When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986)

1080p, Betyg 5, David Bowie, Jimmy T. Murakami, Postapokalyps, Raymond Briggs, Roger Waters, Seriebok, Tryggare kan ingen vara, Twilight Time, When the Wind Blows

Det är tidigt 90-tal. Tioåriga jag rotar runt i vhs-lådorna hemma hos en kompis. Alla fodral som på något sätt indikerar att filmen är tecknad är av högsta intresse. Efter en stund har jag en film vid namn ”Tryggare kan ingen vara” i mina händer. Omslaget pryds av ett sött litet pensionärspar och någon form av raket. Den tar vi! Tjoandes och tjimandes sätter vi oss nu ner borta i kuddhörnan, filmstunden kan börja.

Åttio minuter senare var jag och min kamrat inte bara rödblommiga om kinderna, vi satt där förstummade och mer eller mindre i chock. Vi hade för första gången fått känna på filmmediets mörka krafter. Ond, bråd, död i videoformat och konstigt nog så gillade vi varenda sekund av det.

whenthewindblows_bok_film

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986) är en filmatisering av Raymond Briggs seriealbum från 1982 med samma namn. En historia skriven under och som tar plats i kalla krigets slutskede. Vi får följa det pensionerade paret Jim och Hilda. Godtrogna medborgare och bosatta ute på den brittiska landsbygden. Jim, med sin ständigt växande oro över det ansträngda världsliga läget och Hilda som inte riktigt verkar inse allvaret. Försedda med myndigheternas pamfletter, med fokus på hur man bäst överlever en kärnvapenattack, och i sällskap av varandra, försöker de förbereda sig och tillsammans rida ut stormen. Storbritannien är under attack.

Att filmen var tillåten från sju år när det begav sig – är nästan lika skrämmande som historien i sig. För det är sannerligen en hjärtskärande och nattsvart historia vi bjuds på. Visst finns det en skvätt humor, kryddat med träffsäker satir, men det är utan tvekan en film avsedd för en vuxen publik. Och jag tycker faktiskt den är minst lika ångestladdad såhär idag som för tjugo år sedan. Men för oss som förälskat oss i genren är så är ju hopplöshet ett högst välkommet och grundläggande element.

blows1

When the Wind Blows var regissören Jimmy T. Murakamis andra filmatisering av Briggs böcker. Deras första samarbete var med den hyllade kortfilmen The Snowman (1982). En film som jag också tycker väldigt mycket om och nu när jag tänker efter – även den ordentligt sorgsen. Men trots allt betydligt mer lämpad för barn än den här nattsvarta dystopin. Och man kan ju inte låta bli att undra lite kring Murakamis baktankar, ville han få en hel generation barn halvt fördärvade? Nåja, oavsett vad så uppskattade jag ju uppenbarligen hans ”allvarliga” ton redan som yngling. Så jag antar att hans intentioner inte var helt genomonda.

Filmtekniskt står sig When the Wind Blows riktigt bra än idag. Murakami berättar historien med hjälp av både journalfilm, animeringar och live-action. Den konstnärliga stilen och historiens varma ton, gör det omöjligt att inte engageras, fångas och bry sig. Lägg därtill den specialskrivna musiken av David Bowie (ledmotiv) och Roger Waters, och projektet når ytterligare en dimension.

De nämnda komponenterna ovan bidrar faktiskt till att jag håller Murakamis adaption snäppet högre än den litterära förlagan. För som ni ser på bilden ovan så införskaffade jag faktiskt Briggs seriealbum inför den här omtitten. Ett seriealbum på lite drygt 50 sidor och det är sannerligen inte många bildrutor som missas i överföringen. Tonen och känslan är densamma, men Murakami tar det som sagt till en ny nivå.

blows_bokSom ni kanske förstår är jag lite smått förälskad i den här filmen. Det är inte bara en märkligt opassande barndomsfavorit, utan också en film som jag ständigt återkommer till och som jag hela tiden försöker få omvärlden att ta sig till. Och att inte dela ut högsta betyg är en fullständig omöjlighet.

Slutligen så måste jag också berömma det amerikanska distributionsbolaget Twilight Time. Ett mindre bolag som plockar fram mindre kända guldkorn, sätter ihop fullspäckade utgåvor och ger oss möjligheten att se filmerna i bästa möjliga kvalité.

