Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

den_sista_striden_1983Luc Besson var länge en kreativ och högst innovativ filmskapare. Hans tidiga projekt sprudlade av glädje och lekfullhet. Oförstörd och o-amerikaniserad i sitt uttryck. Långfilmsdebuten Le dernier combat (Den sista striden), som Besson gjorde vid 23 års ålder, är ett ypperligt bevis på detta.

Något så ovanligt som en humoristisk dystopi, svartvitt foto och med total avsaknad av dialog. Ett både vågat och annorlunda koncept – som vid första anblick ganska enkelt kan avfärdas som pretentiöst. Men vars upplägg och struktur man ganska snabbt kommer överens med.

Förutsättningarna för historien är relativt oklara. Men när vi slängs in i historien så vet vi i alla fall att den strukturerade världsbilden gått i graven, mänskligheten är på ruinernas brant och de få överlevande ägnar dagarna åt att just att försöka överleva. Klassiskt postapo-upplägg kan tyckas. Men Bessons grepp; att människans utveckling och anpassning, efter de nya världsliga förutsättningarna, som fört med sig att talförmågan och all form av språk glömts av, är både intressant och ger historien ytterligare djup.

lederniercombat3

I huvudrollen se vi Pierre Jolivet, vars namnlösa karaktär (”The Man” i eftertexterna) spenderar dagarna med att leta delar till sitt flygplansbygge. I jakten på ett batteri kommer i luven på ett gäng andra överlevande, tvingas lämna den ”trygga” ödemarken och fly in bland stadsruinerna. Där stöter han på ytterligare problem – i form av en enträgen karaktär vid namn ”The Brute” (Jean Reno). Vars mål i livet är att försöka ta sig in till sjukhuset välfyllda proviantförråd. På sjukhuset introduceras filmens tredje karaktär ”The Doctor” (Jean Bouise). De tre herrarnas vägar korsas och det blir en lika underhållande som blodig batalj.

Grötig handling, jodå. I ärlighetens namn finns det egentligen inte mycket till handling. Utan vi bjuds mest in på en blixtvisit i en värld som gått ordentligt utför. Men det flyter på ganska bra och det är omöjligt att inte fångas i historien. Mycket tack vara atmosfären, som i mångt om mycket bör tillskrivas Éric Serras fantastiska musik. För det här var inte bara Bessons långfilmsdebut, utan också början på en långt samarbete med både Jean Reno och kompositören Éric Serra. En trio som skulle komma att bli oskiljaktiga (Serra har fram till idag tonsatt Bessons samtliga långfilmer).

le-dernier-combat-1983-6

Det dialogfria konceptet tillsammans med den ”fysiska” humorn för givetvis tankarna direkt åt slapstick-hållet och jag måste säga att det fungerar över förväntan. Skådespelarna gör riktigt övertygande insatser, inte minst då Reno, som är omöjlig att inte tycka om. De får använda sitt kroppsspråk, flåsandes och flämtande ger de karaktärerna liv.

Nu inte sagt att det enbart är kul, det finns  allvar och en hel del välplacerad samhällskritik. Sen ska vi ju inte heller förglömma att det är en debutfilm gjord på ytterst liten budget, så någon Mad Max-action är det inte tal om här. Mer en avskalad dystopi med fokus på människan, dess anpassnings- och samarbetsförmåga. Jag gillar varenda sekund av det.

Le dernier combat (Den sista striden, Luc Besson, 1983) 4/5

Convoy (1978)

Grand Theft Auto (GTA) är en spelserie som jag spelat så länge jag man minnas. Väntan på Rockstars senaste spel i serien, GTA V, var i det närmaste olidlig. Men i vanlig ordning – väl värt fyra års väntan. För återigen levererades det ett ”sandlådespel” av yppersta klass. Åtskilliga timmar har investerats, galenskapen har varit total och njutningen mer eller mindre konstant.

Jag har alltid varit särskilt förtjust i radiofunktionen när det kommer till GTA. Att slänga sig i bilen, ratta in rätt kanal på stereon och bara driva rundor. GTA V har inte varit något undantag i det avseendet. Och Rockstars framgångar de senaste åren har givetvis öppnat upp möjligheterna till både fler kanaler, såväl som rättigheterna till fler gamla hits. Jag hittade tidigt en favoritkanal som jag mer eller mindre undermedvetet fingrade efter varje gång det vankades bilkörning. ”Rebel radio” – en kanal med obskyr countrymusik. Och när C.W. McCalls fläskiga truckerlåt ”Convoy” låg på tur i spellistan tändes en gnista i mitt musikundermedvetna som jag inte ens visste existerade.

