Topp 10: Filmåret 2014

Då var det dags igen – lista filmfavoriterna från fjolåret. Men jag tänkte ändå inleda med att vädra min irritation mot en hel drös filmälskare i det här landet. Människor som envisas med att gå efter den svenska premiären och lista sina favoriter redan kring nyår. Vilket resulterar i listor innehållande filmer sprida över flera år. Kan vi inte bara acceptera att vi ligger ett par månader efter med nya premiärer i det här landet? Gå efter filmens officiella ”världspremiär”, enas universellt, infinna oss i ledet och gemensamt lista våra filmfavoriter kring vårkanten? Så fruktansvärt jobbigt kan det inte vara att lägga band på sig själv och får ur sig en ”ordentlig” årsbästalista några månader efter amerikanerna? Nåja, alla får naturligtvis göra som de vill, jadda jadda. Nu lämnar vi det och knallar vidare till förutsättningarna för den här listan istället.

För jag har kryddat den här listan med lite nya kriterier det här året och tänkt till ett extra varv. Allt för att försöka få fram en så personlig lista som möjligt. Eftersom jag alltjämt är en sucker för fysisk media och fortfarande vill ha mina filmer i bokhyllan, så väger ”har jag införskaffat filmen-kriteriet” relativt tungt. Det är faktiskt en ganska bra måttstock på hur pass mycket jag gillar en film och jag kan inte begripa att jag inte tänkt på det tidigare (tex. gällande 2013 årsbästalistan). En film kan också vara otroligt välgjord, slå mig i magen eller golva mig fullständigt, men samtidigt lämna mig lika abrupt och helt utan fortsatt sug. Så ”omtittsfaktorn” är också något som jag numera väger in när det ska listas. Slutligen är det naturligtvis viktigt med någon form av kärlek vid första ögonkastet. Oavsett om det är hjärnan eller magen som säger ifrån, så ska det ju på något plan klicka.

Så om jag ska försöka summera det hela; §1. Första filmupplevelsen §2. Vill/har jag sett om filmen? §3. Känner jag ett ha-begär? Så here we go. Här har ni mina filmiska höjdpunkter 2014, allt enligt nya §1 + §2 + §3-ekvationen.

Boyhood-poster110. Boyhood (2014)

Vi sparkar igång listan med Linklaters mastodontprojekt. Utan tvekan den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar, ändå lämnade filmen mig med en känsla av att det här kommer jag antagligen aldrig se om. Jag var till en början mer imponerad av själva processen, men såg förbi historien. Men sen har upplevelsen växt mer och mer, väckt suget efter att ta del av den här tiden-är-dyrbar och livet-rinner-ur-oss-historien ytterligare en gång. Linklater sätter fingret på mängder av intressanta aspekter och ger oss ännu en gång en unik filmupplevelse, som jag numera inte kan vänta på att sätta tänderna i ytterligare en gång. Så ja, jag har svängt och Boyhood klämmer sig därmed in på listan trots allt.

the-rover-poster19. The Rover (2014)

Jag var till en början förbannad över att David Michôds (australiensaren bakom Animal Kingdom) senaste alster inte var i närheten av en bioduk i det här landet. För hur ofta bjuds det egentligen på en nyproducerad postapokalyps – signerad intressant regissör. Inte tokofta direkt. Men när jag satt framför filmen förstod jag att det är en film som lätt kan försvinna i bruset, det är en högst avskalad och smal dystopi det här. Långt ifrån både Hollywood-budgetar eller för den skull en film för alla. Men med sin enkla premiss, skitiga miljöer, bra skådespeleri (Guy Pearce makalös och Robert Pattinson överraskar mig återigen positivt) är det en film som etsat sig fast hos mig och som jag ser fram emot att se igen.

