Topp 10: Filmåret 2014

A Most Violent Year, All Is Lost, American Psycho, Animal Kingdom, Apornas Planet, Astrid, Birdman, Birth, Blue Ruin, Boyhood, Calvary, Christopher Nolan, Cold in July, Damien Chazelle, Dan Gilroy, David Lynch, David Michôd, Dawn of the Planet of the Apes, Dune, Edge of Tomorrow, Frank, Godzilla, Guy Pearce, Henrik Möller, Her, Him, Interstellar, J C Chandor, J.K. Simmons, Jake Gyllenhaal, James McAvoy, Jessica Chastain, Jodorowsky's Dune, Jonathan Glazer, Leviathan, Life Itself, Linklater, Malmö filmdagar, Maps to the Stars, Margin Call, Matthew McConaughey, Miles Teller, Mitt, Newshunter, Nicole Kidman, Nightcrawler, Obvious Child, Oscar Isaac, Oscarsgalan, Postapokalyps, Rewind This!, Richard Linklater, Robert Pattinson, Roger Ebert, Scarlett Johansson, Starred Up, The Affair, The Babadok, The Definitive History of the Teenage Mutant Ninja Turtles, The Disappearance of Eleanor Rigby, The Grand Budapest Hotel, The Rover, The Signal, Them, Turist, Tusen Bitar, Under the Skin, Whiplash, Wild

Då var det dags igen – lista filmfavoriterna från fjolåret. Men jag tänkte ändå inleda med att vädra min irritation mot en hel drös filmälskare i det här landet. Människor som envisas med att gå efter den svenska premiären och lista sina favoriter redan kring nyår. Vilket resulterar i listor innehållande filmer sprida över flera år. Kan vi inte bara acceptera att vi ligger ett par månader efter med nya premiärer i det här landet? Gå efter filmens officiella ”världspremiär”, enas universellt, infinna oss i ledet och gemensamt lista våra filmfavoriter kring vårkanten? Så fruktansvärt jobbigt kan det inte vara att lägga band på sig själv och får ur sig en ”ordentlig” årsbästalista några månader efter amerikanerna? Nåja, alla får naturligtvis göra som de vill, jadda jadda… Nu lämnar vi det och knallar vidare till förutsättningarna för den här listan istället.

För jag har kryddat den här listan med lite nya kriterier det här året och tänkt till ett extra varv. Allt för att försöka få fram en så personlig lista som möjligt. Eftersom jag alltjämt är en sucker för fysisk media och fortfarande vill ha mina filmer i bokhyllan, så väger ”har jag införskaffat filmen-kriteriet” relativt tungt. Det är faktiskt en ganska bra måttstock på hur pass mycket jag gillar en film och jag kan inte begripa att jag inte tänkt på det tidigare (tex. gällande 2013 årsbästalistan). En film kan också vara otroligt välgjord, slå mig i magen eller golva mig fullständigt, men samtidigt lämna mig lika abrupt och helt utan fortsatt sug. Så ”omtittsfaktorn” är också något som jag numera väger in när det ska listas. Slutligen är det naturligtvis viktigt med någon form av kärlek vid första ögonkastet. Oavsett om det är hjärnan eller magen som säger ifrån, så ska det ju på något plan klicka.

Så om jag ska försöka summera det hela; §1. Första filmupplevelsen §2. Vill/har jag sett om filmen? §3. Känner jag ett ha-begär? Så here we go. Här har ni mina filmiska höjdpunkter 2014, allt enligt nya §1 + §2 + §3-ekvationen.

Boyhood-poster110. Boyhood (2014)

Vi sparkar igång listan med Linklaters mastodontprojekt. Utan tvekan den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar, ändå lämnade filmen mig med en känsla av att det här kommer jag antagligen aldrig se om. Jag var till en början mer imponerad av själva processen, men såg förbi historien. Men sen har upplevelsen växt mer och mer, väckt suget efter att ta del av den här tiden-är-dyrbar och livet-rinner-ur-oss-historien ytterligare en gång. Linklater sätter fingret på mängder av intressanta aspekter och ger oss ännu en gång en unik filmupplevelse. Så ja, jag har svängt och Boyhood klämmer sig därmed in på listan trots allt.

