Mad Max: Fury Road (2015)

Charlize Theron, Fury Road, George Miller, Hugh Keays-Byrne, Mad Max, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Nicholas Hoult, Postapokalyps, Tom Hardy

Mad-Max-Fury-Road-PosterNär jag för lite drygt ett år sedan maratonade Mad Max-filmerna så avslutade jag med orden ”försiktigt förväntansfull” gällande den då kommande Fury Road. Successivt under det gånga året har givetvis den här försiktigheten transformerats till en superpepp. När jag väl satte mig där i biosalongen visste jag dock inte riktigt på vilket ben jag skulle stå. För aldrig tidigare hade jag varit med om en sådan hajp, femmorna haglade och medierna formligen exploderade med lovord och superlativ. Och i ärlighetens namn så är jag såhär i skrivande stund tveksam till om den här filmen behöver ytterligare en hyllningstext. Antagligen inte. Men jag ursäktar mig med att jag trots allt vill avsluta det jag en gång påbörjade. So here we go. Mina tankar om Fury Road måste ur min skalle, skrivna spontant utan direkt eftertanke (texten kommer också med största säkerhet innehålla spoilers!).

Jag älskade Mad Max: Fury Road! Vilket jäkla fenomen till film! Bara det faktum att den nu sjuttioåriga George Miller (mannen bakom originaltrilogin) får 180 miljoner dollars av en studio, drar ut i ödemarken och levererar en actionrökare som fullkomligt får tiden att stanna. En högpulserande actionfest med extra allt. En barnförbjuden sommarblockbuster. Ja, Miller fläskar på som att det inte finns någon morgondag och går egentligen emot all form av av rim och reson och för det älskar jag gubbfan!

Miller vrider den dystopiska postapokalyps-genren ytterligare ett varv med sin cyberpunk-stil. Och även om jag generellt föredrar en mer avskalad och skitig skildring av en värld som gått åt helvete, så är det ändå ett kärt återseende och i det närmaste omöjligt att inte njuta i Millers uppochnervända och högst egensinniga mytologiska upplägg. Som domineras av lack, läder, pimpade bilar, mänskliga blodpåsar, flödande modersmjölk och eldsprutande elgitarrer. Det blir helt enkelt för sjukt och bisarrt för att inte underhållas av det.

För det märks ganska snabbt att underhålla står högst upp på Millers agenda. Fury Road är bara ytterligare ett kapitel i Mad Max-filmserien, kronologi eller för den skull realism, finns inte på Millers världskarta. Galenskapen härjar fritt. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. I Fury Road kastas vi rakt in i händelsernas centrum, visst vecklas någon form av bakgrundshistoria ut längs resans gång, men på det stora hela bryr sig Miller ytterst lite om vad som varit. Han befinner sig här och nu och ibland är det befriande att se film utan uppbyggnad och djup. Pang på, lämna hjärnan hemma-film och det fungerar ypperligt.

mad_max_fury_road2

Feministiskt statement eller inte. Fury Road har analyserats ner i strumplästerna. Jag nöjer mig med att älska scenen då Max har tre skott kvar i bössan, missar de två inledande skotten för att sen slutligen räcka över bössan åt Furiosa (Charlize Theron), vackert och träffsäkert(!). Om detta gör mig till en politiskt korrekt individ eller inte bryr jag mig faktiskt väldigt lite om.

Theron är för övrigt badass überbra. Hon ÄR Fury Road och bär filmen bokstavligen på sina axlar. Nästan lika bra är Nicholas Hoult i rollen som som den tudelade och hjärntvättade Nux. Kul också att Miller får med sig Hugh Keays-Byrne från originaltrilogin, hans porträttering av den självutnämnde världshärskaren Immortan Joe är sannerligen minnesvärd. Tom Hardy som Max Rockatansky då, mja. Får nog återkomma till honom.