Låten blev lite utav en favorit, etsade sig fast och vägrade lämna min skalle. Efter lite researcharbete visade det sig att låten filmatiserats. Jo, ni läste rätt – C.W. McCalls låt blev långfilm. En film som jag naturligtvis blev väldigt nyfiken på. Som av en tillfällighet släppte Studio Canal i samma veva en matig Blu-ray-utgåva borta på de brittiska öarna (filmen verkar även få en nordisk release, i butik i april), och jag klickade hem den utan att blinka.

TV-spel > låt > film

Sam Peckinpah (The Wild Bunch, The Getaway, Straw Dogs) satte sig i registolen för det här udda uppdraget (för övrigt Peckinpahs näst sista regiuppdrag innan han stämplade ut 1979). I händerna fick han ett manus, löst baserad på McCalls låt och producenterna ville se en tät, actionspäckad roadmovie, med en speltid på lite drygt 90 minuter. Sagt och gjort, Peckinpah samlade trupperna och gav sig ut i den amerikanska ödemarken.

Peckinpah, som utöver diverse personliga problem vid tidpunkten, hade ett rykte om sig att vara ganska svår att ha att göra med, kom tillbaka med en film på lite drygt fyra timmar och med en budget som sprängts med sisådär tvåhundra procent. Regissören uteslöts ur postproduktionsarbetet helt och filmen klipptes ner till lite drygt 100 minuter. Sönderklippt eller ej, så gick filmen, med  Peckinpah mått mätt, ganska bra och skulle också komma att bli regissörens mest inkomstbringade film i karriären.

convoy_1978

Vi får hänga med långtradarchaffisen Martin ”Rubber Duck” Penwald (Kristofferson), som har fått nog av det korrumperande polisväsendet och bestämmer sig för att i protest köra genom den amerikanska södern. På resans gång får han sällskap av ett helt gäng missnöjda chaufförer och det dröjer inte särskilt länge innan deras konvoj uppmärksammas och blir en nationell angelägenhet.

Jag gillar den enkla premissen, gemenskapen som skildras och känslan av att stå upp för varandra när överheten går över gränsen. Men visst lider filmen av att stora saxen varit framme. Flytet i berättandet saknas. Strukturen hafsig, karaktärerna platta och en del scener abrupta. Men skavankerna till trots så har jag ändå svårt att inte gilla vad jag ser. För Convoy är en relativt oskyldig och lättsam trucker-historia, surfandes på Smokey and the Bandits (1977) framgångar, och vars huvudsakliga uppgift är att underhålla, vilket den i mångt om mycket också lyckas med.

Fotot är snyggt och karaktärsgalleriet fylligt. Kris Kristofferson tillhör kanske inte mina personliga favoriter, men hans lökiga gubb-appearance klär ”Rubber Duck” med bravur. Annars är jag ju riktigt svag för Ernest Borgnine i rollen som Sheriff ”Cottonmouth”. Som mer eller mindre ensam står för filmens humor. Bristen på vettiga kvinnliga karaktärer är givetvis hundraprocentig och Ali MacGraws karaktär fyller egentligen ingen större funktion. Utöver då att hon får åka i ”Rubber Ducks” fräcka lastbil och att gubbarna har något att sukta efter. Ingen skugga över MacGraw dock, hon gör vad hon kan med det lilla utrymme som bjuds. Men som sagt, gubbigt så det står härliga till.

rubber_duck_convoy_death_proof

På det stora hela, ingen revolutionerade filmupplevelse på något sätt, men ändå en film som kan vara värd en titt. En kul detalj var också att Quentin Tarantino verkar hålla Convoy varmt om hjärtat, då ”Stuntman Mike” i Death Proof (2007) kör runt med en liknande anka på sin bil. Finns en överhängande risk att jag går i samma fotspår och klickar hem en anka åt min gamla Skoda.

Convoy (Sam Peckinpah, 1979) 3-/5

Oscarsgalan 2015: mina vinnare

Generellt sett så är jag inte jätteförtjust i varken traditioner eller prisutdelningar. Men det här med att sitta uppe och engagera mig i Oscarsgalan har blivit lite utav ett guilty pleasure. Och i år ligger jag ganska bra på det och har faktiskt sett merparten av de nominerade filmerna (åtminstone i tungviktskategorierna). Så varför inte önska, tippa och tycka till lite om de nio större priskategorierna.

