Double bill: Westworld (1973), Futureworld (1976)

AIP, American International Pictures, Anthony Hopkins, Bad Robot Productions, Behind the Candelabra, Beyond Westworld, Blythe Danner, CBS, Delos, Ed Harris, Evan Rachel Wood, Fargo, Futureworld, Gunslinger, HBO, High Chaparral, J.J. Abrams, Jakt på dubbelgångare, James Brolin, James Cameron, Jonathan Nolan, Jurassic Park, Logans Run, MGM, Michael Crichton, Peter Fonda, Richard Benjamin, Richard T Heffron, Star Trek Into Darkness, Terminator, The Dark Knight Rises, Westworld, X-Files, Yul Brynner

Det verkar just nu gå fullständig inflation i det här med att att återuppliva gamla tv-serier och filmer. Att spinna vidare på en redan existerande historia, reboota, vrida och vända på varenda liten franchise. Har kreativiteten helt dött, existerar det inga nya spännande manus eller idéer? Säkerligen. Men de stora bolagen vågar inte ”chansa” och investerar hellre sina dollars i projekt som ger säker avkastning. Bara häromdagen nåddes vi av nyheten att självaste X-Files kommer att återupplivas. Och visst, jag älskar X-Files, men jag kan ändå tycka att det så smått börjar gå till överdrift.

Ett nytt ekonomiskt framgångsrecept är det här med att stuva om saker och ting och reboota film-koncept för televisionen. Och när jag hörde att den gamla ungdomsmardrömmen Westworld skulle bli tv-serie blev jag till en början förskräckt. Men samtidigt nyfiken. För temat känns ganska tacksamt att stuva om i tv-serie-formatet och alldeles för intressant för att direkt avfärdas som ännu en i mängden reboots. Sen finns det ju faktiskt också lyckade exempel, där jag håller Fargo som den klart mest lysande stjärnan. Så låt oss hoppas på att lillebror-Nolan och reboot-mästaren J.J. Abrams sneglat åt just Fargo nu när det vankas Westworld framåt höstkanten. Där vi får ett grundkoncept och en historia i samma miljö, men där historien tar en helt egen väg och vi får lära känna helt nya karaktärer.

”Warner Bros. has been trying to remake Westworld for years, and now Variety reports that The Dark Knight Rises co-writer Jonathan Nolan and J.J. Abrams (Star Trek Into Darkness) are teaming up to turn the property into a TV series for HBO, to be produced by Jerry Weintraub (Behind the Candelabra) and Abrams’ Bad Robot Productions.”

Men visst känner man pepp! Bara sett till den stjärnspäckade rollistan, där vi bl.a. hittar Ed Harris, Anthony Hopkins och Evan Rachel Wood. Så ja, försiktigt förväntansfull. När denna nytappning har premiär verkar inte vara helt spikat, men att det blir på HBO någon gång under 2015 står fast.

Värt att notera är att Westworld testades på televisionen redan 1980. En spinoff-serie som gick under namnet Beyond Westworld. Fem avsnitt producerades för CBS men bara tre hann sändas innan serien lades ner. Och att döma av det lilla jag har sett så förstår jag att serien bara överlevde lite drygt tre veckor.

Nåja, jag beslutade mig för att sätta mig ner med Westworld (som jag säkerligen inte sett på femtontalet år) och dessutom krydda filmkvällen med uppföljaren, Futureworld (1978), som jag tidigare aldrig sett. En ”double bill” av sällan skådat slag och här är mina snabba intryck;

Westworld (1973) – En historia som påverkat filmhistorien

Westworld_QI en närliggande framtid har den optimala semesteranläggningen ”Delos” skapats. En nöjespark där de glada semesterfirarna kan välja mellan ett antal uppbyggda världar att härja runt i. En av dessa världar är en västernvärld vid namn ”Westworld”. Den gemensamma nämnaren är att världarna är befolkade av robotliknande människor, vars handlingar är kontrollerade av parkpersonalen. De båda vännerna John (James Brolin) och Peter (Richard Benjamin) bestämmer sig för att pröva lyckan som kopojkar. Till en början går det som på räls, de super skallen i bitar, slåss på den lokala saloonen, köper kvinnor och duellerar mot stadens ”Gunslinger” (Yul Brynner). Men saker och ting går inte riktigt som parkägarna tänkt sig, de tappar så sakteliga kontrollen över den robotbefolkade nöjesparken och gästerna bjuds på en upplevelse de sent kommer att glömma.

brynnerJag har en känsla av min fascination för ostoppbara mördarrobotar föddes där i mitten av nittiotalet, när jag som förskräckt yngling såg Westworld en första gång. Yul Brynner gav mig mardrömmar i flera veckor och besöket på nöjesparken High Chaparral blev inte alls det härliga barndomsminne som det kanske borde. Och ja, Brynner var fortfarande ordentligt läskig. Med händerna vilades på höften, sin glansig blick och sävliga approach, ger han ”The Gunslinger” en personlighet och ondska ett ansikte.