When the Wind Blows (Jimmy T. Murakami, 1986) 5/5
When the Wind Blows (Raymond Briggs, 1982) 4,5/5

Annonser

Mad Max-maraton

1080p, George Miller, Mad Max, Mad Max 2, MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR, MAD MAX BEYOND THUNDERDOME, Mad Max: Furiosa, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Postapokalyps, Science Fiction, The Road Warrior, Tom Hardy

Med anledning av den nyligen införskaffade plåtboxen av Mad Max, satte jag mig häromkvällen ner för att återuppleva en gammal favorit, men också för att reda ut ett och annat med en filmserien som jag egentligen bara mindes fragment av från tidig ålder. Det blev ett härligt litet kvällsmaraton hemma i soffan och en snabbutvärdering är på sin plats:

MAD MAX (1979)

plox_mad_max1George Miller (regi/manus) ger oss med Mad Max en dystopisk historia, skriven i skuggan av den globala oljekrisen som härjade i slutet av 1970-talet, där naturresurserna börjat sina och mänskligheten är på upprinnelse. Vi befinner oss ett par år in i framtiden och gängen har tagit över gatorna. Samhällsstrukturen är på väg att raseras och slutet är nära. Polisväsendet är en av få instanser som fortfarande är i bruk och det är där Max Rockatansky (spelad av en purfärsk yngling vid namn Mel Gibson) kommer in i bilden. En motorvägspatrullerande polis som får ett ondskefullt mc-gäng på halsen. De ödelägger hans familj och Max ger sig ut för hämnd.

Där har vi förutsättningarna för den här lågbudgetfilmen. För det är svårt att inte fastna i budgetträsket när det kommer till Mad Max. En film gjord på småpengar och som slog alla tänkbara Box Office-rekord, blev dessutom något utav ett fenomen i hemlandet Australien och födde en stjärna i Gibson. För egen del visade sig att jag med största sannolikhet aldrig tidigare sett den första Mad Max-filmen. Möjligtvis att jag sett delar av den och förväxlat den med den betydligt mer välkända uppföljaren The Road Warrior (aka Mad Max 2). Minnessörjan till trots så måste jag säga att jag blev positivt överraskad.

Vi kastas in i någon form av pre-apokalyptisk framtid, helt ovetandes om såväl dåtid som nutid, där vi själva får föreställa oss hur världen ser ut och vilka förutsättningar som ges. Historien präglas av biljakter och stunts, dialogen är lätträknad och historien något ostrukturerad. Och när allt kommer omkring så sitter jag och fullständigt myser. För även om Miller inte lyckas fullt ut med varken sin historia eller sin samhällskritik – så är det underhållningsvärdet som i slutändan både tar över och står som segrare. Jag sitter fullständigt mottaglig, med öppet sinne och suger åt mig av det genuina filmberättandet. Med praktiska effekter och riktiga stunts – långt ifrån glamorösa budgetar och datoriserade effekter, så har jag svårt att inte inta ”försvarsställning” och iträda mig min något mer förlåtande roll.

Mad Max (George Miller, 1979) 3,5/5

MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR (1981)

plox_road_warrior1Om vi slänger oss vidare till den andra filmen, The Road Warrior, så är förutsättningarna här betydligt mer konkreta. Vi får under filmens inledande minuter hela den första filmens handling summerade på lite drygt två minuter, där vi får ta del av den pragmatiska världsbild som kört samhällsstrukturen i botten och där nu världen har tagit ytterligare kliv mot sin undergång. Tre år har gått sedan vi senast lämnade, den numera lösdrivande, Max och den vårdslösa jakten på olja har sedan dess eskalerat.

Även om den första Mad Max-filmen drog in storkovan i hemlandet Australien, så hade filmen ingen större framgång borta i Amerikat. Trots att de dubbade över den brölande australiensiskan med engelska. Uppföljaren såldes därför in som en fristående film i hopp om att snärja även den amerikanska publiken. Och med betydligt större budget kunde Miller presentera den historia han hade för avsikt att berätta redan med den första filmen. Och med större resurser väcktes också intresset borta i Amerikat. En kultklassiker var född.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag växte upp på The Road Warrior, men det var utan tvekan en av de där fräcka filmerna som fanns med där redan i tidig ålder. Nu var det en handfull år sedan jag såg den sist men allting kändes oerhört bekant och nostalgifaktorn gick i taket där mot den rafflande avslutningsjakten. För här i uppföljaren är allting lite större och lite bättre, det fläskas på ordentligt och tempot är ett helt annat. Men hela tiden tycker jag Miller lyckas upprätthålla balansen och därmed charmen från den första filmen. Slutprodukten är svår att inte omfamna och ordet nostalgiapokalyps är härmed instiftat.

