Mad Max-maraton

1080p, George Miller, Mad Max, Mad Max 2, MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR, MAD MAX BEYOND THUNDERDOME, Mad Max: Furiosa, Mad Max: Fury Road, Mel Gibson, Postapokalyps, Science Fiction, The Road Warrior, Tom Hardy

Med anledning av den nyligen införskaffade plåtboxen av Mad Max, satte jag mig häromkvällen ner för att återuppleva en gammal favorit, men också för att reda ut ett och annat med en filmserien som jag egentligen bara mindes fragment av från tidig ålder. Det blev ett härligt litet kvällsmaraton hemma i soffan och en snabbutvärdering är på sin plats:

MAD MAX (1979)

plox_mad_max1George Miller (regi/manus) ger oss med Mad Max en dystopisk historia, skriven i skuggan av den globala oljekrisen som härjade i slutet av 1970-talet, där naturresurserna börjat sina och mänskligheten är på upprinnelse. Vi befinner oss ett par år in i framtiden och gängen har tagit över gatorna. Samhällsstrukturen är på väg att raseras och slutet är nära. Polisväsendet är en av få instanser som fortfarande är i bruk och det är där Max Rockatansky (spelad av en purfärsk yngling vid namn Mel Gibson) kommer in i bilden. En motorvägspatrullerande polis som får ett ondskefullt mc-gäng på halsen. De ödelägger hans familj och Max ger sig ut för hämnd.

Där har vi förutsättningarna för den här lågbudgetfilmen. För det är svårt att inte fastna i budgetträsket när det kommer till Mad Max. En film gjord på småpengar och som slog alla tänkbara Box Office-rekord, blev dessutom något utav ett fenomen i hemlandet Australien och födde en stjärna i Gibson. För egen del visade sig att jag med största sannolikhet aldrig tidigare sett den första Mad Max-filmen. Möjligtvis att jag sett delar av den och förväxlat den med den betydligt mer välkända uppföljaren The Road Warrior (aka Mad Max 2). Minnessörjan till trots så måste jag säga att jag blev positivt överraskad.

Vi kastas in i någon form av pre-apokalyptisk framtid, helt ovetandes om såväl dåtid som nutid, där vi själva får föreställa oss hur världen ser ut och vilka förutsättningar som ges. Historien präglas av biljakter och stunts, dialogen är lätträknad och historien något ostrukturerad. Och när allt kommer omkring så sitter jag och fullständigt myser. För även om Miller inte lyckas fullt ut med varken sin historia eller sin samhällskritik – så är det underhållningsvärdet som i slutändan både tar över och står som segrare. Jag sitter fullständigt mottaglig, med öppet sinne och suger åt mig av det genuina filmberättandet. Med praktiska effekter och riktiga stunts – långt ifrån glamorösa budgetar och datoriserade effekter, så har jag svårt att inte inta ”försvarsställning” och iträda mig min något mer förlåtande roll.

Mad Max (George Miller, 1979) 3,5/5

MAD MAX 2: THE ROAD WARRIOR (1981)

plox_road_warrior1Om vi slänger oss vidare till den andra filmen, The Road Warrior, så är förutsättningarna här betydligt mer konkreta. Vi får under filmens inledande minuter hela den första filmens handling summerade på lite drygt två minuter, där vi får ta del av den pragmatiska världsbild som kört samhällsstrukturen i botten och där nu världen har tagit ytterligare kliv mot sin undergång. Tre år har gått sedan vi senast lämnade, den numera lösdrivande, Max och den vårdslösa jakten på olja har sedan dess eskalerat.

