Mad Max: Fury Road (2015)

Mad-Max-Fury-Road-PosterNär jag för lite drygt ett år sedan maratonade Mad Max-filmerna så avslutade jag med orden ”försiktigt förväntansfull” gällande den då kommande Fury Road. Successivt under det gånga året har givetvis den här försiktigheten transformerats till en superpepp. När jag väl satte mig där i biosalongen visste jag dock inte riktigt på vilket ben jag skulle stå. För aldrig tidigare hade jag varit med om en sådan hajp, femmorna haglade och medierna formligen exploderade med lovord och superlativ. Och i ärlighetens namn så är jag såhär i skrivande stund tveksam till om den här filmen behöver ytterligare en hyllningstext. Antagligen inte. Men jag ursäktar mig med att jag trots allt vill avsluta det jag en gång påbörjade. So here we go. Mina tankar om Fury Road måste ur min skalle, skrivna spontant utan direkt eftertanke (texten kommer också med största säkerhet innehålla spoilers!).

Jag älskade Mad Max: Fury Road! Vilket jäkla fenomen till film! Bara det faktum att den nu sjuttioåriga George Miller (mannen bakom originaltrilogin) får 180 miljoner dollars av en studio, drar ut i ödemarken och levererar en actionrökare som fullkomligt får tiden att stanna. En högpulserande actionfest med extra allt. En barnförbjuden sommarblockbuster. Ja, Miller fläskar på som att det inte finns någon morgondag och går egentligen emot all form av av rim och reson och för det älskar jag gubbfan!

Miller vrider den dystopiska postapokalyps-genren ytterligare ett varv med sin cyberpunk-stil. Och även om jag generellt föredrar en mer avskalad och skitig skildring av en värld som gått åt helvete, så är det ändå ett kärt återseende och i det närmaste omöjligt att inte njuta i Millers uppochnervända och högst egensinniga mytologiska upplägg. Som domineras av lack, läder, pimpade bilar, mänskliga blodpåsar, flödande modersmjölk och eldsprutande elgitarrer. Det blir helt enkelt för sjukt och bisarrt för att inte underhållas av det.

För det märks ganska snabbt att underhålla står högst upp på Millers agenda. Fury Road är bara ytterligare ett kapitel i Mad Max-filmserien, kronologi eller för den skull realism, finns inte på Millers världskarta. Galenskapen härjar fritt. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. I Fury Road kastas vi rakt in i händelsernas centrum, visst vecklas någon form av bakgrundshistoria ut längs resans gång, men på det stora hela bryr sig Miller ytterst lite om vad som varit. Han befinner sig här och nu och ibland är det befriande att se film utan uppbyggnad och djup. Pang på, lämna hjärnan hemma-film och det fungerar ypperligt.

mad_max_fury_road2

Feministiskt statement eller inte. Fury Road har analyserats ner i strumplästerna. Jag nöjer mig med att älska scenen då Max har tre skott kvar i bössan, missar de två inledande skotten för att sen slutligen räcka över bössan åt Furiosa (Charlize Theron), vackert och träffsäkert(!). Om detta gör mig till en politiskt korrekt individ eller inte bryr jag mig faktiskt väldigt lite om.

Theron är för övrigt badass überbra. Hon ÄR Fury Road och bär filmen bokstavligen på sina axlar. Nästan lika bra är Nicholas Hoult i rollen som som den tudelade och hjärntvättade Nux. Kul också att Miller får med sig Hugh Keays-Byrne från originaltrilogin, hans porträttering av den självutnämnde världshärskaren Immortan Joe är sannerligen minnesvärd. Tom Hardy som Max Rockatansky då, mja. Får nog återkomma till honom.