Bästa film

whiplash-miles-teller-andrew

Nominerade: American Sniper, Birdman, Boyhood, The Grand Budapest Hotel, The Imitation Game, Selma, The Theory of Everything, Whiplash.

Min favoritfilm ifrån det gånga året saknas tyvärr bland de nominerade (vilken film det är kan ni säkert resonera er fram till om en stund, men jag väljer att inte sätta det på pränt – årsbästalista on the way), men min andrahandsfavorit, Whiplash, återfinns i alla fall bland de nominerade. Så jag håller definitivt tummarna för Damien Chazelles lilla pärla till film. Men sett till prissäsongen hittills så får ju Boyhood gälla som favorit och också den som jag tror tar hem priset. Vilket inte skulle vara oförtjänt på något sätt.

Bästa regi

linklater

Nominerade: Alejandro González Iñárritu (Birdman), Richard Linklater (Boyhood), Bennett Miller (Foxcatcher), Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel), Morten Tyldum (The Imitation Game).

När det kommer till regi så tror jag, som så många andra, att det står mellan Iñárritu och Linklater. Birdman med känslan av att den är gjord i en enda lång tagning och Boyhood med sin tolvåriga tillverkningsprocess. Varandras motsatser på många sätt, men två riktigt fina slutresultat med imponerande regiarbete. Jag både tror och hoppas att Linklater tar hem det. Känns som att det är dags för Amerikas främsta indieregissör att få någon form av bekräftelse där borta.

Bästa manliga huvudroll

001_BM_SG_00665.JPG

Nominerade: Steve Carell (Foxcatcher), Bradley Cooper (American Sniper), Benedict Cumberbatch (The Imitation Game), Michael Keaton (Birdman), Eddie Redmayne (The Theory of Everything).

Även om jag har svårt för Michael Keatons nyinsatta tandrad så är det svårt att inte tycka om honom. En av de där skådisarna man växt upp med och som alltid funnits där. Dessutom är han ordentligt övertygande i ”rollen” som den gamla superhjälteskådisen ”Riggan Thomson”. Keaton är min favorit,  men jag tror ändå han får det tufft mot Eddie Redmayn för porträtteringen av Stephen Hawkings.

Bästa kvinnliga huvudroll

witherspoon

Nominerade: Marion Cotillard (Två dagar, en natt), Felicity Jones (The Theory of Everything), Julianne Moore (Still Alice), Rosamund Pike (Gone Girl), Reese Witherspoon (Wild).

Här känns det lite mer öppet, även om det nog är dags för Julianne Moore att plocka hem sin första Oscar. Inte mig emot, hon var superb i Still Alice. Personligen gjorde dock både Wild och Witherspoon större avtryck hos mig. Men jag tror tyvärr inte det är hennes ”tur” denna gång. En outsider är väl Rosamund Pike, som jag håller som det enda bra med Finchers märkbart usla Gone Girl.

Bästa manliga biroll

simmons

Nominerade: Robert Duvall (The Judge), Ethan Hawke (Boyhood), Edward Norton  (Birdman), Mark Ruffalo (Foxcatcher), J.K. Simmons (Whiplash).

Fem riktigt bra prestationer och jag gillar samtliga. Men kan någonting egentligen stoppa ”Schillinger”? Jag tror nog inte det. Men jag gillade både Ethan Hawkes fadersgestaltning i Boyhood och Mark Ruffalos kutade hållning i Foxcatcher. Men visst ska Simmons ha den här som i en liten ask.

Bästa kvinnliga biroll

arquette

Nominerade: Patricia Arquette (Boyhood), Laura Dern (Wild), Keira Knightley (The Imitation Game), Emma Stone (Birdman), Meryl Streep (Into the Woods).

Romansen med ”Alabama” inleddes redan i unga år och sedan dess är Patricia Arquette ytterligare en sådan där skådis som har hängt med och omöjlig att inte tycka om. I Boyhood är hon fantastisk och hon lär ju sopa mattan med det relativt tunna konkurrensen i den här kategorin i år.

Bästa originalmanus

nightcrawler-gilroy

Nominerade: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris och Armando Bo (Birdman), Richard Linklater (Boyhood), E. Max Frye och Dan Futterman (Foxcatcher), Wes Anderson och Hugo Guinness (The Grand Budapest Hotel), Dan Gilroy (Nightcrawler).