På det stora hela så tycker jag faktiskt hela filmen fortfarande håller. Visst är den lite ostig och daterad på sina ställen, men ändå på det där härliga lågbudget-sättet. Filmens inledande timme kanske är något sega på sina ställen, men sitter du kvar så får du en ordentlig belöning under filmens tredje och sista akt. För den avslutande halvtimmen levererar faktiskt både gällande obehag och underhållning. Mycket just tack vare att ”The Gunslinger” får mer och mer utrymme i historien. Musiken som introduceras under den avslutande jakten är även den helt fantastisk och en starkt bidragande orsak till den (0)sköna stämningen.

Mannen bakom Westworld, Michael Crichton, var en framgångsrik novellförfattare där på sjuttiotalet och fann idén med robotbefolkade nöjesparken så pass fascinerande att han själv bestämde sig för att filmatisera sin historia om Westworld. Annars är nog Crichton mest känd för sitt manus till en annan betydligt mer välkänd nöjesparks-historia, nämligen Jurassic Park.

För att den här lilla b-filmen haft ett ganska stort inflyttande på sci-fi-genren är ganska uppenbart. Inte minst då James Camerons Terminator-projekt. Som tog mördarrobot-konceptet rakt av och adderade förvisso tidsreseaspekten, men i övrigt är likheterna slående och känslan den samma. Inte minst då att vi stundtals får ta del av historien ur robotens perspektiv (gillar verkligen enkelheten i ”Gunslingers” pixel-syn, se lilla bilden ovan). Men ja, utan Westworld hade vi antagligen gått miste om två av filmhistoriens klart mest lysande filmserier.

Westworld (Michael Crichton, 1973) 4/5

Futureworld (1976) – Nöjesparksbranschen intar nya världar

F-0006_Futureworld_quad_movie_poster_l

Tre år efter framgångarna med Westworld var det så dags för uppföljaren Futureworld. MGM, som låg bakom föregångaren, hoppade i sista stund av  och valde istället att producera Logans Run (1976). Rättigheterna till uppföljaren landade slutligen hos det betydligt mindre bolaget American International Pictures (AIP). Som dock varken lyckades få med sig Crichton eller ensemblen från Westworld på uppföljartåget.

Två år efter skandalscenerna så har nöjesparken ”Delos” nu spenderat åtskilliga miljoner på säkerheten, vidgat sina vyer  och startat upp en ny park i yttre rymden. Journalistparet Chuck (Peter Fonda) och Tracy (Blythe Danner) bjuds in på en exklusiv förhandstitt. ”Westworld” har nu ersatts med parken ”Futureworld”, en värld uppbyggd som en stor rymdstation. Skillnaden denna gång är människorna i kontrollrummet även de är utbytta mot robotar och att den mänskliga faktorn inte längre har ett finger med i spelet. beyond-westworld

Jag gillar intentionerna att utveckla samma premiss och placera den i ny miljö. Manusförfattarna kunde gjort det enkelt för sig och bara gått på en rak återupprepning av sin föregångare och placerat en tvåa bakom filmens titel. Så A for effort. Men nej, tyvärr fungerar varken premiss eller den nya riktningen särskilt väl. Det blir alldeles för komplicerat med teknologiska förklaringar hit och kloningskomplotter dit. Mot slutet av filmen har jag tappat bort både mig själv och den röda tråden.

Några mardrömslika robotjakter existerar inte heller. Yul Brynner (den enda karaktären och skådisen från Westworld som fick vara med på ett hörn) får tre snabba minuter i en drömsekvens och jag känner mig minst sagt snuvad på nya mörka mardrömmar. Peter Fonda är ungefär lika okarismatisk som vanligt och Blythe Danner gör inte heller hon något minnesvärt. Så nej, Futureworld var inte alls det jag hoppades att den skulle vara. Den lyckas inte alls träffa lika rätt som Westworld när det kommer till atmosfär och känsla. Som förstagångstittare känner jag mig heller aldrig särskilt involverad eller delaktig. Snarare distanserad och vilsen.

Sen har jag också lite svårt för de muntert färgglada scenerierna, som många sci-fi-filmer led av där i slutet av sjuttiotalet (Logans Run inkluderat). Jag föredrar helt klart den mörkare lite mer ”realistiska” tonen. Men ja, tre minuter Brynner, ett hedersamt försök och betyget landar någonstans kring knappt godkänt trots allt.

Futureworld (Jakt på dubbelgångare, Richard T Heffron, 1976) 2+/5

Hitchcock gör en Capote

Anthony Hopkins, biografier, biopick, Capote, Daniel Craig, Filmspanarna, Fimtipset, Gwyneth Paltrow, Hitchcock, Isabella Rossellini, Jeff Daniels, Netflix, Peter Bogdanovich, Philip Seymour Hoffman, Psycho, Sandra Bullock, Sigourney Weaver, The Birds, The Girl, Toby Jones, Truman Capote

hitch+capote1

När jag hörde att det fenomenala filmsällskapet Filmspanarna skulle köra Hitchcock (2012) som sin måntliga temafilmen kände jag ett ordentligt sug att haka på. Sagt och gjort. Här har ni min debut som filmspanare-på-distans. Kul, spännande och ärofyllt!

