Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

Éric Serra, Den sista striden, Jean Bouise, Jean Reno, Le dernier combat, Luc Besson, Mad Max, Pierre Jolivet, Postapokalyps, The Last Battle

den_sista_striden_1983Luc Besson var länge en kreativ och högst innovativ filmskapare. Hans tidiga projekt sprudlade av glädje och lekfullhet. Oförstörd och o-amerikaniserad i sitt uttryck. Långfilmsdebuten Le dernier combat (Den sista striden), som Besson gjorde vid 23 års ålder, är ett ypperligt bevis på detta.

Något så ovanligt som en humoristisk dystopi, svartvitt foto och med total avsaknad av dialog. Ett både vågat och annorlunda koncept – som vid första anblick ganska enkelt kan avfärdas som pretentiöst. Men vars upplägg och struktur man ganska snabbt kommer överens med.

Förutsättningarna för historien är relativt oklara. Men när vi slängs in i historien så vet vi i alla fall att den strukturerade världsbilden gått i graven, mänskligheten är på ruinernas brant och de få överlevande ägnar dagarna åt att just att försöka överleva. Klassiskt postapo-upplägg kan tyckas. Men Bessons grepp; att människans utveckling och anpassning, efter de nya världsliga förutsättningarna, som fört med sig att talförmågan och all form av språk glömts av, är både intressant och ger historien ytterligare djup.

lederniercombat3

I huvudrollen se vi Pierre Jolivet, vars namnlösa karaktär (”The Man” i eftertexterna) spenderar dagarna med att leta delar till sitt flygplansbygge. I jakten på ett batteri kommer i luven på ett gäng andra överlevande, tvingas lämna den ”trygga” ödemarken och fly in bland stadsruinerna. Där stöter han på ytterligare problem – i form av en enträgen karaktär vid namn ”The Brute” (Jean Reno). Vars mål i livet är att försöka ta sig in till sjukhuset välfyllda proviantförråd. På sjukhuset introduceras filmens tredje karaktär ”The Doctor” (Jean Bouise). De tre herrarnas vägar korsas och det blir en lika underhållande som blodig batalj.

Grötig handling, jodå. I ärlighetens namn finns det egentligen inte mycket till handling. Utan vi bjuds mest in på en blixtvisit i en värld som gått ordentligt utför. Men det flyter på ganska bra och det är omöjligt att inte fångas i historien. Mycket tack vara atmosfären, som i mångt om mycket bör tillskrivas Éric Serras fantastiska musik. För det här var inte bara Bessons långfilmsdebut, utan också början på en långt samarbete med både Jean Reno och kompositören Éric Serra. En trio som skulle komma att bli oskiljaktiga (Serra har fram till idag tonsatt Bessons samtliga långfilmer).

le-dernier-combat-1983-6

Det dialogfria konceptet tillsammans med den ”fysiska” humorn för givetvis tankarna direkt åt slapstick-hållet och jag måste säga att det fungerar över förväntan. Skådespelarna gör riktigt övertygande insatser, inte minst då Reno, som är omöjlig att inte tycka om. De får använda sitt kroppsspråk, flåsandes och flämtande ger de karaktärerna liv.

Nu inte sagt att det enbart är kul, det finns  allvar och en hel del välplacerad samhällskritik. Sen ska vi ju inte heller förglömma att det är en debutfilm gjord på ytterst liten budget, så någon Mad Max-action är det inte tal om här. Mer en avskalad dystopi med fokus på människan, dess anpassnings- och samarbetsförmåga. Jag gillar varenda sekund av det.

Le dernier combat (Den sista striden, Luc Besson, 1983) 4/5

Annonser

2 reaktioner på ”Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

    1. Kan helt klart förstå att man finner historien tråkig. Det händer ju faktiskt inte sådär jätte mycket egentligen. Men som sagt, det är ju mest fokus på karaktärerna och en liten inblick i deras vardag. En vardag som antagligen är ganska grå/tråkig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s