Även om den första Mad Max-filmen drog in storkovan i hemlandet Australien, så hade filmen ingen större framgång borta i Amerikat. Trots att de dubbade över den brölande australiensiskan med engelska. Uppföljaren såldes därför in som en fristående film i hopp om att snärja även den amerikanska publiken. Och med betydligt större budget kunde Miller presentera den historia han hade för avsikt att berätta redan med den första filmen. Och med större resurser väcktes också intresset borta i Amerikat. En kultklassiker var född.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag växte upp på The Road Warrior, men det var utan tvekan en av de där fräcka filmerna som fanns med där redan i tidig ålder. Nu var det en handfull år sedan jag såg den sist men allting kändes oerhört bekant och nostalgifaktorn gick i taket där mot den rafflande avslutningsjakten. För här i uppföljaren är allting lite större och lite bättre, det fläskas på ordentligt och tempot är ett helt annat. Men hela tiden tycker jag Miller lyckas upprätthålla balansen och därmed charmen från den första filmen. Slutprodukten är svår att inte omfamna och ordet nostalgiapokalyps är härmed instiftat.

Mad Max 2: The Road Warrior (George Miller, 1981) 4,5/5

MAD MAX BEYOND THUNDERDOME (1984)

plox_beyond_thunderdome1”Two men enter. One man leaves” – ja, så lyder reglerna när det kommer till den gladiatorliknande oktagonen i staden Bartertown. En stad som Max tvingas till då han blivit bestulen på sitt kameltåg. Märkligt nog så är oktagonfajten över innan du hinner blinka och Max drar vidare på nya äventyr. En ny historia tar vid ute i öknen där Max helgonförklaras och höjs till skyarna av ett gäng föräldralösa barn. Låter det luddigt. Jovars. Manusarbetet med den här tredje filmen är katastrofalt och redan under filmens inledande minuter störs jag av det faktum författarna helt blundar för The Road Warrior-avslutningen. Lägg därtill den vilseledande titeln och vi har ganska stora problem.

Nåväl, det har gått ganska många år sedan händelserna i den andra filmen och för första gången i filmserien kan vi i alla fall vara säkra på att vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Detta då bl.a. dricksvatten börjar bli lika sällsynt som drivmedel och numera betraktas som en handelsvara. En välkommen detalj i en annars unken uppföljare – där problemen överglänser den tilltänkta underhållningen och tar udden ur upplevelsen. Filmens första halva, med snygga futuristiska miljöer och hygglig nerv, får ändock ses som godkänd och dämpar i alla fall fallet en smula.

Mad Max Beyond Thunderdome (George Miller, 1984) 2/5

Där har ni mina samlade intryck av Mad Max-trilogin, en charmig början, ett fantastiskt underhållande mittenparti, för att sedan avslutas med fritt fall. Men upp och ner går det allt som oftast, det är helt okej. Mitt största problem med trilogin är att helhetshistorien vävts samman oerhört illa. Det skakiga överlämnandet mellan ettan och tvåan har jag viss förståelse för, men glappet mellan tvåan och trean är för mig fullständigt obegripligt.

Nu finns det förvisso utrymme för förbättring på den punkten, för både den fjärde och den femte delen i den här filmserien är nämligen färdiginspelade. Ytterligare en gång sitter George Miller vid regispakarna, men denna gång är Gibson åsidosatt i förmån för Tom Hardy i rollen som Max Rockatansky (Gibson har dock bekräftat att han kommer att skymta förbi i en cameo). Mad Max: Fury Road beräknas ha premiär sommaren 2014 och den femte filmen, Mad Max: Furiosa, kommer med största sannolikhet året efter. Försiktigt förväntansfull.

madmaxfuryroad-firstlook-hardy-desert-full

Bane goes Mad Max

Annonser

Malmö filmdagar 2013

Alicia Vikander, Before Midnight, Betyg 4, Blondie, Carolina Gynning, Don Jon, Edda Magnason, Filmspanarna, Hotell, Jesper Ganslandt, Kjell Bergqvist, Lisa Langseth, Malmö filmdagar, Mig äger ingen, Monica Z, Per Fly, Richard Linklater, Rush, SFI, Smärtgränsen, Svenska Filminstitutet, The Grandmaster, The Summit, Till det som är vackert

malmo_filmdagar_200bAtt i tre dagar fullständigt få förlora sig i det man älskar och att dessutom få göra det tillsammans med likasinnade, är såhär i efterhand svårt att sätta ord på. För i måndags var det så äntligen dags för Malmö filmdagar att dra igång. Tre dagar där Svenska Filminstitutet bjuder in branschfolk för en presentation av höstens och vinters svenska biopremiärer. En tre dagar lång festival där också mingel, diverse seminarium och utdelande av freebies står på agendan. Kort och gott – tre dagar av himmelrike för en sådan som mig och utan tvekan en värld lätt att vänja sig vid.