ELEANOR-RIGBY-poster18. The Disappearance of Eleanor Rigby (2013)

En relationshistoria berättad ur dubbla perspektiv (The Affair någon?), dessutom släppts i dubbla/trippla versioner, först i de två separata filmerna Him och Her och sedan sammansatta under titeln Them. Nu har jag bara sett de två ”fristående” filmerna, men gillar verkligen att det finns olika alternativ att se en och samma film på, och är verkligen svag för det här med en och samma historia berättad ur olika vinklar. Sen att vi har James McAvoy och  Jessica Chastain i huvudrollerna gör ju det hela givetvis än mer fantastiskt.

jodorowskys-dune-poster17. Jodorowsky’s Dune (2013)

Årets dokumentär, även detta året, är en film om film (förra året var det Rewind This! som klämde sig in på topplistan). Där vi får ta del av Alejandro Jodorowsky och hans planer med filmen Dune. En film som aldrig blev av och som istället landade i knäet hos en annan innovativ filmskapare, David Lynch.  Fjolåret var för övrigt ett riktigt fint dokumentärt filmår, inte minst då dokumentärer med filmen i centrum. Tänker tex på den fylliga The Definitive History of the Teenage Mutant Ninja Turtles – filmen om de gröna sköldpaddornas stora genomslag, eller varför inte Life Itself – filmen om Roger Eberts liv. Alla tre är måsten för filmälskare, men jag håller Jodorowsky’s Dune högst och därmed en plats på listan. Kul, intressant och fascinerande.

under_the_skin_us_poster6. Under the Skin (2013)

Abstrakt, obehaglig och fullkomligt underbar existens-sci-fi med Scarlett Johansson i huvudrollen. Regissör Jonathan Glazer vet vilka knappar han ska trycka på för att få mina nackhår att resa sig. Det gjorde han tillsammans med Nicole Kidman med filmen Birth där för ett par år sedan och lyckas här ytterligare en gång få min hjärna i fullständig gungning. En film som lämnar väldigt mycket av handlingen öppet för egen tolkning, levererar en stämning utöver denna värld och jag gillar varenda sekund av det.

most_violent_year-poster15. A Most Violent Year (2014)

En film som kom från ingenstans och kanske var det just därför som den golvade mig fullständigt. Noll förväntningar är oftast ett framgångsrecept. En relativt långsam historia där vi får besöka New York 1981 – ett av de statistiskt sett våldsammaste åren i stadens historia. Jag fångades redan i första bildrutan och satt, trots filmens låga tempo, på nålar fram till eftertexterna. Snyggt, prydlig och Oscar Isaac och Jessica Chastain (återigen, film nr 2 på listan) står båda för fantastiska insatser. J C Chandor (Margin Call, All Is Lost) levererar ytterligare en gång, en regissör att hålla ögonen på framöver.

Dawn-poster14. Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Sen har vi då den där Ap-rebooten, som jag var lagom förtjust i efter biobesöket (skrev av mig lite om den här), men som sedan är den film som växt betydligt mest av samtliga filmer på den här listan. Dessutom den film som jag har sett flest gånger (1 bio, 2 hemma, 1 hemma med kommentatorsspår). Och visst, jag har alltjämt en del invändningar, ändå kan jag inte få nog av den. En märklig relation. Numera håller jag den inte bara som förra årets i särklass bästa blockbuster (Godzilla ganska långt efter, men ändock på en hedrande andraplats), utan rankar även den högt när det kommer till Apornas Planet-filmserien som sådan.

interstellar-poster13. Interstellar (2014)

Christopher Nolans filosofiska rymdepos må ha sina luckor manusmässigt, men oj vilken resa vi bjöds på. Årets bioupplevelse alla kategorier för min del. Som så många andra har jag dock alltjämt problem med den avslutande kvarten, en kvart som drar ner helhetsintrycket en smula, men ändå inte tillräckligt för att jag inte ska uppskatta filmen. För övrigt Jessica Chastains tredje film på listan och hon tar ju därmed över Matthew Mcconaughey dominanstrofé ifrån fjolårslistan, tror jag kan vara lite kär i henne dessutom.

whiplash-poster12. Whiplash (2014)

Ettan och tvåan på den här listan är lite i en klass för sig, jag kan säga att det är två filmer som ligger och naggar vid fullpott när det kommer till betyget. För om Interstellar var förra årets mäktigaste bioupplevelse så var Whiplash utan tvekan den svettigaste. Jag var helt slut när jag sett den. Damien Chazelle får till en härlig autentisk känsla, vilket gör det omöjligt att inte slukas och engageras.  Miles Teller befäster sin position som en av de absolut mest intressanta ynglingar och J.K Simmons belönas, med en roll värd namnet, efter en lång och trogen tjänst.

nightcrawler-poster11.Nightcrawler (2014)

Men ingen film är i närheten av den fantastiska atmosfär som Dan Gilroy får till i Nightcrawler. American Psycho möter nollbudgetfilmaren Henrik Möllers Newshunter och vi har ett stycke regidebut utöver det vanliga. Med stram budget och sina 28 inspelningsnätter – är det svårt att inte imponeras av hantverket. Släng in årets rollprestation signerad Jake Gyllenhaal (fortfarande sinnessjukt att han inte ens fick sig en nominering, anledning nog till att slopa Oscarsgalan framöver), snyggt foto, bra musik och  fint driv. Älskar den innerligt.

