Y: The Last Man (2003-2008)

Apart Förlag, Brian K. Vaughan, New Line, Pia Guerra, Postapokalyps, Seriebok, Serieroman, Serietidning, The Walking Dead, TWD, Y: The Last Man

I det här inledande stycket kan ni föreställa er en rad dåliga bortförklaringar och ursäkter till att den här bloggen legat i dvala de senaste månaderna. Jag har nämligen själv suttit och fnurlat på det hur länge som helst utan att få till det. Så jag väljer att skippa snick-snacket, gå vidare och krasst konstatera att det får vara som det är. För det finns ingen tid att spilla – idag är det nämligen dags att skriva ner ett par rader om en extraordinär läsupplevelse.

När förlaget Apart för ett par år sedan började översätta och publicera The Walking Dead på svenska så väcktes mitt intresse för serier till liv igen. Biten av det nygamla berättarformatet kom jag ganska kvickt i fas med mitt TWD-läsande och insåg att jag behövde ett substitut när jag gick i väntans tider. Det enda olästa som stod hemma i bokhyllan vid tidpunkten var en samlingsvolym av något vid namn ”Y: The Last Man”. Som min öma broder, för sisådär ett år sedan, snällt lånat ut och uppmanat mig till att läsa. Det fick bli min quickfix.

ylastman

Ynglingen Yorick Brown vaknar en dag upp till en värld i spillror, en pandemi har dragit över klotet och haft ihjäl varenda däggdjur med Y-kromosomen. De enda manliga varelser som tycks ha överlevt är Yorick och hans apa Ampersand. Denna plötsliga reducering av människosläktet får givetvis katastrofala konsekvenser. Eller? 

Redan under de inledande sidorna brände det till och jag kände att det här var en historia ämnad för en dystopiälskande typ som mig. Någon timme senare hade jag hungrigt slukat det första volymalbumet. Blown away och minst sagt exalterad över fortsättningen, slängde jag mig över intranätet och klickade hem resterande delar (och jo, köpte givetvis även på mig de redan lästa volymerna, komplettist javisst!).

Följande månader läste jag försiktigt, i ett nästan plågsamt långsamt tempo, fortsättningen. I hopp om att historien aldrig skulle nå sitt slut. Läste till och med om kapitel och sidor då jag kände att fokus saknats. Hängivenheten var total och det var verkligen med blandade känslor jag sen slutligen tog mig an seriens sista kapitel.

Det är en minst sagt mustig resa skaparen Brian K. Vaughan bjuder oss på. Med rapp dialog,  intressant premiss och mångbottnade karaktärer, är de tråkiga stunderna lätträknande. Serien är tecknad av Pia Guerra och den grafiska stilen är ganska enkel men passar historien och dess struktur väldigt bra. Vi kastas fram och tillbaka i tiden, bakgrundshistorierna bidrar till att tempot aldrig känns sävligt, samtidigt som sidohistorierna ger utrymme för egna reflektioner. Balansgången är så nära perfektion man kan komma.

ythelastman2

Tillsammans med Yorick och hans följeslagare nystar vi inte bara i ett världsomfattande mysterium, utan vi strövar omkring i ett samhälle där maktstrukturerna kastats om och där ganska stora ämnen behandlas. Vaughan gör det dock på ett finurligt sätt och lindar snyggt in sin politiska agenda i humor och satir. De populärkulturella referenserna lättar upp och kapitelövergångarna är stundom hysteriskt träffsäkra.

Jag har egentligen inga invändningar värda att nämna. Utan konstaterar här och nu att Y: The Last Man hör till de bästa upplevelserna jag har haft när det kommer till fiktiva världar. Film, TV och litteratur inkluderat. Episkt var ordet.

Slutligen; En filmatisering av serien har varit på gång sedan urminnes tider och turerna har varit många. New Line köpte tidigt rättigheterna men kom aldrig längre än till att ha ett manus färdigt. Någon produktion hann de aldrig dra igång och rättigheterna gick därmed  tillbaka till ursprungskreatörerna Brian K. Vaughan och Pia Guerra. Men jag är övertygad om att vi på ett eller annat vis kommer att få ta del av Yorick och company i rörligt format i framtiden. Bring it on säger jag!

Y: The Last Man (Brian K. Vaughan/Pia Guerra, 2003-2008) 5/5

Annonser

The Walking Dead på tre olika sätt – del 2

AMC, Apart Förlag, Frank Darabont, Glen Mazzara, Postapokalyps, Robert Kirkman, Scott M. Gimple, Serieroman, Serietidning, Telltale, The Walking Dead, The Walking Dead: Season Two, TV, TWD

Nu var det lite mer än ett år sedan jag skrev min första hyllningstext tillägnad The Walking Dead (som ni för övrigt kan ta del av här). Och vad passar väl bättre än att försöka sparka igång bloggandet igen med den utlovade uppföljningen. Jag ska försöka att inte spoliera något när det kommer till innehållet, utan mer ge min syn och bedömning av hur jag tycker det hela har utvecklat sig sedan sist.

