godkänt tycker jag. Filmerna jag såg var Monica Z, Rush,  Before Midnight, Don Jon, The Summit, Hotell, The Grandmaster, Smärtgränsen och Mig äger ingen. Av dessa nio så utmärkte sig tre lite mer, två av dessa filmer var dessutom lite överraskande svenska:

monica_z

Monica Z
Sverigepremiär: 2013-09-13

Något överväldigad över att just ha träffat sju supertrevliga filmspanare för första gången så inleddes min festival med den svenska filmen Monica Z, som stod som stor invigningsfilm. Och det var med pompa och ståt filmen presenterades, på scen fick vi oss ett litet snack med bl.a. regissör Per Fly, Kjell Bergqvist och titelrollsinnehavaren Edda Magnason. Filmen överraskade verkligen positivt på mig där Edda Magnasons dialektförmåga stal showen och kopplade ett fast grepp om min hjärna. För jag kunde inte släppa tanken på att jämföra hennes insats med en annan skånska. Nämligen Carolina Gynning och hennes brölade skånska – som ska föreställa rikssvenska, i Jesper Ganslandts senaste film Blondie (2012). Natt och dag säger jag. Magnason går in och sätter både roll och dialekt och fyller dessutom i med att utveckla dialekten i takt med karaktärens framgångar. Där snackar vi en dialektdimension av rang. Att hon dessutom sjunger låtarna själv gör ju inte det hela mindre imponerande.

+++++

Before Midnight
Sverigepremiär: 2013-09-20

Den andra festivaldagen öppnade också starkt och bjöd på en härlig stund tillsammans med ”två gamla kompisar” (som Fiffi så fint uttryckte det). Tjugo år har gått sedan Jesse och Celine för första gången sprang på varandra och här i den tredje filmen i Richard Linklaters Before-serie träffar vi dem semestrandes i Grekland. Med sin sedvanligt snärtiga dialog och berättad med långa scener – väcks gamla minnen till liv och vi spenderar ytterligare ett härligt dygn tillsammans. Inte lika stark som den första filmen i serien, men ett kärt och efterlängtat återseende. Vågar man hoppas på att vi träffas igenom om tio år? Kanske. Hoppas.

+++++

Hotell
Sverigepremiär: 2013-10-04

Av de filmer jag såg under filmdagarna så håller jag, tillsammans med ganska många av filmspanarna, Hotell som den allra bästa. Även här var det den första visningen för dagen, så finns helt klart ett mönster där (tre av tre). Jag kan inte säga att jag var överförtjust i Lisa Langseths senaste film Till det som är vackert (2010), även där med Alicia Vikander i huvudrollen. Men med Hotell känns det som att deras lära-känna-varandra-film hade en självklar funktion och att de nu skördar det bästa ur sitt mångåriga samarbete. Humor blandas med djupaste allvar och slutresultatet är fantastiskt.

+++++

Där har ni tre biofilmer att se fram emot!

Annonser

I Am Legend – från början till slut

1080p, Arnold Schwarzenegger, Betyg 1, Betyg 3, Betyg 4, Charlton Heston, Francis Lawrence, George A. Romero, Guillermo del Toro, I Am Legend, I Am Legend: Awekning, I Am Legend: Survival, I Am Omega, John Logan, Logan Swanson, Michael Bay, Night of the Living Dead, Postapokalyps, Richard Matheson, Ridley Scott, Robert Neville, Serieroman, Serietidning, The Asylum, The Last Man on Earth, The Omega Man, TV-spel, Varulvarnas natt, Vincent Price, Warner Brothers, Will Smith

Jag har ägnat de senaste veckorna åt att fördjupa mig i I Am Legend, Richard Matheson hyllade science fictonroman/långnovell som filmatiserats inte mindre än tre och en halv gång (återkommer till den där halva gången lite längre ned), publicerats som serieroman och spinoffats till höger och vänster. Ja, arvet visade sig vara gigantiskt.