Mad Max 2: The Road Warrior (George Miller, 1981) 4,5/5

MAD MAX BEYOND THUNDERDOME (1984)

plox_beyond_thunderdome1”Two men enter. One man leaves” – ja, så lyder reglerna när det kommer till den gladiatorliknande oktagonen i staden Bartertown. En stad som Max tvingas till då han blivit bestulen på sitt kameltåg. Märkligt nog så är oktagonfajten över innan du hinner blinka och Max drar vidare på nya äventyr. En ny historia tar vid ute i öknen där Max helgonförklaras och höjs till skyarna av ett gäng föräldralösa barn. Låter det luddigt. Jovars. Manusarbetet med den här tredje filmen är katastrofalt och redan under filmens inledande minuter störs jag av det faktum författarna helt blundar för The Road Warrior-avslutningen. Lägg därtill den vilseledande titeln och vi har ganska stora problem.

Nåväl, det har gått ganska många år sedan händelserna i den andra filmen och för första gången i filmserien kan vi i alla fall vara säkra på att vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Detta då bl.a. dricksvatten börjar bli lika sällsynt som drivmedel och numera betraktas som en handelsvara. En välkommen detalj i en annars unken uppföljare – där problemen överglänser den tilltänkta underhållningen och tar udden ur upplevelsen. Filmens första halva, med snygga futuristiska miljöer och hygglig nerv, får ändock ses som godkänd och dämpar i alla fall fallet en smula.

Mad Max Beyond Thunderdome (George Miller, 1984) 2/5

Där har ni mina samlade intryck av Mad Max-trilogin, en charmig början, ett fantastiskt underhållande mittenparti, för att sedan avslutas med fritt fall. Men upp och ner går det allt som oftast, det är helt okej. Mitt största problem med trilogin är att helhetshistorien vävts samman oerhört illa. Det skakiga överlämnandet mellan ettan och tvåan har jag viss förståelse för, men glappet mellan tvåan och trean är för mig fullständigt obegripligt.

Nu finns det förvisso utrymme för förbättring på den punkten, för både den fjärde och den femte delen i den här filmserien är nämligen färdiginspelade. Ytterligare en gång sitter George Miller vid regispakarna, men denna gång är Gibson åsidosatt i förmån för Tom Hardy i rollen som Max Rockatansky (Gibson har dock bekräftat att han kommer att skymta förbi i en cameo). Mad Max: Fury Road beräknas ha premiär sommaren 2014 och den femte filmen, Mad Max: Furiosa, kommer med största sannolikhet året efter. Försiktigt förväntansfull.

madmaxfuryroad-firstlook-hardy-desert-full

Bane goes Mad Max

Så slutar Sopranos. Eller?

1080p, David Chase, Gudfadern, HBO, James Gandolfini, Journey, Sopranos, Spoilers, SVT, TV

För tredje gången i ordningen satt jag där, redo att hänga med Tony ut i New Yearsey-natten. Till en början var allt som vanligt, avsnitten avhandlades och den där sköna Sopranos-trivsamheten gjorde sig återigen påmind. Men så från ingenstans sköljde ett gigantisk svart ångestmoln över mig. Molnet levererades av Twitter, nyheten att James Gandolfini lämnat jordelivet nådde mig.

Tilläggas ska kanske att jag blir sällan/aldrig särskilt berörd av kändisdödsfall, men Gandolfinis död kändes på alla möjliga sätt som ett olustig och sorgligt sammanträffande. Tanken var att jag denna gång endast skulle ta mig an första säsongen, dödsbeskedet ändrade förutsättningarna. Jag kunde inte lämna soffan och inom loppet av två veckor hade jag klämt seriens samtliga 86 episoder.

Och det, till en början olustiga sammanträffandet, utvecklades till någon form av högtidligt avskedsmarathon. Det lagades ugnsbakade pastarätter, skålades i italienskt portvin och småtjattrades in på småtimmarna. I vanlig ordning delades många fina stunder. Men den intensiva avskedsfesten fick ett abrupt slut, Tony Soprano lämnade ytterligare en gång mitt liv och kvar denna gång fanns inte ens Gandolfini, allt blev svart.

Sopranos tog oss svältfödda tv-älskare med storm redan när SVT rullade ut pilotavsnittet där en mörk höstkväll för snart tretton år sedan. Fram tills dess hade mitt tv-tittande mestadels bestått av svenskproducerad tv-såpa, där veckans höjdpunkt tog plats på en trött finlandsfärja. Vi – en sargad och till vis del självömkande åttiotalsgeneration – fick förvisso den svenska tv-såpan inpräntad i tidig ålder – men orkade aldrig riktigt lyfta blicken efter något bättre. Sopranos blev därför min, och många andras, väckarklocka och en första kontakt med det nya fräscha amerikanska tv-dramat.

