Topp 5: HUNDra procent lipgaranti

Alexander Skarsgård, Dances with Wolves, Dansa med vargar, En hund begraven, Guns N' Roses, Gyllene Tider, Hachi: A Dog's Tale, Hachiko - En vän för livet, Hachiko monogatari, Hunden som log, Hundens paradis, Hundtrilogi, I Am Legend, Kevin Costner, Lasse Hallström, Mitt liv som hund, Reidar Jönsson, Topp 5, Topplista, Tracks, Will Smith

Till en början får jag be om ursäkt för både inaktivitet och för den tabloidiska rubriksättningen. Inaktiviteten kan ursäktas med både nytt jobb och en skrivkramp bortom denna värld. Rubriken ber jag däremot att få återkomma till om en stund.

För någon vecka sedan så läste jag en fin liten text kring Joel Burmans upplevelse framför den bioaktuella filmen Tracks. En text som etsade sig fast och som jag sedan funderat ganska mycket över. I synnerhet då jag hade en liknande upplevelse framför filmen, men också det här med känslomässiga filmupplevelser i största allmänhet. Vad är det som gör att vissa historier fungerar, trycker på rätt knappar och går rakt in i hjärtat, medan andra går en rakt förbi?

Jag skulle inte på något sätt beskriva mig själv som en känslomänniska, varken till vardags eller när det kommer till mitt filmintresse (eller ja, det här med att bedöma film görs såklart ALLTID med magen och inte med hjärnan, annat är idioti. Men den diskussionen får vi ta en annan gång). Det krävs tvärtom ganska mycket för att jag ska förlora mig känslomässigt i en historia. Visst händer det, men alltmer sällan.

Med Joels text i bakhuvudet och ögonen fokuserade på filmen Tracks slogs jag av vad som i det närmaste kan förklaras som en filmisk uppenbarelse. (Och utan att säga för mycket så måste jag avslöja att scenen bakom den här uppenbarelsen involverar en krabat på fyra ben och dess livsöde). Jag kom till insikt, upptäckte ett känslomönster och inte minst så hittade jag nyckeln som sätter på stora tårkanalen.

Krabaten på fyra ben är inget mindre en en hund. Och det är just DÄR jag tar avstamp i den här texten. Hundar som på ett eller annat sätt far illa. Det är allt som krävs för att jag, en filmnörd med tusentals filmtimmar innanför västen, ska engagera mig och gå allin känslomässigt. Så det är med skräckblandad förtjusning jag här och nu konstaterar att  jag faller för ett av de äldsta tricken i filmhistorien.

bolometer_max

För när jag ser tillbaka på filmer och scener som lämnat djupa sår så är just det här med hundar som far illa återkommande. Och där någonstans når vi så sakteliga också når någon form av klimax i den här mastodontinledningen. För jag funderade länge på hur jag på bästa och smidigast sätt kunde omsätta den här uppenbarelsen i text? Självfallet med en lista! Så med hög svansföring ger jag er här fem filmer som krossat mitt filmhjärta och kryddar dessutom det hela med en ”bölometer” (ni får ge den någon minut som kommer ni säkerligen underfund med hur den fungerar).

5. I am Legend (2007)

i_am_legend5

Jag smäller av listans kanske mest förutsägbara film direkt. För min kärlek åt I am Legend växer sig allt starkare och kanske har jag tagit den här historien lite väl nära mitt hjärta (vilket jag har boken mycket att tacka/beskylla). Men det är någonting med konceptet – ensam kvar på jorden – som går hem hos mig. Lägg därtill en hund och jag är såld. (Läs mer om mitt I am Legend-äventyr här).

4. Hunden som log (1989)

hunden_som_log3

En film som gick under någon tidig sommarlovsmorgon på nittiotalet, dessutom med en ung Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Kanske inte lika effektfull såhär tjugo år senare, men frambringar ändå någon form av nostalgikänslor. Trivia: När mina jämnåriga lyssnade på Guns N’ Roses och Gyllene Tider – så tyckte jag att det här var den finaste låten jag någonsin hört. Hopplöst efter redan då…

3. Mitt liv som hund (1985)

mitt_liv_som_hund

Jag håller Lasse Hallströms filmatisering av romanen Mitt liv som Hund, som den bästa svenska filmen genom alla tider. Vem kan glömma Sickan, som  förvisso inte har någon direkt huvudroll, men får ändå anses ha en central roll i historien. En historia om alla – för alla. Dessutom önskar jag mer än något annat att någon tar sig an och filmatiserar de två uppföljarna i Reidar Jönssons Hundtrilogi, En hund begraven och Hundens paradis. Där snackar vi potential!