Som så många andra fick jag upp ögonen för den här historien tillsammans med Will Smith i filmen I Am Legend där någon gång för en handfull år sedan. En filmupplevelse som jag lämnade med blandade känslor, men vars premiss jag verkligen fastnade för och ville ha mer av. Även om jag sedan tidigare var ett fan av dystopiska miljöer och postapokalyptisk film så vill jag nog ändå minnas att I Am Legend blev startskottet för en djupare och större fascination för genren som sådan. Så jag får väl börja med att tacka för en filmupplevelse som format och triggat mitt filmintresse ytterligare. Tack.

Nu tog det förvisso ett par år, men nu är I Am Legend-projektet i hamn och nu återstår det bara att försöka sammanfatta äventyret, från början till slut:

I Am Legend/Varulvarnas natt (1954)

legend_roman1

Och var är inte bättre att börja än med den skrivna förlagan. I Richard Matheson skräckroman I Am Legend från 1954 får vi följa trädgårdsmästaren och familjefadern Robert Neville. Han är allt som återstår i en tid då en fruktad pandemi dragit över klotet och utrotat mänskligheten. Ensam kvar för han nu en daglig kamp mot de vampyrliknande varelserna som är resterna av den värld han en gång gick runt i. Han tillbringar dagarna med ha ha ihjäl så många som möjligt, snickra på barrikaderna runt huset, dämpa ångesten med alkohol och försöker motivera sig själv att fortsätta.

Även om jag tycker inledningen är något trevande, så tar det inte långt tid innan jag slukas av Matheson´s dystopiska världsbild. Jag fascineras av hans mod att ta sig an och utmana vampyrism, en mytologi i det närmaste cementerad i folktron vid den här tidpunkten. Han ger oss en varelse med vampyren som grund, men framför allt något som sedan skulle genererar en helt ny genre och en milstolpe inom genrefilmen – nämligen zombie´s och zombiefilmen.

George A. Romero´s Night of the Living Dead (1968) är ju faktiskt mer eller mindre I Am Legend rakt av. Något som Romero dock aldrig ”erkänt”. Istället han han pekat mot The Last Man on Earth (1964) som största inspirationskälla, vilket kan tyckas lustigt då det är en filmatisering som till större delen följer boken till punkt och pricka. Även om jag tycker att varelsernas zombieliknande rörelseförmåga kommer fram bättre i filmatiseringen. Nåja, den diskussionen får vi ta en annan gång.

Det tar som sagt ett par kapitel innan man kommer in ordentligt i boken, men sen går det av bara farten och resterande delar slukas hängivet. För Matheson bjuder verkligen på en intressant undergångshistoria, mänskligt förfall och en stilstudie i ensamhet och hur den sakta men säkert driver den mänskliga hjärnan till galenskap. Nevilles kamp, både med sig själv och med de yttre omständigheterna, fascinerar och engagerar. Matheson syr sedan ihop äventyret med ett avslutningskapitel som gör att boken med all rätt placeras och rankas som en av genres absolut främsta verk.

The Last Man On Earth (1964)

lastmanonearth1

Sen är vi då framme vid den första filmatiseringen, The Last Man On Earth. Som jag nämnde ovan så är det en film som följer förlagen väl, mer eller mindre rakt av. Vilket gör att faktumet att Matheson inte var nöjd med filmen högst märklig. För Matheson var med och skrev manuset, hade stort inflytande under produktionen och var i allra högsta grad inblandad i filmens slutresultat. Som han alltså inte alls var nöjd med och strök sitt namn. Han valde dock att krediteras under namnet Logan Swanson i eftertexterna, för att på så vis fortfarande kunna casha in på intäkterna.

I rollen som Robert Neville, eller Robert Morgan (som han märkligt nog uppgraderades till i filmen, passades också på att befordra honom till vetenskapsman), hittar vi ingen mindre än Vincent Price (ett skådespelarval som Matheson var starkt emot, grinig gubbe det där). Jag tycker Price sköter sig utmärkt i rollen, och precis som filmen – växer sig beundran allt starkare ju mer jag tänker tillbaka på likheterna med grundmaterialet.

