Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

Éric Serra, Den sista striden, Jean Bouise, Jean Reno, Le dernier combat, Luc Besson, Mad Max, Pierre Jolivet, Postapokalyps, The Last Battle

den_sista_striden_1983Luc Besson var länge en kreativ och högst innovativ filmskapare. Hans tidiga projekt sprudlade av glädje och lekfullhet. Oförstörd och o-amerikaniserad i sitt uttryck. Långfilmsdebuten Le dernier combat (Den sista striden), som Besson gjorde vid 23 års ålder, är ett ypperligt bevis på detta.

Något så ovanligt som en humoristisk dystopi, svartvitt foto och med total avsaknad av dialog. Ett både vågat och annorlunda koncept – som vid första anblick ganska enkelt kan avfärdas som pretentiöst. Men vars upplägg och struktur man ganska snabbt kommer överens med.

Förutsättningarna för historien är relativt oklara. Men när vi slängs in i historien så vet vi i alla fall att den strukturerade världsbilden gått i graven, mänskligheten är på ruinernas brant och de få överlevande ägnar dagarna åt att just att försöka överleva. Klassiskt postapo-upplägg kan tyckas. Men Bessons grepp; att människans utveckling och anpassning, efter de nya världsliga förutsättningarna, som fört med sig att talförmågan och all form av språk glömts av, är både intressant och ger historien ytterligare djup.

lederniercombat3

I huvudrollen se vi Pierre Jolivet, vars namnlösa karaktär (”The Man” i eftertexterna) spenderar dagarna med att leta delar till sitt flygplansbygge. I jakten på ett batteri kommer i luven på ett gäng andra överlevande, tvingas lämna den ”trygga” ödemarken och fly in bland stadsruinerna. Där stöter han på ytterligare problem – i form av en enträgen karaktär vid namn ”The Brute” (Jean Reno). Vars mål i livet är att försöka ta sig in till sjukhuset välfyllda proviantförråd. På sjukhuset introduceras filmens tredje karaktär ”The Doctor” (Jean Bouise). De tre herrarnas vägar korsas och det blir en lika underhållande som blodig batalj.

Grötig handling, jodå. I ärlighetens namn finns det egentligen inte mycket till handling. Utan vi bjuds mest in på en blixtvisit i en värld som gått ordentligt utför. Men det flyter på ganska bra och det är omöjligt att inte fångas i historien. Mycket tack vara atmosfären, som i mångt om mycket bör tillskrivas Éric Serras fantastiska musik. För det här var inte bara Bessons långfilmsdebut, utan också början på en långt samarbete med både Jean Reno och kompositören Éric Serra. En trio som skulle komma att bli oskiljaktiga (Serra har fram till idag tonsatt Bessons samtliga långfilmer).

le-dernier-combat-1983-6

Det dialogfria konceptet tillsammans med den ”fysiska” humorn för givetvis tankarna direkt åt slapstick-hållet och jag måste säga att det fungerar över förväntan. Skådespelarna gör riktigt övertygande insatser, inte minst då Reno, som är omöjlig att inte tycka om. De får använda sitt kroppsspråk, flåsandes och flämtande ger de karaktärerna liv.

Nu inte sagt att det enbart är kul, det finns  allvar och en hel del välplacerad samhällskritik. Sen ska vi ju inte heller förglömma att det är en debutfilm gjord på ytterst liten budget, så någon Mad Max-action är det inte tal om här. Mer en avskalad dystopi med fokus på människan, dess anpassnings- och samarbetsförmåga. Jag gillar varenda sekund av det.

Le dernier combat (Den sista striden, Luc Besson, 1983) 4/5

Annonser

Convoy (1978)

Ali MacGraw, C.W. McCall, Convoy, Death Proof, Ernest Borgnine, Grand Theft Auto, Grand Theft Auto V, GTA V, GTA), Konvoj, Kris Kristofferson, Kristofferson, Quentin Tarantino, Rebel radio, Rockstar, Rubber Duck, Sam Peckinpah, Smokey and the Bandits, Straw Dogs, Studio Canal, Stuntman Mike, The Getaway, The Wild Bunch

Grand Theft Auto (GTA) är en spelserie som jag spelat så länge jag man minnas. Väntan på Rockstars senaste spel i serien, GTA V, var i det närmaste olidlig. Men i vanlig ordning – väl värt fyra års väntan. För återigen levererades det ett ”sandlådespel” av yppersta klass. Åtskilliga timmar har investerats, galenskapen har varit total och njutningen mer eller mindre konstant.