Hedersomnämnanden/strax utanför listan: The Grand Budapest Hotel, Frank, Starred Up, Blue Ruin, Edge of Tomorrow, Birdman, Cold in July, Obvious Child, The Babadok, Leviathan, Tusen Bitar, Wild, The Signal, Maps to the stars, Mitt, Astrid, Ida, Calvary och Turist.

Fler som tycker till om filmåret 2014: Fiffi, Movies-Noir, (uppdateras efterhand)

Double bill: Westworld (1973), Futureworld (1976)

Det verkar just nu gå fullständig inflation i det här med att att återuppliva gamla tv-serier och filmer. Att spinna vidare på en redan existerande historia, reboota, vrida och vända på varenda liten franchise. Har kreativiteten helt dött, existerar det inga nya spännande manus eller idéer? Säkerligen. Men de stora bolagen vågar inte ”chansa” och investerar hellre sina dollars i projekt som ger säker avkastning. Bara häromdagen nåddes vi av nyheten att självaste X-Files kommer att återupplivas. Och visst, jag älskar X-Files, men jag kan ändå tycka att det så smått börjar gå till överdrift.

Ett nytt ekonomiskt framgångsrecept är det här med att stuva om saker och ting och reboota film-koncept för televisionen. Och när jag hörde att den gamla ungdomsmardrömmen Westworld skulle bli tv-serie blev jag till en början förskräckt. Men samtidigt nyfiken. För temat känns ganska tacksamt att stuva om i tv-serie-formatet och alldeles för intressant för att direkt avfärdas som ännu en i mängden reboots. Sen finns det ju faktiskt också lyckade exempel, där jag håller Fargo som den klart mest lysande stjärnan. Så låt oss hoppas på att lillebror-Nolan och reboot-mästaren J.J. Abrams sneglat åt just Fargo nu när det vankas Westworld framåt höstkanten. Där vi får ett grundkoncept och en historia i samma miljö, men där historien tar en helt egen väg och vi får lära känna helt nya karaktärer.

”Warner Bros. has been trying to remake Westworld for years, and now Variety reports that The Dark Knight Rises co-writer Jonathan Nolan and J.J. Abrams (Star Trek Into Darkness) are teaming up to turn the property into a TV series for HBO, to be produced by Jerry Weintraub (Behind the Candelabra) and Abrams’ Bad Robot Productions.”

Men visst känner man pepp! Bara sett till den stjärnspäckade rollistan, där vi bl.a. hittar Ed Harris, Anthony Hopkins och Evan Rachel Wood. Så ja, försiktigt förväntansfull. När denna nytappning har premiär verkar inte vara helt spikat, men att det blir på HBO någon gång under 2015 står fast.

Värt att notera är att Westworld testades på televisionen redan 1980. En spinoff-serie som gick under namnet Beyond Westworld. Fem avsnitt producerades för CBS men bara tre hann sändas innan serien lades ner. Och att döma av det lilla jag har sett så förstår jag att serien bara överlevde lite drygt tre veckor.

Nåja, jag beslutade mig för att sätta mig ner med Westworld (som jag säkerligen inte sett på femtontalet år) och dessutom krydda filmkvällen med uppföljaren, Futureworld (1978), som jag tidigare aldrig sett. En ”double bill” av sällan skådat slag och här är mina snabba intryck;