Filmen tenderar dock att kännas något övertydlig då det hela tiden ska sättas ord på Nevilles innersta tankar, berättarrösten tar stundtals över och känns i många fall överflödig. Men utöver ljudproblematik (läs dubb) och överflödig berättarröst har jag egentligen inga större invändningar. För det här är trots allt en  lågbudgetfilm (producerad i Italien för att hålla kostnaderna nere, därav dubbproblematiken) som i mångt om mycket gör boken rättvis och som lämnar mig med en positiv känsla.

+++++

The Omega Man (1971)

omegaman1

I sjuttiotalstappningen av den här undergångshistorien ser vi den skjutglade Charlton Heston i rollen som Robert Neville. Nu är det inte tal om pandemier, bakterier eller annat trams, nej nu är det kemisk krigföring mellan Kina och Sovjet som ödelagt mänskligheten. Tidstypiskt så det står härliga till.

The Omega Man är också en betydligt lättsammare film och besitter också en helt annat typ av underhållningsvärde än sin föregångare. Fullproppad med oneliners och action där den ena skottsalvan avlöser den andra. Men också scener där vi kommer Neville in på livet och det är just i de tysta ensamma scenerna tillsammans med Heston som jag myser som mest. Krutgubben kan när han vill.

Filmen som sådan är lite vad den är, men det hymlas i alla fall inte – rakt på sak och klart sevärd.

+++++

Richard Matheson’s I Am Legend (1991)

iamlegendcomic1

Innan vi går vidare till nästa filmatisering tänkte jag slå ett slag för serieromanen Richard Matheson’s I Am Legend. En adaption på 244 sidor som såg dagens ljus första gången där i början av nittiotalet, men som sedermera återutgavs inför storsatsningen* 2007. Jag lyckades efter hårt arbete komma över ett exemplar (jodå, jag har fått blodad tand när det kommer till det här med serietidningar. Framför allt när det kommer till filmer jag gillar och som integrerar med den tryckta miljön, och vice versa). Serieromanen följer mer eller mindre boken från början till slut och det kan inte vara många stavelser som går förlorade. Så med mycket text och snygga illustrationer var det en läsning som gav I Am Legend-projektet ytterligare en dimension.

I Am Legend: Awekning (2007)

awekning1

*Marknadsföringskampanjen inför I Am Legend-premiären där i slutet av 2007 var massiv och innebar, förutom nyutgivningen  av serieromanen, också lanseringen av serieprojektet I Am Legend: Awekning. Där vi i fem kortare episoder bjuds på en försmak av vad som komma skall i filmen. Det gjordes sen också animerade versioner av samtliga episoder som inkluderades på dvd-versionen av I Am Legend (2007). Så helt klart värt att ta en titt bland det fylliga extramaterialet. Inte minst med tanke på hur pass svårt det verkar vara att få tag i seriealbumet (någon som mot förmodan sitter på ett ex så är jag aspirant).

I samma marknadsföringsveva lanserades också onlinespelet I Am Legend: Survival. Som undertecknad dock ej testat, med av bilderna att döma verkar man inte missat speciellt mycket.

I Am Omega (2007)

I_am_omega1

Sen har vi den där halva filmen. En ”direkt till DVD”-film med minibudget, producerad av de ökända bolaget The Asylum (som jag faktiskt inte hade koll på innan jag tog mig an I Am Omega ska erkännas), och gjord enbart med avsikt att kapitalisera på uppmärksamheten kring I Am Legend. Ett arbetssätt som verkar vara signifikativt för det här bolaget.

Det är heller ingen film som räknas som en adaption av romanen, utan The Asylum snodde konceptet, hafsade snabbt ihop en b-film och fick ut den på marknaden en månad innan premiären av Hollywoods storsatsning. Och jag varnar er, den inbjudande bilden ovan har ingenting med filmen att göra, utan användes på dvd-omlsaget för att snärja köpare.