De praktiska effekterna smäller högre än på många år, Miller tillåter sig samtidigt att använda CGI när det adderar något, han har känsla för det och ser värdet i effekterna. Vilket ger filmen en härligt genuin känsla. Samtidigt som den tilltalar en hel R-rated-generation och känns ju faktiskt som en skänk från ovan i tider då drömfabriken pumpar ur sig det ena superhjältespektaklet efter det andra. Så japp, som ni märker sitter jag på det där hajptåget. Jag blev glad och upprymd av Fury Road. Men om jag slutligen ska resonera mig fram till någon form av slutbetyg så känner jag att jag trots allt vill belysa ett par ”problem”;

  • Tom Hardy som Max! Även om det är Furiosas  film så kan jag inte låta bli att muttra lite åt den ständigt så hyllade Tom Hardy. Men jag skulle helt klart föredragit att Mel Gibson repriserade sin roll som Max. Han är helt enkelt en bättre antihjälte, man gillar ju att inte riktigt gilla honom. Vilket är lite av Max roll i den här filmserien. Och var tog Gibsons Cameo vägen? Kontentan: jag saknar token Mel Gibson bland tokigheterna.
  • Whats up med snabbspolningskänslan? Jag såg filmen i 2D, vilket jag inte ångrar för fem öre (även om det finns en överhängande risk att jag kommer att se den ytterligare en gång, då kanske i 3D). Men jag kunde inte låta bli att reagera på ett par scener som kändes märkliga. Tex. då Max är på flyende fot där i början i Citadellet, det kändes som att scenen snabbspolades, som en gammal stumfilm. Jag gillade det inte och förstår inte riktigt poängen? Skillnad i 3D?
  • Ah, vi vänder om igen-konceptet! Haha, det kändes lite för jävla dumt. De hade ju redan sprängt det där bergspasset, vad skulle säga att odödlige Joe och gänget inte skulle kunna städa undan de där stenresterna ytterligare en gång? Men ja, nu är ju inte historien logisk och försöker ju inte så vara, så den här invändningen talar emot sig själv och är på gränsen till att strykas.

Även om jag älskar både filmen och faktumet att en film som Fury Road överhuvudtaget kommer till såhär 2015, så är det ingen fullpoängare i min bok (även om det är bra nära). Det är en sjuhelsikes underhållande och mäktig bioupplevelse. Jag ser nu fram emot att gotta ner mig i en mustig release av filmen hemma i soffan och välkomnar samtidigt mer Mad Max signerad supergubben George Miller.

Mad Max: Fury Road (George Miller, 2015) 4,5/5

Andra åsikter om samma film: Jojjenito, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Filmtich, Rörliga bilder och tryckta ord.

Annonser

19 reaktioner på ”Mad Max: Fury Road (2015)

  1. Lysande beskrivning av filmens värden och problem. Jag lyfter på hatten, jublar lite, tänder ett tomtebloss och nickar och ler. Du fattade filmen.

    Jag stördes också av snabbspolningen. Den fanns där i 3D också. Var inte så lyckat. Skulle väl antagligen åskådliggöra Max stressade känslor när han försökte fly.

    3D var helt värdo för övrigt. Var glad för att du såg den i 2D.

    Mel Gibson hade varit så mycket bättre.

    Det är Furiosas film. Gott så.

    1. Tack så mycket, woop, woop I got it! :)

      Nä den där snabbspolnings-tekniken gillade jag inte alls och lyfta mig stundtals ut ur den galna världen. Trodde faktiskt först det var strul med det tekniska, men som Anton är inne på längre ner, så är det väl Millers konstnärligt uttryck. Men nej, gillade inte det uttrycket överhuvudtaget.

      Då blir det 2D även vid rond två då. Försöker faktiskt i största möjliga mån välja bort 3D nu för tiden. Tråkigt nog så gick den endast i 3D på Royal, så jag fick inte se den på superduken.

      Gibson är klippt och skuren för Mad Max! Satt mest och väntade på en cameo, som jag läste att han var klar för där när jag såg originaltrilogin. Men men, blev tydligen inte så.

      Ska knalla över och se vad du tyckte lite mer ingående. På återhörande.