Nu var det förvisso ett tag sen jag såg Hitchock-filmen och ska jag vara riktigt ärlig så gjorde den inga större intryck på mig. Den var på sin höjd okej enligt biopick-standarden. Varken mer eller mindre. Och jag ska inte trötta ut er med några floskler kring huruvida man ska spendera tid på filmen eller inte. Gör som ni vill.

Jag tänkte istället dela med mig av mina funderingar som väcktes någon dag efter stunden med Anthony Hopkins i tjockisdräkt. Och om ni tar er igenom hela texten – slutligen leverera något utav en uppmaning.

I lugnan ro satt jag nämligen hemma i tv-soffan, frenetiskt bläddrande i den numera skrala och tämligen ointressanta Netflix-katalogen. Efter en stund fladdrade en film vid namn The Girl (2012) förbi och omslaget fångade mitt intresse. SE PÅ FAN! ytterligare en biografisk skildring av vår gode skräckmästare. Två Hitchcock-biografier samma år! En tillfällighet, en rättighetsfråga, eller bara ett taktiskt genidrag signerat filmbolaget? Jag har inte en blekaste aning och det är kanske inte sådär överdrivet sensationellt egentligen. Oavsett så fascinerade detta faktum mig något oerhört.

Jag såg The Girl och kunde konstatera att det var två tämligen likartade filmer med mer eller mindre samma angreppsvinkel: Hitchcock in action under arbetet med ett av sina mest berömda verk (Psycho i den ena och The Birds i den andra). Två välproducerade filmer med helt olika förutsättningar. Hitchcock med mastodontbudget, svensk bio-release och storstjärnor ner i varenda liten biroll. The Girl en film gjord direkt för tv och som smög sig direkt in i en obskyr liten underkategori på svenska Netflix.

När jag var klar med Hitchock-film nummer två och funderande kring ovanstående slogs jag av en kraftfull déjà vu, kunde inte sätta fingret på det men jag var säker på att jag hade grottat ner mig i liknande jämförelsemani tidigare. Efter en stund gick det upp ett ljus. Capote var filmtiteln som triggade mitt sinne.

capote_en_iskall_mordgataDen så hyllade filmatiseringen av författaren Truman Capote med Philip Seymour Hoffman i titelrollen, som kammade hem ett par Oscarsstatyetter om jag inte missminner mig. En film vi alla såg och tyckte till om. Kort efter att jag själv hade sett den minns jag att jag stod i någon form av multimediabutik (jodå, pre-Netflix gick vi faktiskt ut och fysiskt köpte våra filmer) och ögnade igenom hyllan för nyinkommet och skymtade ett dvd-omslag med texten Capote – En iskall mordgåta. Hur är det möjligt tänkte jag, filmen har ju knappt haft premiär och den är redan utgiven på dvd? Men så var det givetvis inte. Det här var en annan film, ytterligare en filmatisering av Truman Capote, samma år! Denna gång med britten Toby Jones i rollen som Capote.

Oscarssurret kring den första filmatiseringen gjorde såklart att den drog in bra med pengar och det skrevs spaltmeter om Seymor Hoffmans genialiska porträttering av den karismatiska författaren. I skuggan stod Toby Jones. Som kanske gjort sitt livs roll. Filmens lillebrorskomplex gjorde att det blev en i mängden direkt-till-dvd-släpp här i Sverige och gick filmvärlden relativt obemärkt förbi (detta trots en i övrigt ganska stjärnspäckad rollista med namn som Sandra Bullock, Daniel Craig, Gwyneth Paltrow, Peter Bogdanovich, Sigourney Weaver, Jeff Daniels, Isabella Rossellini)

Låt oss här lite snabbt flika in med en gallupundersökning med sajten Fimtipset som bas.

Capote med Philip Seymor Hoffman: antal betyg utdelade 5080 och nästan hälften av mina tillagda kamrater (33 till antalet) har sett filmen.

Capote – En iskall mordgåta med Toby Jones: antal betyg utdelade 622 och INGA av mina tillagda kamrater har sett filmen.

Mitt goda öga åt Toby Jones föddes nog där i det ögonblicket. Inte bara grundat på sympati – utan snarare då jag tyckte att hans gestaltning av Truman Capote var så mycket bättre än Seymor Hoffmans och att han förtjänade ett uns av cred. Vilket hela filmen förövrigt gör.

Och nu undrar ni såklart vad detta har med filmen Hitchock att göra? Jo, han har nämligen gjort det igen. Han står än en gång i skuggan. Denna gång i skuggan av Anthony Hopkins. Toby Jones spelar Alfred Hithcock i The Girl. Är det inte sorgligt så säg.

the_girl1

______________________________________________________________________________

Andra Filmspanare om Hitchock (2012):