Det eminenta filmsällskapet Filmspanarna var i år inbjudna av SFI och där någonstans kom jag in i bilden. För detta var ju ett utmärkt tillfälle att äntligen få träffas face-to-face, efter åratal av tjattrande på intranätet. Så jag börjar med att tacka Fiffi, Sofia, Jessica, Jojje, Henke, Erik och Johan för deras ytterst trevliga sällskap, fantastiskt kul att träffa er alla och hoppas vi kan göra om det nästa år.

Trots att det till en början blev något hektiskt att försöka kombinera det färgsprakande festivalandet med den grådassiga vardagen (läs arbete) – så blev det ändå ganska bra till slut. Nio filmer och fjorton delicato-dammsugare på tre dagar – får ändå anses som godkänt tycker jag. Filmerna jag såg var Monica Z, Rush,  Before Midnight, Don Jon, The Summit, Hotell, The Grandmaster, Smärtgränsen och Mig äger ingen. Av dessa nio så utmärkte sig tre lite mer, två av dessa filmer var dessutom lite överraskande svenska:

monica_z

Monica Z
Sverigepremiär: 2013-09-13

Något överväldigad över att just ha träffat sju supertrevliga filmspanare för första gången så inleddes min festival med den svenska filmen Monica Z, som stod som stor invigningsfilm. Och det var med pompa och ståt filmen presenterades, på scen fick vi oss ett litet snack med bl.a. regissör Per Fly, Kjell Bergqvist och titelrollsinnehavaren Edda Magnason. Filmen överraskade verkligen positivt på mig där Edda Magnasons dialektförmåga stal showen och kopplade ett fast grepp om min hjärna. För jag kunde inte släppa tanken på att jämföra hennes insats med en annan skånska. Nämligen Carolina Gynning och hennes brölade skånska – som ska föreställa rikssvenska, i Jesper Ganslandts senaste film Blondie (2012). Natt och dag säger jag. Magnason går in och sätter både roll och dialekt och fyller dessutom i med att utveckla dialekten i takt med karaktärens framgångar. Där snackar vi en dialektdimension av rang. Att hon dessutom sjunger låtarna själv gör ju inte det hela mindre imponerande.

+++++

Before Midnight
Sverigepremiär: 2013-09-20

Den andra festivaldagen öppnade också starkt och bjöd på en härlig stund tillsammans med ”två gamla kompisar” (som Fiffi så fint uttryckte det). Tjugo år har gått sedan Jesse och Celine för första gången sprang på varandra och här i den tredje filmen i Richard Linklaters Before-serie träffar vi dem semestrandes i Grekland. Med sin sedvanligt snärtiga dialog och berättad med långa scener – väcks gamla minnen till liv och vi spenderar ytterligare ett härligt dygn tillsammans. Inte lika stark som den första filmen i serien, men ett kärt och efterlängtat återseende. Vågar man hoppas på att vi träffas igenom om tio år? Kanske. Hoppas.

+++++

Hotell
Sverigepremiär: 2013-10-04

Av de filmer jag såg under filmdagarna så håller jag, tillsammans med ganska många av filmspanarna, Hotell som den allra bästa. Även här var det den första visningen för dagen, så finns helt klart ett mönster där (tre av tre). Jag kan inte säga att jag var överförtjust i Lisa Langseths senaste film Till det som är vackert (2010), även där med Alicia Vikander i huvudrollen. Men med Hotell känns det som att deras lära-känna-varandra-film hade en självklar funktion och att de nu skördar det bästa ur sitt mångåriga samarbete. Humor blandas med djupaste allvar och slutresultatet är fantastiskt.

+++++

Där har ni tre biofilmer att se fram emot!