De praktiska effekterna smäller högre än på många år, Miller tillåter sig samtidigt att använda CGI när det adderar något, han har känsla för det och ser värdet i effekterna. Vilket ger filmen en härligt genuin känsla. Samtidigt som den tilltalar en hel R-rated-generation och känns ju faktiskt som en skänk från ovan i tider då drömfabriken pumpar ur sig det ena superhjältespektaklet efter det andra. Så japp, som ni märker sitter jag på det där hajptåget. Jag blev glad och upprymd av Fury Road. Men om jag slutligen ska resonera mig fram till någon form av slutbetyg så känner jag att jag trots allt vill belysa ett par ”problem”;

  • Tom Hardy som Max! Även om det är Furiosas  film så kan jag inte låta bli att muttra lite åt den ständigt så hyllade Tom Hardy. Men jag skulle helt klart föredragit att Mel Gibson repriserade sin roll som Max. Han är helt enkelt en bättre antihjälte, man gillar ju att inte riktigt gilla honom. Vilket är lite av Max roll i den här filmserien. Och var tog Gibsons Cameo vägen? Kontentan: jag saknar token Mel Gibson bland tokigheterna.
  • Whats up med snabbspolningskänslan? Jag såg filmen i 2D, vilket jag inte ångrar för fem öre (även om det finns en överhängande risk att jag kommer att se den ytterligare en gång, då kanske i 3D). Men jag kunde inte låta bli att reagera på ett par scener som kändes märkliga. Tex. då Max är på flyende fot där i början i Citadellet, det kändes som att scenen snabbspolades, som en gammal stumfilm. Jag gillade det inte och förstår inte riktigt poängen? Skillnad i 3D?
  • Ah, vi vänder om igen-konceptet! Haha, det kändes lite för jävla dumt. De hade ju redan sprängt det där bergspasset, vad skulle säga att odödlige Joe och gänget inte skulle kunna städa undan de där stenresterna ytterligare en gång? Men ja, nu är ju inte historien logisk och försöker ju inte så vara, så den här invändningen talar emot sig själv och är på gränsen till att strykas.

Även om jag älskar både filmen och faktumet att en film som Fury Road överhuvudtaget kommer till såhär 2015, så är det ingen fullpoängare i min bok (även om det är bra nära). Det är en sjuhelsikes underhållande och mäktig bioupplevelse. Jag ser nu fram emot att gotta ner mig i en mustig release av filmen hemma i soffan och välkomnar samtidigt mer Mad Max signerad supergubben George Miller.

Mad Max: Fury Road (George Miller, 2015) 4,5/5

Topp 10: Filmåret 2014

Då var det dags igen – lista filmfavoriterna från fjolåret. Men jag tänkte ändå inleda med att vädra min irritation mot en hel drös filmälskare i det här landet. Människor som envisas med att gå efter den svenska premiären och lista sina favoriter redan kring nyår. Vilket resulterar i listor innehållande filmer sprida över flera år. Kan vi inte bara acceptera att vi ligger ett par månader efter med nya premiärer i det här landet? Gå efter filmens officiella ”världspremiär”, enas universellt, infinna oss i ledet och gemensamt lista våra filmfavoriter kring vårkanten? Så fruktansvärt jobbigt kan det inte vara att lägga band på sig själv och får ur sig en ”ordentlig” årsbästalista några månader efter amerikanerna? Nåja, alla får naturligtvis göra som de vill, jadda jadda… Nu lämnar vi det och knallar vidare till förutsättningarna för den här listan istället.

För jag har kryddat den här listan med lite nya kriterier det här året och tänkt till ett extra varv. Allt för att försöka få fram en så personlig lista som möjligt. Eftersom jag alltjämt är en sucker för fysisk media och fortfarande vill ha mina filmer i bokhyllan, så väger ”har jag införskaffat filmen-kriteriet” relativt tungt. Det är faktiskt en ganska bra måttstock på hur pass mycket jag gillar en film och jag kan inte begripa att jag inte tänkt på det tidigare (tex. gällande 2013 årsbästalistan). En film kan också vara otroligt välgjord, slå mig i magen eller golva mig fullständigt, men samtidigt lämna mig lika abrupt och helt utan fortsatt sug. Så ”omtittsfaktorn” är också något som jag numera väger in när det ska listas. Slutligen är det naturligtvis viktigt med någon form av kärlek vid första ögonkastet. Oavsett om det är hjärnan eller magen som säger ifrån, så ska det ju på något plan klicka.

Så om jag ska försöka summera det hela; §1. Första filmupplevelsen §2. Vill/har jag sett om filmen? §3. Känner jag ett ha-begär? Så here we go. Här har ni mina filmiska höjdpunkter 2014, allt enligt nya §1 + §2 + §3-ekvationen.