the-rover-poster19. The Rover (2014)

Jag var till en början förbannad över att David Michôds (australiensaren bakom Animal Kingdom) senaste alster inte var i närheten av en bioduk i det här landet. För hur ofta bjuds det egentligen på en nyproducerad postapokalyps – signerad intressant regissör. Inte tokofta direkt. Men när jag satt framför filmen förstod jag att det är en film som lätt kan försvinna i bruset, det är en högst avskalad och smal dystopi det här. Långt ifrånHollywood-budgetar eller för den skull en film för alla. Men med sin enkla premiss, skitiga miljöer, bra skådespeleri (Guy Pearce makalös och Robert Pattinson överraskar mig återigen positivt) är det en film som etsat sig fast hos mig och som jag ser fram emot att se igen.

ELEANOR-RIGBY-poster18. The Disappearance of Eleanor Rigby (2013)

En relationshistoria berättad ur dubbla perspektiv (The Affair någon?), dessutom släppts i dubbla/trippla versioner, först i de två separata filmerna Him och Her och sedan sammansatta under titeln Them. Nu har jag bara sett de två ”fristående” filmerna, men gillar verkligen att det finns olika alternativ att se en och samma film på, och är verkligen svag för det här med en och samma historia berättad ur olika vinklar. Sen att vi har James McAvoy och  Jessica Chastain i huvudrollerna gör ju det hela givetvis än mer fantastiskt.

jodorowskys-dune-poster17. Jodorowsky’s Dune (2013)

Årets dokumentär, även detta året, är en film om film (förra året var det Rewind This! som klämde sig in på topplistan). Där vi får ta del av Alejandro Jodorowsky och hans planer med filmen Dune. En film som aldrig blev av och som istället landade i knäet hos en annan innovativ filmskapare, David Lynch.  Fjolåret var för övrigt ett riktigt fint dokumentärt filmår, inte minst då dokumentärer med filmen i centrum. Tänker tex på den fylliga The Definitive History of the Teenage Mutant Ninja Turtles – filmen om de gröna sköldpaddornas stora genomslag, eller varför inte Life Itself – filmen om Roger Eberts liv. Alla tre är måsten för filmälskare, men jag håller Jodorowsky’s Dune högst och därmed en plats på listan. Kul, intressant och fascinerande.

under_the_skin_us_poster6. Under the Skin (2013)

Abstrakt, obehaglig och fullkomligt underbar existens-sci-fi med Scarlett Johansson i huvudrollen. Regissör Jonathan Glazer vet vilka knappar han ska trycka på för att få mina nackhår att resa sig. Det gjorde han tillsammans med Nicole Kidman med filmen Birth där för ett par år sedan och lyckas här ytterligare en gång få min hjärna i fullständig gungning. En film som lämnar väldigt mycket av handlingen öppet för egen tolkning, levererar en stämning utöver denna värld och jag gillar varenda sekund av det.

most_violent_year-poster15. A Most Violent Year (2014)

En film som kom från ingenstans och kanske var det just därför som den golvade mig fullständigt. Noll förväntningar är oftast ett framgångsrecept. En relativt långsam historia där vi får besöka New York 1981 – ett av de statistiskt sett våldsammaste åren i stadens historia. Jag fångades redan i första bildrutan och satt, trots filmens låga tempo, på nålar fram till eftertexterna. Snyggt, prydlig och Oscar Isaac och Jessica Chastain (återigen, film nr 2 på listan) står båda för fantastiska insatser. J C Chandor (Margin Call, All Is Lost) levererar ytterligare en gång, en regissör att hålla ögonen på framöver.

Dawn-poster14. Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Sen har vi då den där Ap-rebooten, som jag var lagom förtjust i efter biobesöket (skrev av mig lite om den här), men som sedan är den film som växt betydligt mest av samtliga filmer på den här listan. Dessutom den film som jag har sett flest gånger (1 bio, 2 hemma, 1 hemma med kommentatorsspår). Och visst, jag har alltjämt en del invändningar, ändå kan jag inte få nog av den. En märklig relation. Numera håller jag den inte bara som förra årets i särklass bästa blockbuster (Godzilla ganska långt efter, men ändock på en hedrande andraplats), utan rankar även den högt när det kommer till Apornas Planet-filmserien som sådan.