  2. Ang ”snabbspolningen” Miller kör samma trick i Road Warrior. Varför vet jag inte kanske kan förklaras med avsaknad av CGI och att man inte vill ta livet av stuntmännen? Eller så är det hans signum. Jag mös till lite när jag såg det och tänkte: Japp precis som Road warrior :D

    1. Tvärtom för mig, jag lyftes ur historien och tyckte mest det störde. Den där jakten i början var ju annars hur härlig som helst!

    2. @filmitch: jag såg just The Road Warrior men jag kommer inte ihåg när de körde med snabbspolning. Vilka scener var det?

  3. Filmnitch och Plox. Det är två olika sorters snabbspolningar. Den i Road Warrior och nittio procent av alla andra actionfilmer från sin tid använde det tricket för att speeda upp en actionscen då den filmades mycket långsammare. Fart porträtteras inte lika bra på film så översiktsbilder snabbspolas gärna annars ser det ut som att man står still näst intill.

    Snabbspolningen då Max springer i grottan är ett medvetet konstnärligt yttryck. Troligtvis för att beskriva den intoxinerade och galna mentala känsla. Hur har man gjort? Troligtvis klippt bort bildrutor vilket gör att bilden ”hoppar” fram snabbare. Inte riktigt samma sorts filmspolning.

    1. Tackar för klargörandet. Jag tycker nog att den mentala känslan hade framgått ganska bra även utan ”hackig” bild. Så ja, i så fall gillar jag inte det konstnärliga uttrycket just i det fallet. :)

      Det stora frågan är, vad tyckte du om filmen som helhet. Värdig ”uppföljare”?

      1. Ja precis. Smaken är ju som baken. Ville bara klargöra skillnaden :P

        Jag är kluven. Jag gick ut ur biografen redigt besviken. Men har inte riktigt kunnat sluta tänka på filmen efteråt. Men den var så många fula och billiga saker inlagt i en annars så rik film. Jag vet inte, jag ska se om den och sedan skriva mitt final verdict på bloggen.

        Jag är i alla fall så här efter en första titt inte alls lika lyrisk som du :)

        Dock bättre än både 1:an och 3:an

    1. Anton: Ah, jag var nog mer kluven inför filmen faktiskt. Svårt att förhålla sig till den. Men när den väl rullade igång så blev jag verkligen positivt överraskad – vilket jag trodde skulle var en omöjlighet.

      Instämmer, bättre än 1an, 3an och minst lika bra som Road Warrior! :D

      Ser fram emot en text från din sida sen också! Kämpa på!

      Jojje: Jag tyckte sandstorms-cgi:n fungerade riktigt bra. Typiskt en sådan scen som bröt av och kändes storslagen. Snyggt utförande dessutom.

      Hehe, den där ryckiga känslan verkar vara en vattendelare. Själv har jag svårt att förstå hur lagg plötsligt kan vara snyggt.

  4. Tack för ping!

    Helt med på att den hackiga stilen i början störde mer än den tillförde och att Miller på det hela taget gjort ett utmärkt jobb med att uppdatera sin Road Warrior. Däremot tycker jag att det var _väldigt_ skönt att slippa Gibson, vare sig som Max själv eller någon mindre cameo. Som jag skrev någon annanstans, när man nu ersätter Max med en helt annan skådis övergår han till att vara en ikon istället för en åldrande actionsnubbe.

    1. Men men, vi gillar ju föråldrade actionsnubbar. Tänk en virrig, galen, silverrävig Gibson, istället för en sansad och fåordig Hardy. Oj oj, då hade filmen sprängt alla former av betygsvallar!

      Men ja, en smaksak även det givetvis. Jag saknade honom.

  5. Tyckte verkligen att den här filmen var riktigt riktigt dålig. Originalet (den första) är så mycket bättre. Tyckte den var helt enkelt värdelös. Satt mest i biosalongen och skakade på huvudet och suckade då och då.

    1. Det var tråkigt att höra. Jag tycker nog att Fury Road är både en och två klasser bättre än den första Mad Max om jag ska vara ärlig. Smått episk actionfest i härlig postapomiljö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s