Westworld (1973) – En historia som påverkat filmhistorien

Westworld_QI en närliggande framtid har den optimala semesteranläggningen ”Delos” skapats. En nöjespark där de glada semesterfirarna kan välja mellan ett antal uppbyggda världar att härja runt i. En av dessa världar är en västernvärld vid namn ”Westworld”. Den gemensamma nämnaren är att världarna är befolkade av robotliknande människor, vars handlingar är kontrollerade av parkpersonalen. De båda vännerna John (James Brolin) och Peter (Richard Benjamin) bestämmer sig för att pröva lyckan som kopojkar. Till en början går det som på räls, de super skallen i bitar, slåss på den lokala saloonen, köper kvinnor och duellerar mot stadens ”Gunslinger” (Yul Brynner). Men saker och ting går inte riktigt som parkägarna tänkt sig, de tappar så sakteliga kontrollen över den robotbefolkade nöjesparken och gästerna bjuds på en upplevelse de sent kommer att glömma.

brynnerJag har en känsla av min fascination för ostoppbara mördarrobotar föddes där i mitten av nittiotalet, när jag som förskräckt yngling såg Westworld en första gång. Yul Brynner gav mig mardrömmar i flera veckor och besöket på nöjesparken High Chaparral blev inte alls det härliga barndomsminne som det kanske borde. Och ja, Brynner var fortfarande ordentligt läskig. Med händerna vilades på höften, sin glansig blick och sävliga approach, ger han ”The Gunslinger” en personlighet och ondska ett ansikte.

På det stora hela så tycker jag faktiskt hela filmen fortfarande håller. Visst är den lite ostig och daterad på sina ställen, men ändå på det där härliga lågbudget-sättet. Filmens inledande timme kanske är något sega på sina ställen, men sitter du kvar så får du en ordentlig belöning under filmens tredje och sista akt. För den avslutande halvtimmen levererar faktiskt både gällande obehag och underhållning. Mycket just tack vare att ”The Gunslinger” får mer och mer utrymme i historien. Musiken som introduceras under den avslutande jakten är även den helt fantastisk och en starkt bidragande orsak till den (0)sköna stämningen.

Mannen bakom Westworld, Michael Crichton, var en framgångsrik novellförfattare där på sjuttiotalet och fann idén med robotbefolkade nöjesparken så pass fascinerande att han själv bestämde sig för att filmatisera sin historia om Westworld. Annars är nog Crichton mest känd för sitt manus till en annan betydligt mer välkänd nöjesparks-historia, nämligen Jurassic Park.

För att den här lilla b-filmen haft ett ganska stort inflyttande på sci-fi-genren är ganska uppenbart. Inte minst då James Camerons Terminator-projekt. Som tog mördarrobot-konceptet rakt av och adderade förvisso tidsreseaspekten, men i övrigt är likheterna slående och känslan den samma. Inte minst då att vi stundtals får ta del av historien ur robotens perspektiv (gillar verkligen enkelheten i ”Gunslingers” pixel-syn, se lilla bilden ovan). Men ja, utan Westworld hade vi antagligen gått miste om två av filmhistoriens klart mest lysande filmserier.

Westworld (Michael Crichton, 1973) 4/5

Futureworld (1976) – Nöjesparksbranschen intar nya världar

F-0006_Futureworld_quad_movie_poster_l

Tre år efter framgångarna med Westworld var det så dags för uppföljaren Futureworld. MGM, som låg bakom föregångaren, hoppade i sista stund av  och valde istället att producera Logans Run (1976). Rättigheterna till uppföljaren landade slutligen hos det betydligt mindre bolaget American International Pictures (AIP). Som dock varken lyckades få med sig Crichton eller ensemblen från Westworld på uppföljartåget.

Två år efter skandalscenerna så har nöjesparken ”Delos” nu spenderat åtskilliga miljoner på säkerheten, vidgat sina vyer  och startat upp en ny park i yttre rymden. Journalistparet Chuck (Peter Fonda) och Tracy (Blythe Danner) bjuds in på en exklusiv förhandstitt. ”Westworld” har nu ersatts med parken ”Futureworld”, en värld uppbyggd som en stor rymdstation. Skillnaden denna gång är människorna i kontrollrummet även de är utbytta mot robotar och att den mänskliga faktorn inte längre har ett finger med i spelet. beyond-westworld

Jag gillar intentionerna att utveckla samma premiss och placera den i ny miljö. Manusförfattarna kunde gjort det enkelt för sig och bara gått på en rak återupprepning av sin föregångare och placerat en tvåa bakom filmens titel. Så A for effort. Men nej, tyvärr fungerar varken premiss eller den nya riktningen särskilt väl. Det blir alldeles för komplicerat med teknologiska förklaringar hit och kloningskomplotter dit. Mot slutet av filmen har jag tappat bort både mig själv och den röda tråden.