Men nu sitter jag trots allt inte här för att uttrycka mina villkorslösa kärlek, recensera eller bedöma fenomenet Sopranos. Jag står fast vid att serien är det i särklass bästa som någonsin rullats ut på televisionen och att Gandolfinis rollprestation tillhör det absolut bästa i film och tv-historien. Den känslan är cementerad och kommer med största säkerhet inte avta med åren. Utan det som istället har växt fram och som jag känner ett behov av att få ur mig – är givetvis seriens avslutande tio sekunder. Men innan vi vandrar ner längs den stigen så slänger jag här upp världens fetaste SPOILER-VARNING! Har ni mot förmodan inte sett världens bästa tv-serie och inte vill ta del av hur densamma slutar – LÄS INTE efter hoppet!

*** SPOILER AV SOPRANOS NEDAN ***

För ärlighetens namn – vem lämnade inte Sopranos med en gnutta irritation där back in the days? Hand upp. Min spontana känsla efter att ha sett avslutningen en första gång var att Tony lämnade oss för all framtid. Han blir mördad där på restaurangen, framför sin familj, och den svarta rutan och de första tio tysta sekunderna i seriens historia talade för det. Teorierna och reaktionerna kring avslutet var givetvis massiva och skaparen/manusförfattaren David Chase´s sätt att avsluta serien på delade tittarna i två läger. Ena sidan kände sig bestulna på det definitiva slutet, medan den andra halvan uppskattade det mer öppna slutet – där det var upp till tittaren själv att fylla i eventuella luckor.

Det är just dessa luckor som jag inte kan få ur min skalle. Luckor som behöver summeras, dissekeras och diskuteras. Till min stora glädje hittade jag den fenomenala bloggen masterofsopranos, där Sopranos-fanatikern Dsweeney har gjort en grundlig och högst läsvärd analys av både slutet och serien som helhet. Ett bra vattenhål om du som jag törstar efter en komplett utredning och inte kan få nog av detaljer och bevismaterial. Det var också tack vare Dsweeney’s matiga innehåll som inspirerade mig till en egen summering och ett fastställande av slutet som sådant. Även om den här posten bara skrapar lite på ytan i jämförelse.

“If you look at the final episode really carefully, it’s all there.” D. Chase

Genom alla år har Chase fortsatt att neka till ett definitivt svar på frågan om Tony dör eller inte. Han står fast vid att allt finns där och har ytterligare ett par gånger försökt försvara avslutningen:

”All I wanted to do was present the idea of how short life is and how precious it is. The only way I felt I could do that was to rip it away.” D. Chase

Och visst är det är tungt när något man håller kärt rycks ifrån en på ett ögonblick. Men såhär efter en tredje titt har jag gjort en helomvändning. Min irritation har byts ut mot fascination. Chase har rätt i att om man tittar riktigt noga så finns allt där. Det är inget öppet slut. Det är ett mästerligt avslut. Men i jakten på det definitiva så tycker jag utan tvekan att det finns viktiga sekvenser att ta med sig in till det här avslutningsavsnittet långt tidigare i både säsongen och i tidigare säsonger. Den uppmärksamme belönas med ett definitivt avslut. Allt finns där – men inte i sista avsnittet.

Även om min personliga uppfattning kring Tonys öde inte har ändrats med åren så känner jag mig som sagt betydligt mer tillfreds med avslutningen såhär efter en tredje titt, och Dsweeney´s analys färsk i minnet har säkert gjort sitt. Tony dör och med följande fem punkter övertygas jag:

  • You probably don’t even hear it when it happens, right?

You probably don’t even hear it when it happens-teorin är en av de mest diskuterade och betrodda teorierna kring seriens slut (tillika den teori som speglar hela den här texten). Bobby och Tony sitter i en fiskebåt, Bobby är påväg upp i hierkin, Tony kan inte komma längre, de kommer fram till att gangsterlivet bara kan sluta på två sätt: antingen i fängelse eller också så med en kula i nacken – helt ovetandes om att det händer. Chase ger oss en första hint om hur det kommer att sluta. Teorin styrks dessutom när Tony i nästsista avsnittet har en flashback till båtsnacket med Bobby och scenen ytterligare en gång spelas upp.

  • Silvio bevittnar dödsskjutning

Chase ger oss ytterligare en försmak på hur det hela kommer att sluta då Silvio bekräftar inför Tony att det tog honom flera sekunder att ens reagera på dödsskjutningen av Gerry och då sitter han ändå mitt i händelsernas centrum. Ovan klipp innehåller enbart själva dödsskjutningen, Silvios återberättande finns uppenbarligen inte utlagt på tuben.

  • Phil Leotardo-avrättningen

Det mördas till höger och vänster mot slutet av serien. New York-bossen Phil Leotardos dödsskjutningen är dock ytterligare en hint – You probably don’t even hear it when it happens, right? Den tysta kulan i nacken är the way to go om man är boss.