Utan att spoila min årsbästalista, så kan vi ju här och nu konstatera att Dan Gilroys briljanta Nightcrawler är hyfsat förbisedd bland årets nomineringar. Jake Gyllenhaal står i min bok för årets prestation och är ju inte ens nominerad. Rene Russo kunde även hon åtminstone haft en nominering. Så låt oss hoppas att Gilroy kammar hem den här gubben och ger filmen någon form av upprättelse. Vilket han med största sannolikhet inte kommer att göra, för Wes Anderson och Hugo Guinness lär ta hem den för The Grand Budapest Hotel.

Bästa manus efter förlaga

damienchazelle01

Nominerade: Jason Hall (American Sniper), Graham Moore (The Imitation Game), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Anthony McCarten (The Theory of Everything), Damien Chazelle (Whiplash).

Nu börjar vi komma ner i kategorierna där jag inte sett allt, eller ja, här är det PT Andersons Inherent Vice som jag ännu inte tagit mig an. Men jag har svårt att se att jag skulle gillade den såpass mycket att jag inte skulle hålla Damien Chazelle om ryggen. Vinna lär ju dock Anthony McCarten göra, det har han gjort hela säsongen, och han lär ju kröna segertåget med en Oscarsstatyett på söndag.

Bästa icke-engelskspråkiga film

leviathan

Nominerade: Ida (Pawel Pawlikowski), Leviatan (Andrey Zvyagintsev), Mandariinid (Zaza Urushadze), Timbuktu (Abderrahmane Sissako), Wild Tales (Damián Szifron).

Okej, jag erkänner – nu börjar isen kännas tunn. Här har jag endast sett Ida och Leviatan, men med tanke på att de är förhandsfavoriterna så vågar jag nog mig ändå på någon form av utlåtande. Polska Ida med ett sagolikt svartvit foto och tunga Ryska Leviatan, som nog ändå får gälla som min favorit, är två riktigt bra filmer. Kan ju hoppas Leviatan tar hem denna kategori och att Ida istället prisas i kategorin ”bästa foto”. Det hade varit en homerun av rang! Håller för övrigt de tre övrigt nominerade filmerna samma klass som de två nämnda – så förstår jag att Östlunds Turist fick det tufft i sista gallringen.

Där har ni mina snabba funderingar. Natten mot måndag får vi se hur priserna landar! Ses då!

Topp 10: TV-serier 2014

Så här i väntans tider (läs: ta igen filmåret 2014 innan 22 februari) så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att åtminstone summera tv-året som gick. Vilka tv-serier var bäst, vilka nykomlingar jobbade sig upp och konkurrerade med de väletablerade jättarna? Här har ni mina favoriter ifrån det gångna året;

10. Comedians in Cars Getting Coffee – Säsong 3-5 (2014, Web)

comedians-in-cars

Seinfeld-frälst som jag är, så tar jag mig givetvis an allt som det gamla gänget tar sig åt. Mycket är skit (Bee Movie, Christine, The Three Stooges). Jerry Seinfelds egenproducerade och högst personliga samtal med komikerkollegor, över en kopp kaffe, är dock allt annat än skit och stillar mitt Seinfeld-beroende med råge. En tredje säsong som sparkade igång med gäster som Louis C.K, Tina Fey och Howard Stern. Samtliga avsnitt och säsonger hittas på hemsidan, for free!

9. The Walking Dead – Säsong 4-5 (2013-2014, AMC)

twd

Visst kan The Walking Dead tyckas segt och ibland återupprepande, men har man hängt med så här pass länge så är kvalitetslyftet under de senare säsongerna både påtagligt och högst välkommet. Dessutom finner jag det alltjämt otroligt tillfredsställande att de svensköveratta volymerna av seriealbumen fortsatt synkar med tv-serien, vilket gör det hela än mer högtidligt. (Mer om mina TWD-äventyr kan ni läsa om både här och där).

8. Black Mirror – Säsong 3 (2014-2105, Channel 4)

Black-Mirror

Med sina timmeslånga avsnitt, fristående ifrån varandra, med fokus på människan och dess teknologi, är Black Mirror en serie i tiden. Oförskämt underskattad och förbisedd. Välproducerad, intressant och fascinerande. Lite halvfuskigt att den tar plats på den här listan kanske, men ja – det hanns ju faktiskt med en julspecial innan förra året gick i mål.  Säsong 3 fortsätter under året och jag är ordentligt peppad.