Några mardrömslika robotjakter existerar inte heller. Yul Brynner (den enda karaktären och skådisen från Westworld som fick vara med på ett hörn) får tre snabba minuter i en drömsekvens och jag känner mig minst sagt snuvad på nya mörka mardrömmar. Peter Fonda är ungefär lika okarismatisk som vanligt och Blythe Danner gör inte heller hon något minnesvärt. Så nej, Futureworld var inte alls det jag hoppades att den skulle vara. Den lyckas inte alls träffa lika rätt som Westworld när det kommer till atmosfär och känsla. Som förstagångstittare känner jag mig heller aldrig särskilt involverad eller delaktig. Snarare distanserad och vilsen.

Sen har jag också lite svårt för de muntert färgglada scenerierna, som många sci-fi-filmer led av där i slutet av sjuttiotalet (Logans Run inkluderat). Jag föredrar helt klart den mörkare lite mer ”realistiska” tonen. Men ja, tre minuter Brynner, ett hedersamt försök och betyget landar någonstans kring knappt godkänt trots allt.

Futureworld (Jakt på dubbelgångare, Richard T Heffron, 1976) 2+/5

Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

den_sista_striden_1983Luc Besson var länge en kreativ och högst innovativ filmskapare. Hans tidiga projekt sprudlade av glädje och lekfullhet. Oförstörd och o-amerikaniserad i sitt uttryck. Långfilmsdebuten Le dernier combat (Den sista striden), som Besson gjorde vid 23 års ålder, är ett ypperligt bevis på detta.

Något så ovanligt som en humoristisk dystopi, svartvitt foto och med total avsaknad av dialog. Ett både vågat och annorlunda koncept – som vid första anblick ganska enkelt kan avfärdas som pretentiöst. Men vars upplägg och struktur man ganska snabbt kommer överens med.

Förutsättningarna för historien är relativt oklara. Men när vi slängs in i historien så vet vi i alla fall att den strukturerade världsbilden gått i graven, mänskligheten är på ruinernas brant och de få överlevande ägnar dagarna åt att just att försöka överleva. Klassiskt postapo-upplägg kan tyckas. Men Bessons grepp; att människans utveckling och anpassning, efter de nya världsliga förutsättningarna, som fört med sig att talförmågan och all form av språk glömts av, är både intressant och ger historien ytterligare djup.

lederniercombat3

I huvudrollen se vi Pierre Jolivet, vars namnlösa karaktär (”The Man” i eftertexterna) spenderar dagarna med att leta delar till sitt flygplansbygge. I jakten på ett batteri kommer i luven på ett gäng andra överlevande, tvingas lämna den ”trygga” ödemarken och fly in bland stadsruinerna. Där stöter han på ytterligare problem – i form av en enträgen karaktär vid namn ”The Brute” (Jean Reno). Vars mål i livet är att försöka ta sig in till sjukhuset välfyllda proviantförråd. På sjukhuset introduceras filmens tredje karaktär ”The Doctor” (Jean Bouise). De tre herrarnas vägar korsas och det blir en lika underhållande som blodig batalj.

Grötig handling, jodå. I ärlighetens namn finns det egentligen inte mycket till handling. Utan vi bjuds mest in på en blixtvisit i en värld som gått ordentligt utför. Men det flyter på ganska bra och det är omöjligt att inte fångas i historien. Mycket tack vara atmosfären, som i mångt om mycket bör tillskrivas Éric Serras fantastiska musik. För det här var inte bara Bessons långfilmsdebut, utan också början på en långt samarbete med både Jean Reno och kompositören Éric Serra. En trio som skulle komma att bli oskiljaktiga (Serra har fram till idag tonsatt Bessons samtliga långfilmer).

le-dernier-combat-1983-6

Det dialogfria konceptet tillsammans med den ”fysiska” humorn för givetvis tankarna direkt åt slapstick-hållet och jag måste säga att det fungerar över förväntan. Skådespelarna gör riktigt övertygande insatser, inte minst då Reno, som är omöjlig att inte tycka om. De får använda sitt kroppsspråk, flåsandes och flämtande ger de karaktärerna liv.