  • Uppbyggnaden i avslutningsscenen

Större delarna av slutscenen är filmad ur Tonys perspektiv, den strukturerade klippningen med Tonys ögon mot dörren och blicken som lyfts när dörrklockan ringer, det är ur Tonys perspektiv allt blir svart. Till tonerna av Journeys – Don’t stop believing reser sig den ensamme mannen i grå jacka och gör en Gudfadern (som för övrigt Chase var ett stor fan av och hyllade frisk under seriens gång), dvs går in på toaletten, hämtar den gömda pistolen och avslutar Tonys gangstertillvaro för alltid. Lägg därtill den avslutande punkten nedan;

  • Three a clock-drömmen

En detalj som jag noterade först såhär efter en tredje genomtitt. Tonys brorson och tillika underhuggare, Christopher Moltisanti, vaknar upp ur en koma med ett meddelande från helvetet åt Tony och Paulie, ”Three a clock”. Detta är en varning som alltså inte gör sig påmind från i avslutningsscenen. Ur Tonys perspektiv är toaletten belägen på höger sida, klockan tre.

“There was so much more to say than could have been conveyed by an image of Tony face down in a bowl of onion rings with a bullet in his head. Or, on the other side, taking over the New York mob. The way I see it is that Tony Soprano had been people’s alter ego. They had gleefully watched him rob, kill, pillage, lie, and cheat. They had cheered him on. And then, all of a sudden, they wanted to see him punished for all that. They wanted “justice.” They wanted to see his brains splattered on the wall. I thought that was disgusting, frankly. But these people have always wanted blood. Maybe they would have been happy if Tony had killed twelve other people. Or twenty-five people. Or, who knows, if he had blown up Penn Station. The pathetic thing- to me- was how much they wanted his blood, after cheering him on for eight years”. D. Chase

Hur uppfattar du slutet?

I Am Legend – från början till slut

1080p, Arnold Schwarzenegger, Betyg 1, Betyg 3, Betyg 4, Charlton Heston, Francis Lawrence, George A. Romero, Guillermo del Toro, I Am Legend, I Am Legend: Awekning, I Am Legend: Survival, I Am Omega, John Logan, Logan Swanson, Michael Bay, Night of the Living Dead, Postapokalyps, Richard Matheson, Ridley Scott, Robert Neville, Serieroman, Serietidning, The Asylum, The Last Man on Earth, The Omega Man, TV-spel, Varulvarnas natt, Vincent Price, Warner Brothers, Will Smith

Jag har ägnat de senaste veckorna åt att fördjupa mig i I Am Legend, Richard Matheson hyllade science fictonroman/långnovell som filmatiserats inte mindre än tre och en halv gång (återkommer till den där halva gången lite längre ned), publicerats som serieroman och spinoffats till höger och vänster. Ja, arvet visade sig vara gigantiskt.

Som så många andra fick jag upp ögonen för den här historien tillsammans med Will Smith i filmen I Am Legend där någon gång för en handfull år sedan. En filmupplevelse som jag lämnade med blandade känslor, men vars premiss jag verkligen fastnade för och ville ha mer av. Även om jag sedan tidigare var ett fan av dystopiska miljöer och postapokalyptisk film så vill jag nog ändå minnas att I Am Legend blev startskottet för en djupare och större fascination för genren som sådan. Så jag får väl börja med att tacka för en filmupplevelse som format och triggat mitt filmintresse ytterligare. Tack.

Nu tog det förvisso ett par år, men nu är I Am Legend-projektet i hamn och nu återstår det bara att försöka sammanfatta äventyret, från början till slut:

I Am Legend/Varulvarnas natt (1954)

legend_roman1

Och var är inte bättre att börja än med den skrivna förlagan. I Richard Matheson skräckroman I Am Legend från 1954 får vi följa trädgårdsmästaren och familjefadern Robert Neville. Han är allt som återstår i en tid då en fruktad pandemi dragit över klotet och utrotat mänskligheten. Ensam kvar för han nu en daglig kamp mot de vampyrliknande varelserna som är resterna av den värld han en gång gick runt i. Han tillbringar dagarna med ha ha ihjäl så många som möjligt, snickra på barrikaderna runt huset, dämpa ångesten med alkohol och försöker motivera sig själv att fortsätta.

Även om jag tycker inledningen är något trevande, så tar det inte långt tid innan jag slukas av Matheson´s dystopiska världsbild. Jag fascineras av hans mod att ta sig an och utmana vampyrism, en mytologi i det närmaste cementerad i folktron vid den här tidpunkten. Han ger oss en varelse med vampyren som grund, men framför allt något som sedan skulle genererar en helt ny genre och en milstolpe inom genrefilmen – nämligen zombie´s och zombiefilmen.