7. Girls – Säsong 3 (2014, HBO)

girls

Jag har gillat Lena Dunhams egensinniga Girls sedan första avsnittet. Att 30 minuter i veckan flytta till New Yorks hipsterkvarter och hänga med Hanna och gänget, stillar ytterligare ett sug – New York-suget. Och ja – sen har vi ju Adam Driver. Denna skådis, denna människa och om 12 månader är han med i nya Star Wars-filmen. Det är inte klokt.

6. Boardwalk Empire – Säsong 5 (2014, HBO)

boardwalk

En långkörare som gick i mål och som gjorde det med flaggan i topp. Boardwalk Empire kan vid första anblick uppfattas som ett segt och händelsefattigt gangsterdrama, men bakom fasaden finns ett komplext karaktärsgalleri med historier som gång efter annan överrumplar och golvar mig. Sen tycker jag Terrence Winter och Co. fick ihop avslutningen ordentligt snyggt och lär komma undan något enklare än senast det begav sig (läs mer om det här).

5. The Americans – Säsong 2 (2014, FX)

the-americans

Den första säsongen bådade hyfsat gott, men att andra säsongen skulle leverera som den gjorde var verkligen en överraskning. Tät, snygg och spännande historia, med utgångspunkten KGB-agenter på spionuppdrag borta i Amerikat. Vändningarna och överraskningarna under andra säsongen lyfte historien ett par snäpp och numera tillhör serien mina absoluta favoriter. Ge mig säsong 3!

4. True Detective – Säsong 1 (2014, HBO)

true.detective

Den kom, den sågs och den segrade. Hypen var ju givetvis gigantisk och det känns nästan lite överflödigt att ha med den på den här listan. Men vad kan jag göra, True Detectives första säsong golvade mig totalt. Långsamt, suggestivt och stämningsfullt.  Älskar konceptet med en osammanhängande historia och nya karaktärer till nästa säsong. Och sen måste jag ju medge att jag tittar på den där oredigerade sexminutersscenen minst ett par gånger i veckan.

3. The Affair – Säsong 1 (2014, Showtime)

THE-AFFAIR

Berättarteknisk intressant, med dubbla perspektiv av samma händelse. Ett grepp som jag kanske tycker försvann lite där mot slutet. Men sett över hela säsongen så satt jag som på nålar och säsongen avslutades starkt. Sen att vi får se ”McNulty” (Dominic West) och Ruth Wilson i huvudrollerna gör ju det hela inte direkt sämre. Har ni inte hoppat på Affair-tåget så säger jag bara – ge piloten en chans och det finns ingen återvändo.

2. Fargo – Säsong 1 (2014, FX)

fargo

Jag var skeptisk till en början, det här med att plocka upp väletablerade filmer, vifta lite med trollspöet och spinna vidare med en tv-serie. Och i skrivande stund har det väl i ärlighetens namn gått lite inflation i fenomenet. Men Fargo är antagligen undantaget som bekräftar regeln. För här fungerar det riktigt bra. Råheten och miljöerna känns igen från filmen, karaktärerna och historierna gör det inte. Vi får istället frossa och nörda ner oss i de små blinkningarna och referenserna åt filmen under resans gång. Och vilken resa sen! Wow!

1. Louie – Säsong 4 (2014, FX)

louie

Jag är inte jätteförtjust i Louis C.K:s standup, vilket kan tyckas motsägelsefullt då hans tv-serie i mångt om mycket bygger på hans standup-rutiner. Men jag är däremot en sucker för det här med avskalad humor i tv-format (och väntar fortfarande ihärdigt på att Larry David ska få tummarna loss och ge oss fortsättningen av Curb Your Enthusiasm). Den fjärde säsongen av Louie plöjde ny mark, blev mörkare/allvarligare och inleddes med den där fantastiska sopgubbsscenen. Jag gillade varenda sekund!

  • Serier som jag gillar men som inte riktigt orkade sig in på topplistan: The Leftovers, Homeland, The Newsroom, Mad Men, Silicon Valley, Veep, Game of Thrones, 24: Live Another Day, Directors chair, Trailer Park Boys.
  • Största besvikelserna: Netflix egenproducerade serier! Orange is the New Black – Säsong 2 och House of Cards – Säsong 2. Vad fan hände där? Efter fantastiska första säsonger så gick båda de här serierna ner sig och det rejält. Sen gav jag också upp Sons of Anarchy efter att mer eller mindre ha sett samma avsnitt vecka in och vecka ut i flera år.
  • Serier som jag gav ett par avsnitt/ett avsnitt, men inte hoppade på: Bates Motel, Vikings, Hannibal, Masters of Sex, Ray Donovan, Black Sails, Revolution, The Strain.
  • Behöver fortfarande ta mig an: American Horror Story, The Good Wife, The Knick, Transperant, Broad City, The Killing.