Nu inte sagt att det enbart är kul, det finns  allvar och en hel del välplacerad samhällskritik. Sen ska vi ju inte heller förglömma att det är en debutfilm gjord på ytterst liten budget, så någon Mad Max-action är det inte tal om här. Mer en avskalad dystopi med fokus på människan, dess anpassnings- och samarbetsförmåga. Jag gillar varenda sekund av det.

Le dernier combat (Den sista striden, Luc Besson, 1983) 4/5

Convoy (1978)

Grand Theft Auto (GTA) är en spelserie som jag spelat så länge jag man minnas. Väntan på Rockstars senaste spel i serien, GTA V, var i det närmaste olidlig. Men i vanlig ordning – väl värt fyra års väntan. För återigen levererades det ett ”sandlådespel” av yppersta klass. Åtskilliga timmar har investerats, galenskapen har varit total och njutningen mer eller mindre konstant.

Jag har alltid varit särskilt förtjust i radiofunktionen när det kommer till GTA. Att slänga sig i bilen, ratta in rätt kanal på stereon och bara driva rundor. GTA V har inte varit något undantag i det avseendet. Och Rockstars framgångar de senaste åren har givetvis öppnat upp möjligheterna till både fler kanaler, såväl som rättigheterna till fler gamla hits. Jag hittade tidigt en favoritkanal som jag mer eller mindre undermedvetet fingrade efter varje gång det vankades bilkörning. ”Rebel radio” – en kanal med obskyr countrymusik. Och när C.W. McCalls fläskiga truckerlåt ”Convoy” låg på tur i spellistan tändes en gnista i mitt musikundermedvetna som jag inte ens visste existerade.

Låten blev lite utav en favorit, etsade sig fast och vägrade lämna min skalle. Efter lite researcharbete visade det sig att låten filmatiserats. Jo, ni läste rätt – C.W. McCalls låt blev långfilm. En film som jag naturligtvis blev väldigt nyfiken på. Som av en tillfällighet släppte Studio Canal i samma veva en matig Blu-ray-utgåva borta på de brittiska öarna (filmen verkar även få en nordisk release, i butik i april), och jag klickade hem den utan att blinka.

TV-spel > låt > film

Sam Peckinpah (The Wild Bunch, The Getaway, Straw Dogs) satte sig i registolen för det här udda uppdraget (för övrigt Peckinpahs näst sista regiuppdrag innan han stämplade ut 1979). I händerna fick han ett manus, löst baserad på McCalls låt och producenterna ville se en tät, actionspäckad roadmovie, med en speltid på lite drygt 90 minuter. Sagt och gjort, Peckinpah samlade trupperna och gav sig ut i den amerikanska ödemarken.

Peckinpah, som utöver diverse personliga problem vid tidpunkten, hade ett rykte om sig att vara ganska svår att ha att göra med, kom tillbaka med en film på lite drygt fyra timmar och med en budget som sprängts med sisådär tvåhundra procent. Regissören uteslöts ur postproduktionsarbetet helt och filmen klipptes ner till lite drygt 100 minuter. Sönderklippt eller ej, så gick filmen, med  Peckinpah mått mätt, ganska bra och skulle också komma att bli regissörens mest inkomstbringade film i karriären.

convoy_1978

Vi får hänga med långtradarchaffisen Martin ”Rubber Duck” Penwald (Kristofferson), som har fått nog av det korrumperande polisväsendet och bestämmer sig för att i protest köra genom den amerikanska södern. På resans gång får han sällskap av ett helt gäng missnöjda chaufförer och det dröjer inte särskilt länge innan deras konvoj uppmärksammas och blir en nationell angelägenhet.

Jag gillar den enkla premissen, gemenskapen som skildras och känslan av att stå upp för varandra när överheten går över gränsen. Men visst lider filmen av att stora saxen varit framme. Flytet i berättandet saknas. Strukturen hafsig, karaktärerna platta och en del scener abrupta. Men skavankerna till trots så har jag ändå svårt att inte gilla vad jag ser. För Convoy är en relativt oskyldig och lättsam trucker-historia, surfandes på Smokey and the Bandits (1977) framgångar, och vars huvudsakliga uppgift är att underhålla, vilket den i mångt om mycket också lyckas med.