George A. Romero´s Night of the Living Dead (1968) är ju faktiskt mer eller mindre I Am Legend rakt av. Något som Romero dock aldrig ”erkänt”. Istället han han pekat mot The Last Man on Earth (1964) som största inspirationskälla, vilket kan tyckas lustigt då det är en filmatisering som till större delen följer boken till punkt och pricka. Även om jag tycker att varelsernas zombieliknande rörelseförmåga kommer fram bättre i filmatiseringen. Nåja, den diskussionen får vi ta en annan gång.

Det tar som sagt ett par kapitel innan man kommer in ordentligt i boken, men sen går det av bara farten och resterande delar slukas hängivet. För Matheson bjuder verkligen på en intressant undergångshistoria, mänskligt förfall och en stilstudie i ensamhet och hur den sakta men säkert driver den mänskliga hjärnan till galenskap. Nevilles kamp, både med sig själv och med de yttre omständigheterna, fascinerar och engagerar. Matheson syr sedan ihop äventyret med ett avslutningskapitel som gör att boken med all rätt placeras och rankas som en av genres absolut främsta verk.

The Last Man On Earth (1964)

lastmanonearth1

Sen är vi då framme vid den första filmatiseringen, The Last Man On Earth. Som jag nämnde ovan så är det en film som följer förlagen väl, mer eller mindre rakt av. Vilket gör att faktumet att Matheson inte var nöjd med filmen högst märklig. För Matheson var med och skrev manuset, hade stort inflytande under produktionen och var i allra högsta grad inblandad i filmens slutresultat. Som han alltså inte alls var nöjd med och strök sitt namn. Han valde dock att krediteras under namnet Logan Swanson i eftertexterna, för att på så vis fortfarande kunna casha in på intäkterna.

I rollen som Robert Neville, eller Robert Morgan (som han märkligt nog uppgraderades till i filmen, passades också på att befordra honom till vetenskapsman), hittar vi ingen mindre än Vincent Price (ett skådespelarval som Matheson var starkt emot, grinig gubbe det där). Jag tycker Price sköter sig utmärkt i rollen, och precis som filmen – växer sig beundran allt starkare ju mer jag tänker tillbaka på likheterna med grundmaterialet.

Filmen tenderar dock att kännas något övertydlig då det hela tiden ska sättas ord på Nevilles innersta tankar, berättarrösten tar stundtals över och känns i många fall överflödig. Men utöver ljudproblematik (läs dubb) och överflödig berättarröst har jag egentligen inga större invändningar. För det här är trots allt en  lågbudgetfilm (producerad i Italien för att hålla kostnaderna nere, därav dubbproblematiken) som i mångt om mycket gör boken rättvis och som lämnar mig med en positiv känsla.

+++++

The Omega Man (1971)

omegaman1

I sjuttiotalstappningen av den här undergångshistorien ser vi den skjutglade Charlton Heston i rollen som Robert Neville. Nu är det inte tal om pandemier, bakterier eller annat trams, nej nu är det kemisk krigföring mellan Kina och Sovjet som ödelagt mänskligheten. Tidstypiskt så det står härliga till.

The Omega Man är också en betydligt lättsammare film och besitter också en helt annat typ av underhållningsvärde än sin föregångare. Fullproppad med oneliners och action där den ena skottsalvan avlöser den andra. Men också scener där vi kommer Neville in på livet och det är just i de tysta ensamma scenerna tillsammans med Heston som jag myser som mest. Krutgubben kan när han vill.

Filmen som sådan är lite vad den är, men det hymlas i alla fall inte – rakt på sak och klart sevärd.

+++++

Richard Matheson’s I Am Legend (1991)

iamlegendcomic1

Innan vi går vidare till nästa filmatisering tänkte jag slå ett slag för serieromanen Richard Matheson’s I Am Legend. En adaption på 244 sidor som såg dagens ljus första gången där i början av nittiotalet, men som sedermera återutgavs inför storsatsningen* 2007. Jag lyckades efter hårt arbete komma över ett exemplar (jodå, jag har fått blodad tand när det kommer till det här med serietidningar. Framför allt när det kommer till filmer jag gillar och som integrerar med den tryckta miljön, och vice versa). Serieromanen följer mer eller mindre boken från början till slut och det kan inte vara många stavelser som går förlorade. Så med mycket text och snygga illustrationer var det en läsning som gav I Am Legend-projektet ytterligare en dimension.