Filmen i sig är givetvis fruktansvärd, så dålig att den svår att ta sig igenom. Det enda positiva jag kan säga om den är att de praktiska effekterna inte alls är så pjåkiga och varelsernas utseende hästlängder bättre än de i I Am Legend. Vilket förvisso inte säger särskilt mycket.

+++++

I Am Legend (2007)

i_am_legend1

Då är vi äntligen framme vid det här inläggets huvudrätt. Filmen som ligger som grund för hela den här genomgången och det finns mycket att säga. Ska jag börja med att outa min villkorslösa kärlek åt filmens första timme? Eller ska vi gå direkt på cgi-utspårningen? Ah, vi värmer upp med de minst sagt grötiga turerna kring filmens manus och förarbete;

I Am Legend var ett av de där outvecklade filmmanusen som attraherade intressanta filmpersonligheter i många, många år. 1997 stod det t.ex. klart att Ridley Scott skulle regissera den nya adaptionen och förhandlingarna med Arnold Schwarzenegger i rollen som Robert Neville var i hamn. Ridley Scott skrev tillsammans med vapendragaren John Logan (aktuell nu senast som manusförfattaren bakom den senaste bondrullen Skyfall) ett nytt manus, en avskalad, dialogtunn och mer artistisk version av historien (tänk om ändå!). Warner Brothers såg inga större vinstmöjligheter med Scott´s okommersiella version och tackade nej. Några år senare hoppade sedan Scott av tåget och i samma veva knöts också Will Smith till projektet. Michael Bay och Guillermo del Toro var sedan några av regissörerna som kopplades samman med projektet. Men jobbet tilldelades slutligen Constantine-regissören Francis Lawrence.

Inspirerade av Danny Boyle´s folktomma London-gator i 28 Days Later (2002) flyttade manusförfattarna historien till New York och likt The Omega Man skrev filmens undergångspremiss om för att passa sin samtid. Denna gång är det ett muterande cancervaccin som får agera utplånare.

Den första dryga timmen av I Am Legend är bland det mäktigaste och bästa jag vet i filmväg. En timme som slår det mesta i filmhistorien när det kommer till storslagen och påkostad dystopi. De folktomma New York-gatorna, Nevilles (Will Smith) vardagsbestyr i total tystnad, hans strukturerade rutiner och hopplösa ensamhet, den täta stämningen i den livlösa stadsmiljön. Det är magnifikt.

Även om jag så smått börjar komma över de fruktansvärt fulla datoranimerade varelserna, huvudkaraktärens motsägelsefulla agerande och den så frustrerande avslutningen, så stör det mig fortfarande tillräckligt mycket för att jag gång på gång ska tappa fokus och intresse framför filmen. För visst är det smärtsamt när man hängivet och till ett hundra procent sitter mottaglig och känslomässigt engagerad framför en historia, som i slutändan valt vägar som gör att man lämnar upplevelsen halvt illa till mods och smått frustrerad. Men som sagt, jag har börjat acceptera I Am Legend´s fel och brister, det är som det är och numera brukar jag nöja mig med att se första timmen, stänga av, se det alternativa slutet och nöja mig där.

+++++

Så, där har vi mitt I Am Legend äventyr. Hur summerar vi nu detta på bästa sätt? Vilken är egentligen den bästa filmatiseringen? Jag skulle säga att samtliga officiella filmatiseringar har sin charm, väldigt olika varandra och egentligen inte mycket mer gemensamt än just förlagen de baseras på. Mest trogen Matheson´s material är utan tvekan The Last Man On Earth, levererar mest gåshud gör I Am Legend-inledningen och klart mest underhållen blir jag framför The Omega Man. Så ja, se samtliga och få det bästa av tre världar. Grunda givetvis med boken för bästa effekt.

Addepladde har även han tagit sig an I Am Legend-filmatiseringarna. Den genomgången hittas här.

Även Jojjenito har gjort en läsvärd och härlig sammanställning och den tar ni del av här.