Fotot är snyggt och karaktärsgalleriet fylligt. Kris Kristofferson tillhör kanske inte mina personliga favoriter, men hans lökiga gubb-appearance klär ”Rubber Duck” med bravur. Annars är jag ju riktigt svag för Ernest Borgnine i rollen som Sheriff ”Cottonmouth”. Som mer eller mindre ensam står för filmens humor. Bristen på vettiga kvinnliga karaktärer är givetvis hundraprocentig och Ali MacGraws karaktär fyller egentligen ingen större funktion. Utöver då att hon får åka i ”Rubber Ducks” fräcka lastbil och att gubbarna har något att sukta efter. Ingen skugga över MacGraw dock, hon gör vad hon kan med det lilla utrymme som bjuds. Men som sagt, gubbigt så det står härliga till.

rubber_duck_convoy_death_proof

På det stora hela, ingen revolutionerade filmupplevelse på något sätt, men ändå en film som kan vara värd en titt. En kul detalj var också att Quentin Tarantino verkar hålla Convoy varmt om hjärtat, då ”Stuntman Mike” i Death Proof (2007) kör runt med en liknande anka på sin bil. Finns en överhängande risk att jag går i samma fotspår och klickar hem en anka åt min gamla Skoda.

Convoy (Sam Peckinpah, 1979) 3-/5

Oscarsgalan 2015: mina vinnare

Generellt sett så är jag inte jätteförtjust i varken traditioner eller prisutdelningar. Men det här med att sitta uppe och engagera mig i Oscarsgalan har blivit lite utav ett guilty pleasure. Och i år ligger jag ganska bra på det och har faktiskt sett merparten av de nominerade filmerna (åtminstone i tungviktskategorierna). Så varför inte önska, tippa och tycka till lite om de nio större priskategorierna.

Bästa film

whiplash-miles-teller-andrew

Nominerade: American Sniper, Birdman, Boyhood, The Grand Budapest Hotel, The Imitation Game, Selma, The Theory of Everything, Whiplash.

Min favoritfilm ifrån det gånga året saknas tyvärr bland de nominerade (vilken film det är kan ni säkert resonera er fram till om en stund, men jag väljer att inte sätta det på pränt – årsbästalista on the way), men min andrahandsfavorit, Whiplash, återfinns i alla fall bland de nominerade. Så jag håller definitivt tummarna för Damien Chazelles lilla pärla till film. Men sett till prissäsongen hittills så får ju Boyhood gälla som favorit och också den som jag tror tar hem priset. Vilket inte skulle vara oförtjänt på något sätt.

Bästa regi

linklater

Nominerade: Alejandro González Iñárritu (Birdman), Richard Linklater (Boyhood), Bennett Miller (Foxcatcher), Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel), Morten Tyldum (The Imitation Game).

När det kommer till regi så tror jag, som så många andra, att det står mellan Iñárritu och Linklater. Birdman med känslan av att den är gjord i en enda lång tagning och Boyhood med sin tolvåriga tillverkningsprocess. Varandras motsatser på många sätt, men två riktigt fina slutresultat med imponerande regiarbete. Jag både tror och hoppas att Linklater tar hem det. Känns som att det är dags för Amerikas främsta indieregissör att få någon form av bekräftelse där borta.

Bästa manliga huvudroll

001_BM_SG_00665.JPG

Nominerade: Steve Carell (Foxcatcher), Bradley Cooper (American Sniper), Benedict Cumberbatch (The Imitation Game), Michael Keaton (Birdman), Eddie Redmayne (The Theory of Everything).

Även om jag har svårt för Michael Keatons nyinsatta tandrad så är det svårt att inte tycka om honom. En av de där skådisarna man växt upp med och som alltid funnits där. Dessutom är han ordentligt övertygande i ”rollen” som den gamla superhjälteskådisen ”Riggan Thomson”. Keaton är min favorit,  men jag tror ändå han får det tufft mot Eddie Redmayn för porträtteringen av Stephen Hawkings.

Bästa kvinnliga huvudroll

witherspoon

Nominerade: Marion Cotillard (Två dagar, en natt), Felicity Jones (The Theory of Everything), Julianne Moore (Still Alice), Rosamund Pike (Gone Girl), Reese Witherspoon (Wild).