I Am Legend: Awekning (2007)

awekning1

*Marknadsföringskampanjen inför I Am Legend-premiären där i slutet av 2007 var massiv och innebar, förutom nyutgivningen  av serieromanen, också lanseringen av serieprojektet I Am Legend: Awekning. Där vi i fem kortare episoder bjuds på en försmak av vad som komma skall i filmen. Det gjordes sen också animerade versioner av samtliga episoder som inkluderades på dvd-versionen av I Am Legend (2007). Så helt klart värt att ta en titt bland det fylliga extramaterialet. Inte minst med tanke på hur pass svårt det verkar vara att få tag i seriealbumet (någon som mot förmodan sitter på ett ex så är jag aspirant).

I samma marknadsföringsveva lanserades också onlinespelet I Am Legend: Survival. Som undertecknad dock ej testat, med av bilderna att döma verkar man inte missat speciellt mycket.

I Am Omega (2007)

I_am_omega1

Sen har vi den där halva filmen. En ”direkt till DVD”-film med minibudget, producerad av de ökända bolaget The Asylum (som jag faktiskt inte hade koll på innan jag tog mig an I Am Omega ska erkännas), och gjord enbart med avsikt att kapitalisera på uppmärksamheten kring I Am Legend. Ett arbetssätt som verkar vara signifikativt för det här bolaget.

Det är heller ingen film som räknas som en adaption av romanen, utan The Asylum snodde konceptet, hafsade snabbt ihop en b-film och fick ut den på marknaden en månad innan premiären av Hollywoods storsatsning. Och jag varnar er, den inbjudande bilden ovan har ingenting med filmen att göra, utan användes på dvd-omlsaget för att snärja köpare.

Filmen i sig är givetvis fruktansvärd, så dålig att den svår att ta sig igenom. Det enda positiva jag kan säga om den är att de praktiska effekterna inte alls är så pjåkiga och varelsernas utseende hästlängder bättre än de i I Am Legend. Vilket förvisso inte säger särskilt mycket.

+++++

I Am Legend (2007)

i_am_legend1

Då är vi äntligen framme vid det här inläggets huvudrätt. Filmen som ligger som grund för hela den här genomgången och det finns mycket att säga. Ska jag börja med att outa min villkorslösa kärlek åt filmens första timme? Eller ska vi gå direkt på cgi-utspårningen? Ah, vi värmer upp med de minst sagt grötiga turerna kring filmens manus och förarbete;

I Am Legend var ett av de där outvecklade filmmanusen som attraherade intressanta filmpersonligheter i många, många år. 1997 stod det t.ex. klart att Ridley Scott skulle regissera den nya adaptionen och förhandlingarna med Arnold Schwarzenegger i rollen som Robert Neville var i hamn. Ridley Scott skrev tillsammans med vapendragaren John Logan (aktuell nu senast som manusförfattaren bakom den senaste bondrullen Skyfall) ett nytt manus, en avskalad, dialogtunn och mer artistisk version av historien (tänk om ändå!). Warner Brothers såg inga större vinstmöjligheter med Scott´s okommersiella version och tackade nej. Några år senare hoppade sedan Scott av tåget och i samma veva knöts också Will Smith till projektet. Michael Bay och Guillermo del Toro var sedan några av regissörerna som kopplades samman med projektet. Men jobbet tilldelades slutligen Constantine-regissören Francis Lawrence.

Inspirerade av Danny Boyle´s folktomma London-gator i 28 Days Later (2002) flyttade manusförfattarna historien till New York och likt The Omega Man skrev filmens undergångspremiss om för att passa sin samtid. Denna gång är det ett muterande cancervaccin som får agera utplånare.

Den första dryga timmen av I Am Legend är bland det mäktigaste och bästa jag vet i filmväg. En timme som slår det mesta i filmhistorien när det kommer till storslagen och påkostad dystopi. De folktomma New York-gatorna, Nevilles (Will Smith) vardagsbestyr i total tystnad, hans strukturerade rutiner och hopplösa ensamhet, den täta stämningen i den livlösa stadsmiljön. Det är magnifikt.

Även om jag så smått börjar komma över de fruktansvärt fulla datoranimerade varelserna, huvudkaraktärens motsägelsefulla agerande och den så frustrerande avslutningen, så stör det mig fortfarande tillräckligt mycket för att jag gång på gång ska tappa fokus och intresse framför filmen. För visst är det smärtsamt när man hängivet och till ett hundra procent sitter mottaglig och känslomässigt engagerad framför en historia, som i slutändan valt vägar som gör att man lämnar upplevelsen halvt illa till mods och smått frustrerad. Men som sagt, jag har börjat acceptera I Am Legend´s fel och brister, det är som det är och numera brukar jag nöja mig med att se första timmen, stänga av, se det alternativa slutet och nöja mig där.