interstellar-poster13. Interstellar (2014)

Christopher Nolans filosofiska rymdepos må ha sina luckor manusmässigt, men oj vilken resa vi bjöds på. Årets bioupplevelse alla kategorier för min del. Som så många andra har jag dock alltjämt problem med den avslutande kvarten, en kvart som drar ner helhetsintrycket en smula, men ändå inte tillräckligt för att jag inte ska uppskatta filmen. För övrigt Jessica Chastains tredje film på listan och hon tar ju därmed över Matthew Mcconaughey dominanstrofé ifrån fjolårslistan, tror jag kan vara lite kär i henne dessutom.

whiplash-poster12. Whiplash (2014)

Ettan och tvåan på den här listan är lite i en klass för sig, jag kan säga att det är två filmer som ligger och naggar vid fullpott när det kommer till betyget. För om Interstellar var förra årets mäktigaste bioupplevelse så var Whiplash utan tvekan den svettigaste. Jag var helt slut när jag sett den. Damien Chazelle får till en härlig autentisk känsla, vilket gör det omöjligt att inte slukas och engageras.  Miles Teller befäster sin position som en av de absolut mest intressanta ynglingar och J.K Simmons belönas, med en roll värd namnet, efter en lång och trogen tjänst.

nightcrawler-poster11.Nightcrawler (2014)

Men ingen film är i närheten av den fantastiska atmosfär som Dan Gilroy får till i Nightcrawler. American Psycho möter nollbudgetfilmaren Henrik Möllers Newshunter och vi har ett stycke regidebut utöver det vanliga. Med stram budget och sina 28 inspelningsnätter – är det svårt att inte imponeras av hantverket. Släng in årets rollprestation signerad Jake Gyllenhaal (fortfarande sinnessjukt att han inte ens fick sig en nominering, anledning nog till att slopa Oscarsgalan framöver), snyggt foto, bra musik och  fint driv. Älskar den innerligt.

Hedersomnämnanden/strax utanför listan: The Grand Budapest Hotel, Frank, Starred Up, Blue Ruin, Edge of Tomorrow, Birdman, Cold in July, Obvious Child, The Babadok, Leviathan, Tusen Bitar, Wild, The Signal, Maps to the stars, Mitt, Astrid, Ida, Calvary och Turist.

Fler som tycker till om filmåret 2014: Fiffis Filmtajm, Movies-Noir, Fripps filmrevyer, Jojjenito (uppdateras efterhand)

Annonser

En revolutionerande uppgörelse tillsammans med nytappningen av Planet of the Apes

Andy Serkis, Apornas Planet, Betyg 3, Charlton Heston, Dawn of the Planet of the Apes, Icarus, Matt Reeves, Motion Capture, Postapokalyps, Rise of the Planet of the Apes

Innan jag begav mig av för att se sommarens kanske hetaste blockbuster – Dawn of the Planet of the Apes, så kände jag ett behov att både friska upp minnet men också att ge den första förra filmen ytterligare en chans. För jag måste medge att jag inte var någon större beundrare av Rise of the Planet of the Apes (2011). Snarare tvärtom, så tyckte jag ganska illa om den. På gränsen till hat. Men då ska kanske tilläggas att jag rent generellt hyser en stor skepsis mot prequels/sequels/remakes/reboots, och allt som oftast avfärdar jag dom redan i planeringsstadiet. Vilket man ibland får äta upp… (Passar även här på att höja ett varningens finger när det kommer till SPOILERS – som kan förekomma gällande de två i raden senaste ap-filmerna).

Som t.ex. nu när jag säger att Rise of the Planet of the Apes har sina poänger och faktiskt fyller en ganska vettig funktion. Inte bara för den här nytappning till filmserie, utan också för originalfilmserien som sådan. För är det något jag är svag för så är det det här med gränsöverskridande berättande, när filmskaparna inte bara respekterar ursprungsmaterialet utan faktiskt också bidrar med något eget. Det jag främst tänker på är såklart det misslyckade försöket med framställandet av alzheimers-botemedlet. Som inte bara är filmens stora premiss, utan sen också kan appliceras på filmserien som sådan. För även om minnet sviktar och jag inte har de fem originalfilmerna färskt i minnet – så besvaras väl ändå aldrig frågan på hur allting började (åtminstone inte på sådan här vetenskaplig detaljnivå (rätta mig gärna om jag ha fel)? Så jag köper den nyplanterade premissen och uppskattar kreativiteten.