2. Dances with Wolves (1990)

dansa_med-vargar1

Nu är ju förvisso inte Two Sock en hund, men åtminstone rejält närbesläktad. Så jag känner att Dunbar och Two Socks kärleksaffär är ett måste på en sådan här lista. Lika stark nu som då.

1. Hachi: A Dog’s Tale (2009)

haichiko2

Lasse Hallström återigen. Denna gång med en remake av den japanska Hachiko monogatari, 1987 (som jag ännu inte sett ska kanske tilläggas). Det som är så slående med den här filmen är att jag hela tiden vet om vad som komma skall och att filmen i mångt om mycket är ett fullkomligt hafsverk, gjord efter regihandbok 1A. Jag sitter och idiotförklarar den samtidigt som jag fullständigt bryter ihop – bölometern slår i taket och jag håller den som en obestridlig etta på denna lista!

Annonser

5 reaktioner på ”Topp 5: HUNDra procent lipgaranti

  1. Snyggt genomförd lista! Den där bölometern skulle du kunna sälja vidare till en hel massa filmbloggare, det vore väldigt intressant att se fler såna listor och spännande att tvingas hitta knapparna hos sig själv som sätter igång tårarna till max.

    Men hundar säger du… Du är ju definitivt inte ensam om detta, det känns som det är hundar och barn som är big-ass-triggers vad gäller sorglighet på film?

    Och jag håller med dig om En hund begraven och Hundens paradis. Att dessa böcker inte blivit film är en skam, speciellt med tanke på hur många svindåliga böcker som hamnat på vita duken.

    1. Tack Fiffi! Bölometern ser jag som allmän egendom – så det är bara att köra på! Bara kul om fler tar sig an den och delar med sig av sina sorgligaste filmögonblick. :)

      Haha, japp – fast barn bryr jag mig sällan om. Så länge hunden klarar sig så får det andra gå som det går.

      Jamen precis, görs massa filmatiseringar av, i mina ögon, helt ointressanta förlagor. Att filma vidare hundtrilogin är ju dessutom ingen direkt ekonomisk risktagning, för det lär ju finns en hyfsat stor publik som verkligen skulle vilja se en fortsättning.
      Nåja, vi kan ju alltid hoppas på att Hallström tar tag i saker och ting – det brukar ju dessutom gå ganska bra när han involverar sig.

  2. Åh, en bölometer, vilken alldeles föredömlig uppfinning! Måste jag försöka komma ihåg.

    Och jag är helt med dig på hundsidan, men kan egentligen bara relatera till din no 5. Och sure thing, nog blev det lite dimmigt i rummet vid Sams dödsscen. Mer berörande än något annat i hela filmen.

    Har ett gäng hundfilmer stående som jag inte kommit fram till ännu, men Hachi är en av dem. Homeward Bound tror jag också är en schysst tearjerker

    1. Haha, bölometern var faktiskt lite utav en nödlösning. Var mest sugen på att återknyta till Joels text på något sätt. Vilket var svårare än jag föreställt mig – vilket slutligen resulterade i listformatet/bölometern. :)

      Verkligen, Sams öde i kombination med den fenomenala första halvtimmen – är de två momenten jag gillar mest med Will Smith-versionen.

      Hachi är ett måste, men förberedd dig som sagt på en potentiell härdsmälta. Haha, Homeward Bound ÄR en tearjerker – en bubblare på den här listan.

      Tre andra tearjerkers, som förekommer på liknande listor, är Where the Red Fern Grows (1974), Old Yeller (1957) och Marley & Me (2000-ish). Samtliga tillaga i min att-se-lista. :)

      1. Old Yeller och Marley står på samma hylla som Hachi och Homeward. Plus Benji och tre Lassie-rullar. One of these days…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s