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986)

Det är tidigt 90-tal. Tioåriga jag rotar runt i vhs-lådorna hemma hos en kompis. Alla fodral som på något sätt indikerar att filmen är tecknad är av högsta intresse. Efter en stund har jag en film vid namn ”Tryggare kan ingen vara” i mina händer. Omslaget pryds av ett sött litet pensionärspar och någon form av raket. Den tar vi! Tjoandes och tjimandes sätter vi oss nu ner borta i kuddhörnan, filmstunden kan börja.

Åttio minuter senare var jag och min kamrat inte bara rödblommiga om kinderna, vi satt där förstummade och mer eller mindre i chock. Vi hade för första gången fått känna på filmmediets mörka krafter. Ond, bråd, död i videoformat och konstigt nog så gillade vi varenda sekund av det.

whenthewindblows_bok_film

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986) är en filmatisering av Raymond Briggs seriealbum från 1982 med samma namn. En historia skriven under och som tar plats i kalla krigets slutskede. Vi får följa det pensionerade paret Jim och Hilda. Godtrogna medborgare och bosatta ute på den brittiska landsbygden. Jim, med sin ständigt växande oro över det ansträngda världsliga läget och Hilda som inte riktigt verkar inse allvaret. Försedda med myndigheternas pamfletter, med fokus på hur man bäst överlever en kärnvapenattack, och i sällskap av varandra, försöker de förbereda sig och tillsammans rida ut stormen. Storbritannien är under attack.

Att filmen var tillåten från sju år när det begav sig – är nästan lika skrämmande som historien i sig. För det är sannerligen en hjärtskärande och nattsvart historia vi bjuds på. Visst finns det en skvätt humor, kryddat med träffsäker satir, men det är utan tvekan en film avsedd för en vuxen publik. Och jag tycker faktiskt den är minst lika ångestladdad såhär idag som för tjugo år sedan. Men för oss som förälskat oss i genren är så är ju hopplöshet ett högst välkommet och grundläggande element.

blows1

When the Wind Blows var regissören Jimmy T. Murakamis andra filmatisering av Briggs böcker. Deras första samarbete var med den hyllade kortfilmen The Snowman (1982). En film som jag också tycker väldigt mycket om och nu när jag tänker efter – även den ordentligt sorgsen. Men trots allt betydligt mer lämpad för barn än den här nattsvarta dystopin. Och man kan ju inte låta bli att undra lite kring Murakamis baktankar, ville han få en hel generation barn halvt fördärvade? Nåja, oavsett vad så uppskattade jag ju uppenbarligen hans ”allvarliga” ton redan som yngling. Så jag antar att hans intentioner inte var helt genomonda.

Filmtekniskt står sig When the Wind Blows riktigt bra än idag. Murakami berättar historien med hjälp av både journalfilm, animeringar och live-action. Den konstnärliga stilen och historiens varma ton, gör det omöjligt att inte engageras, fångas och bry sig. Lägg därtill den specialskrivna musiken av David Bowie (ledmotiv) och Roger Waters, och projektet når ytterligare en dimension.

De nämnda komponenterna ovan bidrar faktiskt till att jag håller Murakamis adaption snäppet högre än den litterära förlagan. För som ni ser på bilden ovan så införskaffade jag faktiskt Briggs seriealbum inför den här omtitten. Ett seriealbum på lite drygt 50 sidor och det är sannerligen inte många bildrutor som missas i överföringen. Tonen och känslan är densamma, men Murakami tar det som sagt till en ny nivå.

blows_bokSom ni kanske förstår är jag lite smått förälskad i den här filmen. Det är inte bara en märkligt opassande barndomsfavorit, utan också en film som jag ständigt återkommer till och som jag hela tiden försöker få omvärlden att ta sig till. Och att inte dela ut högsta betyg är en fullständig omöjlighet.

Slutligen så måste jag också berömma det amerikanska distributionsbolaget Twilight Time. Ett mindre bolag som plockar fram mindre kända guldkorn, sätter ihop fullspäckade utgåvor och ger oss möjligheten att se filmerna i bästa möjliga kvalité.

When the Wind Blows (Jimmy T. Murakami, 1986) 5/5
When the Wind Blows (Raymond Briggs, 1982) 4,5/5