Walkers på televisionen – Vem bestämmer?

the-walking-dead-season-4-part-2

Efter ett minst sagt rafflande mid-season-avsnitt gick tv-serien i ide över vintern. Men nu är den så äntligen tillbaka, i skrivande stund har det senaste avsnittet precis kablats ut på den amerikanska televisionen, och bjuder alltjämt på en ganska guppig resa. För kvalitén är fortsatt ojämn, både när det kommer till enskilda avsnitt, men framförallt när det kommer till säsongshelheten. Vilket kan tyckas anmärkningsvärt då serien vecka in och vecka ut drar storpublik och utan tvekan får anses som ett av kabelkanalen AMC´s stora flaggskepp. Men om man skrapar på den välpolerade ytan så ser man ganska snabbt att serien har en minst sagt grötig historia.

Kort sagt så har det sett ut ungefär såhär: Efter succén med den första säsongen ville seriens skapare (tillika medregissör och producent) Frank Darabont, ha till en budgetökning. Dels för att mottagandet av första säsongen varit över all förväntan, men också för att kunna upprätthålla samma kvalité till kommande säsong. AMC nekade honom detta, sänkte istället budgeten och sparkade Darabont. Glen Mazzara, som varit Darabonts högra hand under den första säsongen, ersatte Darabont som ”showrunner” och styrde skutan under både säsong två och tre.

Efter den tredje säsongen fick även Mazzara sparken. Detta grundades i att Mazzara och seriens kärnperson Robert Kirkman (skaparen bakom serieromanen) inte alls kom överens. AMC insåg givetvis vikten av att ha Kirkman på ”sin sida” och handlade därefter. Inför den fjärde säsongen tog sedermera manusförfattaren/producenten Scott M. Gimple klivet upp som huvudansvarig.

Turbulensen i kulisserna har så klart påverkat slutprodukten. Jag tycker personligen AMC gjorde helt rätt i att ersätta Mazzara efter den tredje säsongen (som är seriens svagaste och mest svajiga hittills). Att inte ge Darabont de ekonomiska förutsättningarna inför den andra säsongen är antagligen ett av de största misstagen i tv-historien. Inte bara då Darabont är en högst kompetent person, utan också då hans relation till Kirkman inte på något sätt ska underskattas. Nu återstår det bara att se hur länge Gimple får behålla jobbet. Sett till kvalitén under inledningen av den fjärde säsongen, så borde det vara för ett bra tag framöver. För serien känns i mitt tycke stabilare än någonsin. Men Gimples öde ligger som sagt i Kirkmans händer. Det är han som i slutändan har sista ordet sett ur ett historiskt perspektiv.

Walkers via spakarna – Season Two

Telltale

Skulle jag ranka förra årets bästa tv-spel så skulle The Walking Dead: The Game utan tvekan toppa listan. Jag har aldrig varit någon stor förespråkare för pekaklicka-konceptet, men Telltale övertygade mig om att spelmekaniken inte har någon som helst betydelse – allt hänger på historien som berättas och karaktärerna i den samma.

I skrivande stund har även den första episoden av uppföljaren The Walking Dead: Season Two släppts. Och precis som tidigare, levereras det en engagerande och känslomässig historia, stressade situationer som kräver snabba beslut och en alldeles underbar värld att hasa runt i. Ser sannerligen fram emot fortsättningen.

Walkers på print – Att gå på djupet

twd4”…jag svårt att motivera mig att läsa serietidningar, jag är för lat och har ju såklart inte beskådat en endaste liten bildruta såhär långt.” Så avslutade jag förra gången det begav sig. Ett år senare skulle jag säga att serier tar upp lika mycket av min tid som film och tv-serier. Om inte mer. Och jag har The Walking Dead att tacka för det mesta.

För att konsumera samma historia i olika format är verkligen något som tilltalar mig. Desto mer tid och energi jag investerar i något, ju mer får jag i slutändan tillbaka. I det här fallet en helt annan känsla för både karaktärer och historia. ”Boken är alltid bättre än filmen” brukar det sägas. Nej, boken och filmen kompletterar varandra alldeles utmärkt i det här fallet, säger jag.

Noterbart är trots allt att tv-serien och serieromanen skiljer sig åt på sina ställen, både gällande story, karaktärer och deras öde, men till skillnad från tv-spelet, som står på helt egna ben, så är åtminstone grundförutsättningarna och merparten av huvudkaraktärerna de samma.