Här känns det lite mer öppet, även om det nog är dags för Julianne Moore att plocka hem sin första Oscar. Inte mig emot, hon var superb i Still Alice. Personligen gjorde dock både Wild och Witherspoon större avtryck hos mig. Men jag tror tyvärr inte det är hennes ”tur” denna gång. En outsider är väl Rosamund Pike, som jag håller som det enda bra med Finchers märkbart usla Gone Girl.

Bästa manliga biroll

simmons

Nominerade: Robert Duvall (The Judge), Ethan Hawke (Boyhood), Edward Norton  (Birdman), Mark Ruffalo (Foxcatcher), J.K. Simmons (Whiplash).

Fem riktigt bra prestationer och jag gillar samtliga. Men kan någonting egentligen stoppa ”Schillinger”? Jag tror nog inte det. Men jag gillade både Ethan Hawkes fadersgestaltning i Boyhood och Mark Ruffalos kutade hållning i Foxcatcher. Men visst ska Simmons ha den här som i en liten ask.

Bästa kvinnliga biroll

arquette

Nominerade: Patricia Arquette (Boyhood), Laura Dern (Wild), Keira Knightley (The Imitation Game), Emma Stone (Birdman), Meryl Streep (Into the Woods).

Romansen med ”Alabama” inleddes redan i unga år och sedan dess är Patricia Arquette ytterligare en sådan där skådis som har hängt med och omöjlig att inte tycka om. I Boyhood är hon fantastisk och hon lär ju sopa mattan med det relativt tunna konkurrensen i den här kategorin i år.

Bästa originalmanus

nightcrawler-gilroy

Nominerade: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris och Armando Bo (Birdman), Richard Linklater (Boyhood), E. Max Frye och Dan Futterman (Foxcatcher), Wes Anderson och Hugo Guinness (The Grand Budapest Hotel), Dan Gilroy (Nightcrawler).

Utan att spoila min årsbästalista, så kan vi ju här och nu konstatera att Dan Gilroys briljanta Nightcrawler är hyfsat förbisedd bland årets nomineringar. Jake Gyllenhaal står i min bok för årets prestation och är ju inte ens nominerad. Rene Russo kunde även hon åtminstone haft en nominering. Så låt oss hoppas att Gilroy kammar hem den här gubben och ger filmen någon form av upprättelse. Vilket han med största sannolikhet inte kommer att göra, för Wes Anderson och Hugo Guinness lär ta hem den för The Grand Budapest Hotel.

Bästa manus efter förlaga

damienchazelle01

Nominerade: Jason Hall (American Sniper), Graham Moore (The Imitation Game), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Anthony McCarten (The Theory of Everything), Damien Chazelle (Whiplash).

Nu börjar vi komma ner i kategorierna där jag inte sett allt, eller ja, här är det PT Andersons Inherent Vice som jag ännu inte tagit mig an. Men jag har svårt att se att jag skulle gillade den såpass mycket att jag inte skulle hålla Damien Chazelle om ryggen. Vinna lär ju dock Anthony McCarten göra, det har han gjort hela säsongen, och han lär ju kröna segertåget med en Oscarsstatyett på söndag.

Bästa icke-engelskspråkiga film

leviathan

Nominerade: Ida (Pawel Pawlikowski), Leviatan (Andrey Zvyagintsev), Mandariinid (Zaza Urushadze), Timbuktu (Abderrahmane Sissako), Wild Tales (Damián Szifron).

Okej, jag erkänner – nu börjar isen kännas tunn. Här har jag endast sett Ida och Leviatan, men med tanke på att de är förhandsfavoriterna så vågar jag nog mig ändå på någon form av utlåtande. Polska Ida med ett sagolikt svartvit foto och tunga Ryska Leviatan, som nog ändå får gälla som min favorit, är två riktigt bra filmer. Kan ju hoppas Leviatan tar hem denna kategori och att Ida istället prisas i kategorin ”bästa foto”. Det hade varit en homerun av rang! Håller för övrigt de tre övrigt nominerade filmerna samma klass som de två nämnda – så förstår jag att Östlunds Turist fick det tufft i sista gallringen.

Där har ni mina snabba funderingar. Natten mot måndag får vi se hur priserna landar! Ses då!