apes1

När det kommer till att respektera ursprungsmaterialet tycker jag även här att filmen kommer undan med ett gott betyg. Det jag personligen fastande mest för såhär andra gången jag såg filmen (och som jag faktiskt inte ens noterade vid en första titt) – var den i bakgrunden inbakade rapporteringen kring Icarus resa mot Mars (ni vet rymdskeppet som Charlton Heston och Co. kraschlandar i början av originalfilmen). Som jag tror att de här nya filmerna kommer att återkomma till längre fram, och låt oss då hoppas att filmbolaget inte gör en historisk andra remake, utan istället lämnat över stafettpinnen lagom till Icarus intåg i stratosfären.

apes2

Men även andra små detaljer, såsom hyllningen åt Heston då han dyker upp på en av TV-skärmarna, eller varför inte Caesars Frihetsgudinna i början av filmen. Billiga knep kan tyckas – men blinkningar som går hem hos mig. Sen slutligen, så misstänker jag att jag begått ett ”rookie-mistake” och lämnat filmen under eftertexterna första gången jag såg den. För jag hade inget som helst minne av den där extra scenen på flygplatsen då vi får se hur epidemin tar sin början. Så det var med en positiv känsla, och en stor portion optimism, jag denna gång lämnade den första filmen och blickade framåt mot fortsättningen.

”What if the beginning of this film was an Earth that seemed to have no humans on it, and what if it was the beginning of the apes’ tribal development? What if you could be in the apes’ world for a good 15 minutes, see what Caesar had created, and then realize all the humans are not gone — raising the question of can there be co-existence? –Matt Reeves, efter att ha dissat det presenterade manuset och sedan svarat vidare på hur han själv ville att uppföljaren skulle se ut.

Och all heder åt Matt Reeves, det börjar bra. Filmens dialoglösa inledande femton minuter gör mig fullständigt upprymd. Jag tänker på alla de amerikaner som nu tvingas att läsa undertexter för första gången i sina liv. Jag njuter av den totala avsaknaden av mänskliga karaktärer. De fantastiska animeringarna, de vackra landskapen och inblicken i apornas nygamla primitiva leverne. Människan har förgjort sig själv och epidemin har gjort sitt jobb. Apornas Planet är här!

Men nej. Det fegas tyvärr ur. En handfull klichéfyllda mänskliga karaktärer ger sig till känna, den ena mer stereotyp än den andra. Och filmens handling styrs nu alltmer mot frågeställningen >>can there be co-existence? Men ja, det var ju kul så länge det varade. Nu fortsätter jag förvisso intressera mig för Caesars önskan om världsfred, Kobas innerliga hat mot människosläktet, och inte minst kampen dom i mellan. Men sedan kan jag inte låta bli att slungas tillbaka till den högst ordinära historia som vi trots allt bjuds på, utan minsta lilla överraskning. Visst funkar det helt okej – den underhåller och gör sitt utlovade jobb. Men med tanke på potentialen med den fenomenala inledningen så hade i alla fall jag hoppats på att filmen skull undvika blockbuster-mallen i betydligt högre utsträckning.

apes3

Det som fascinerar och som jag tar med mig från den här filmupplevelsen är istället det visuella. Motion Capture-tekniken är såpass lyckad att det på sina ställen är omöjligt att urskilja huruvida en del apor är riktiga eller inte. Andy Serkis aka. Gollum briljerar med sin mimik och lyckas verkligen ge Caesar en personlighet. För att inte tala om de dystopiska San Francisco-miljöerna – som på egen hand motiverar en biobiljett.

Så på det stora hela skulle jag nog säga att de båda filmerna är av ungefär samma kaliber, solid underhållning men inget extraordinärt (Rise of the Planet of the Apes 3/5, Dawn of the Planet of the Apes 3/5).

Idag skriver även Jojje om sina Ap-intryck, läs vad han tycker om den senaste filmen här.  Även The Nerd Bird, Fiffi och The Velvet Café har sedan tidigare sagt sitt.