+++++

Så, där har vi mitt I Am Legend äventyr. Hur summerar vi nu detta på bästa sätt? Vilken är egentligen den bästa filmatiseringen? Jag skulle säga att samtliga officiella filmatiseringar har sin charm, väldigt olika varandra och egentligen inte mycket mer gemensamt än just förlagen de baseras på. Mest trogen Matheson´s material är utan tvekan The Last Man On Earth, levererar mest gåshud gör I Am Legend-inledningen och klart mest underhållen blir jag framför The Omega Man. Så ja, se samtliga och få det bästa av tre världar. Grunda givetvis med boken för bästa effekt.

Addepladde har även han tagit sig an I Am Legend-filmatiseringarna. Den genomgången hittas här.

Även Jojjenito har gjort en läsvärd och härlig sammanställning och den tar ni del av här.

The Walking Dead på tre olika sätt

1080p, Apart Förlag, Frank Darabont, Postapokalyps, Robert Kirkman, Serietidning, Telltale, The Walking Dead, TV, TV-spel, TWD, Uncategorized

TWD-movie

Jag kan inte påstå att jag är en stor anhängare av zombiegenren, även om en och annan Romero-rulle konsumerats genom åren. Snarare tvärtom – zombiepremissen aldrig riktigt tilltalat eller för den skull intresserat mig. Därför är det nu ganska otippat att jag sitter här i startgroparna, redo att hylla sönder en av vår tids klart mest hyllade och starka popkulturella-zombievarumärken. Men vad ska man göra – jag har blivit biten av en vandrande död.

Med en osund förkärlek åt mänsklig undergång är det kanske inte så märkvärdigt trots allt. För det är på folktomma gator, i dystopiska samhällen, där död och elände frodas – jag konstigt nog trivs som allra bäst. Och det är just i ett sådant sammanhang som fenomenet The Walking Dead (TWD) gror.

Walkers på televisionen

aaaDet var via Frank Darabont´s pilotavsnitt jag fick upp ögonen för TWD. Piloten sågs och gillades men sen tog det mig faktiskt något år att följa upp pilotupplevelsen och klämma återstående avsnitt (serien som då precis gått i mål med sin andra säsong, så det blev ett par timmar).
Som hastigast; första säsongen är fullständigt briljant. Andra säsongen (nu utan Darabont i förarsättet) minst sagt ojämn och på sina ställen obegripligt outvecklad. Den tredje säsongen drog igång i höstas och den har följts slaviskt i amerikanskt tv-tempo. Åtta avsnitt senare väntar nu ytterligare ett uppehåll innan de avslutande åtta ser dagens ljus. I mitt tycke letade sig serien upp på banan igen…

Walkers via spakarna

the-walking-dead-game

…mycket tack vare att jag där i samma veva som de sista avsnitten avverkades satte tänderna i The Walking Dead: The game (finns bl.a. att ladda hem till Xboxen för någon hundring). Ett pekaklicka-spel som hade alla förutsättningar att bli lika torftigt som stora tv-och filmspelstitlar oftast i slutändan blir. Istället bjöd Telltale mig på årets spelupplevelse alla kategorier. Länge sedan jag kände mig så pass engagerad med en tv-spelskontroll i handen. Storyn i spelet tar plats innan händelserna i tv-serien/serietidningen och bjuder på en historia precis så fantastisk/fruktansvärd du själv väljer att den ska vara. Valet är ditt och luften är fri. Men slutresultatet är med all säkerhet både hjärtskärande och hopplöst.

Just den där uppgivna känslan känns för övrigt som ett av hela TWD-konceptets fundamentala element och kan nog vara en starkt bidragande orsak till att jag verkligen trillade dit och känner någon form av sympati med karaktärer. För här finns inga superhjältar med övernaturliga krafter, inga överlevare eller lyckligt lottade. Det finns skomakare, apotekare, affärsbiträden, vanliga människor som gör allt för att överleva men som någonstans inser att loppet är kört. Kalla mig cynisk, men hjälplösheten och uppgivenheten känns trovärdig. Överlevnadsinstinkten har ingen på- och avknapp, oavsett omständigheter.

Walkers på print

twd-comicSlutligen då, där allting började – serietidningen The Walking Dead av Robert Kirkman och Charlie Adlard/Tony Moore. Personligen har jag svårt att motivera mig att läsa serietidningar, jag är för lat och har ju såklart inte beskådat en endaste liten bildruta såhär långt. Men får se om jag inte frigör lite konsumtionstid under det kommande året.
Noterbart är i alla fall att Malmöbaserade förlaget Apart Förlag ger ut serien i svensköversatta volymer, vilket skulle passa mig som handsken. Så det finns egentligen inga ursäkter.