Tilläggas ska också att jag har valt att läsa de svensköversatta samlingsvolymerna, utgivna av Apart Förlag. Grafiskt givetvis desamma som originalen, skillnaden är att de är på svenska. Det fina i kråksången är att de hittills utgivna volymerna (1-8) följer tv-serien tidsmässigt. Så i dagsläget har jag läst exakt lika mycket som jag har sett. Vilket också gör det till ett ypperligt tillfälle att sätta sig in i serien för alla oinvigda, och det finns som sagt tre olika vägar att vandra, eller så gör du som jag och tassar på samtliga.

Fotnot: Volym 9 är på gång! Bild 1

The Walking Dead på tre olika sätt

1080p, Apart Förlag, Frank Darabont, Postapokalyps, Robert Kirkman, Serietidning, Telltale, The Walking Dead, TV, TV-spel, TWD, Uncategorized

TWD-movie

Jag kan inte påstå att jag är en stor anhängare av zombiegenren, även om en och annan Romero-rulle konsumerats genom åren. Snarare tvärtom – zombiepremissen aldrig riktigt tilltalat eller för den skull intresserat mig. Därför är det nu ganska otippat att jag sitter här i startgroparna, redo att hylla sönder en av vår tids klart mest hyllade och starka popkulturella-zombievarumärken. Men vad ska man göra – jag har blivit biten av en vandrande död.

Med en osund förkärlek åt mänsklig undergång är det kanske inte så märkvärdigt trots allt. För det är på folktomma gator, i dystopiska samhällen, där död och elände frodas – jag konstigt nog trivs som allra bäst. Och det är just i ett sådant sammanhang som fenomenet The Walking Dead (TWD) gror.

Walkers på televisionen

aaaDet var via Frank Darabont´s pilotavsnitt jag fick upp ögonen för TWD. Piloten sågs och gillades men sen tog det mig faktiskt något år att följa upp pilotupplevelsen och klämma återstående avsnitt (serien som då precis gått i mål med sin andra säsong, så det blev ett par timmar).
Som hastigast; första säsongen är fullständigt briljant. Andra säsongen (nu utan Darabont i förarsättet) minst sagt ojämn och på sina ställen obegripligt outvecklad. Den tredje säsongen drog igång i höstas och den har följts slaviskt i amerikanskt tv-tempo. Åtta avsnitt senare väntar nu ytterligare ett uppehåll innan de avslutande åtta ser dagens ljus. I mitt tycke letade sig serien upp på banan igen…

Walkers via spakarna

the-walking-dead-game

…mycket tack vare att jag där i samma veva som de sista avsnitten avverkades satte tänderna i The Walking Dead: The game (finns bl.a. att ladda hem till Xboxen för någon hundring). Ett pekaklicka-spel som hade alla förutsättningar att bli lika torftigt som stora tv-och filmspelstitlar oftast i slutändan blir. Istället bjöd Telltale mig på årets spelupplevelse alla kategorier. Länge sedan jag kände mig så pass engagerad med en tv-spelskontroll i handen. Storyn i spelet tar plats innan händelserna i tv-serien/serietidningen och bjuder på en historia precis så fantastisk/fruktansvärd du själv väljer att den ska vara. Valet är ditt och luften är fri. Men slutresultatet är med all säkerhet både hjärtskärande och hopplöst.

Just den där uppgivna känslan känns för övrigt som ett av hela TWD-konceptets fundamentala element och kan nog vara en starkt bidragande orsak till att jag verkligen trillade dit och känner någon form av sympati med karaktärer. För här finns inga superhjältar med övernaturliga krafter, inga överlevare eller lyckligt lottade. Det finns skomakare, apotekare, affärsbiträden, vanliga människor som gör allt för att överleva men som någonstans inser att loppet är kört. Kalla mig cynisk, men hjälplösheten och uppgivenheten känns trovärdig. Överlevnadsinstinkten har ingen på- och avknapp, oavsett omständigheter.

Walkers på print

twd-comicSlutligen då, där allting började – serietidningen The Walking Dead av Robert Kirkman och Charlie Adlard/Tony Moore. Personligen har jag svårt att motivera mig att läsa serietidningar, jag är för lat och har ju såklart inte beskådat en endaste liten bildruta såhär långt. Men får se om jag inte frigör lite konsumtionstid under det kommande året.
Noterbart är i alla fall att Malmöbaserade förlaget Apart Förlag ger ut serien i svensköversatta volymer, vilket skulle passa mig som handsken. Så det finns egentligen inga ursäkter.