Jag har alltid varit särskilt förtjust i radiofunktionen när det kommer till GTA. Att slänga sig i bilen, ratta in rätt kanal på stereon och bara driva rundor. GTA V har inte varit något undantag i det avseendet. Och Rockstars framgångar de senaste åren har givetvis öppnat upp möjligheterna till både fler kanaler, såväl som rättigheterna till fler gamla hits. Jag hittade tidigt en favoritkanal som jag mer eller mindre undermedvetet fingrade efter varje gång det vankades bilkörning. ”Rebel radio” – en kanal med obskyr countrymusik. Och när C.W. McCalls fläskiga truckerlåt ”Convoy” låg på tur i spellistan tändes en gnista i mitt musikundermedvetna som jag inte ens visste existerade.

Låten blev lite utav en favorit, etsade sig fast och vägrade lämna min skalle. Efter lite researcharbete visade det sig att låten filmatiserats. Jo, ni läste rätt – C.W. McCalls låt blev långfilm. En film som jag naturligtvis blev väldigt nyfiken på. Som av en tillfällighet släppte Studio Canal i samma veva en matig Blu-ray-utgåva borta på de brittiska öarna (filmen verkar även få en nordisk release, i butik i april), och jag klickade hem den utan att blinka.

TV-spel > låt > film

Sam Peckinpah (The Wild Bunch, The Getaway, Straw Dogs) satte sig i registolen för det här udda uppdraget (för övrigt Peckinpahs näst sista regiuppdrag innan han stämplade ut 1979). I händerna fick han ett manus, löst baserad på McCalls låt och producenterna ville se en tät, actionspäckad roadmovie, med en speltid på lite drygt 90 minuter. Sagt och gjort, Peckinpah samlade trupperna och gav sig ut i den amerikanska ödemarken.

Peckinpah, som utöver diverse personliga problem vid tidpunkten, hade ett rykte om sig att vara ganska svår att ha att göra med, kom tillbaka med en film på lite drygt fyra timmar och med en budget som sprängts med sisådär tvåhundra procent. Regissören uteslöts ur postproduktionsarbetet helt och filmen klipptes ner till lite drygt 100 minuter. Sönderklippt eller ej, så gick filmen, med  Peckinpah mått mätt, ganska bra och skulle också komma att bli regissörens mest inkomstbringade film i karriären.

convoy_1978

Vi får hänga med långtradarchaffisen Martin ”Rubber Duck” Penwald (Kristofferson), som har fått nog av det korrumperande polisväsendet och bestämmer sig för att i protest köra genom den amerikanska södern. På resans gång får han sällskap av ett helt gäng missnöjda chaufförer och det dröjer inte särskilt länge innan deras konvoj uppmärksammas och blir en nationell angelägenhet.

Jag gillar den enkla premissen, gemenskapen som skildras och känslan av att stå upp för varandra när överheten går över gränsen. Men visst lider filmen av att stora saxen varit framme. Flytet i berättandet saknas. Strukturen hafsig, karaktärerna platta och en del scener abrupta. Men skavankerna till trots så har jag ändå svårt att inte gilla vad jag ser. För Convoy är en relativt oskyldig och lättsam trucker-historia, surfandes på Smokey and the Bandits (1977) framgångar, och vars huvudsakliga uppgift är att underhålla, vilket den i mångt om mycket också lyckas med.

Fotot är snyggt och karaktärsgalleriet fylligt. Kris Kristofferson tillhör kanske inte mina personliga favoriter, men hans lökiga gubb-appearance klär ”Rubber Duck” med bravur. Annars är jag ju riktigt svag för Ernest Borgnine i rollen som Sheriff ”Cottonmouth”. Som mer eller mindre ensam står för filmens humor. Bristen på vettiga kvinnliga karaktärer är givetvis hundraprocentig och Ali MacGraws karaktär fyller egentligen ingen större funktion. Utöver då att hon får åka i ”Rubber Ducks” fräcka lastbil och att gubbarna har något att sukta efter. Ingen skugga över MacGraw dock, hon gör vad hon kan med det lilla utrymme som bjuds. Men som sagt, gubbigt så det står härliga till.

rubber_duck_convoy_death_proof

På det stora hela, ingen revolutionerade filmupplevelse på något sätt, men ändå en film som kan vara värd en titt. En kul detalj var också att Quentin Tarantino verkar hålla Convoy varmt om hjärtat, då ”Stuntman Mike” i Death Proof (2007) kör runt med en liknande anka på sin bil. Finns en överhängande risk att jag går i samma fotspår och klickar hem en anka åt min gamla Skoda.

Convoy (Sam Peckinpah, 1979) 3/5