Boyhood-poster110. Boyhood (2014)

Vi sparkar igång listan med Linklaters mastodontprojekt. Utan tvekan den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar, ändå lämnade filmen mig med en känsla av att det här kommer jag antagligen aldrig se om. Jag var till en början mer imponerad av själva processen, men såg förbi historien. Men sen har upplevelsen växt mer och mer, väckt suget efter att ta del av den här tiden-är-dyrbar och livet-rinner-ur-oss-historien ytterligare en gång. Linklater sätter fingret på mängder av intressanta aspekter och ger oss ännu en gång en unik filmupplevelse. Så ja, jag har svängt och Boyhood klämmer sig därmed in på listan trots allt.

the-rover-poster19. The Rover (2014)

Jag var till en början förbannad över att David Michôds (australiensaren bakom Animal Kingdom) senaste alster inte var i närheten av en bioduk i det här landet. För hur ofta bjuds det egentligen på en nyproducerad postapokalyps – signerad intressant regissör. Inte tokofta direkt. Men när jag satt framför filmen förstod jag att det är en film som lätt kan försvinna i bruset, det är en högst avskalad och smal dystopi det här. Långt ifrånHollywood-budgetar eller för den skull en film för alla. Men med sin enkla premiss, skitiga miljöer, bra skådespeleri (Guy Pearce makalös och Robert Pattinson överraskar mig återigen positivt) är det en film som etsat sig fast hos mig och som jag ser fram emot att se igen.

ELEANOR-RIGBY-poster18. The Disappearance of Eleanor Rigby (2013)

En relationshistoria berättad ur dubbla perspektiv (The Affair någon?), dessutom släppts i dubbla/trippla versioner, först i de två separata filmerna Him och Her och sedan sammansatta under titeln Them. Nu har jag bara sett de två ”fristående” filmerna, men gillar verkligen att det finns olika alternativ att se en och samma film på, och är verkligen svag för det här med en och samma historia berättad ur olika vinklar. Sen att vi har James McAvoy och  Jessica Chastain i huvudrollerna gör ju det hela givetvis än mer fantastiskt.

jodorowskys-dune-poster17. Jodorowsky’s Dune (2013)

Årets dokumentär, även detta året, är en film om film (förra året var det Rewind This! som klämde sig in på topplistan). Där vi får ta del av Alejandro Jodorowsky och hans planer med filmen Dune. En film som aldrig blev av och som istället landade i knäet hos en annan innovativ filmskapare, David Lynch.  Fjolåret var för övrigt ett riktigt fint dokumentärt filmår, inte minst då dokumentärer med filmen i centrum. Tänker tex på den fylliga The Definitive History of the Teenage Mutant Ninja Turtles – filmen om de gröna sköldpaddornas stora genomslag, eller varför inte Life Itself – filmen om Roger Eberts liv. Alla tre är måsten för filmälskare, men jag håller Jodorowsky’s Dune högst och därmed en plats på listan. Kul, intressant och fascinerande.

under_the_skin_us_poster6. Under the Skin (2013)

Abstrakt, obehaglig och fullkomligt underbar existens-sci-fi med Scarlett Johansson i huvudrollen. Regissör Jonathan Glazer vet vilka knappar han ska trycka på för att få mina nackhår att resa sig. Det gjorde han tillsammans med Nicole Kidman med filmen Birth där för ett par år sedan och lyckas här ytterligare en gång få min hjärna i fullständig gungning. En film som lämnar väldigt mycket av handlingen öppet för egen tolkning, levererar en stämning utöver denna värld och jag gillar varenda sekund av det.

most_violent_year-poster15. A Most Violent Year (2014)

En film som kom från ingenstans och kanske var det just därför som den golvade mig fullständigt. Noll förväntningar är oftast ett framgångsrecept. En relativt långsam historia där vi får besöka New York 1981 – ett av de statistiskt sett våldsammaste åren i stadens historia. Jag fångades redan i första bildrutan och satt, trots filmens låga tempo, på nålar fram till eftertexterna. Snyggt, prydlig och Oscar Isaac och Jessica Chastain (återigen, film nr 2 på listan) står båda för fantastiska insatser. J C Chandor (Margin Call, All Is Lost) levererar ytterligare en gång, en regissör att hålla ögonen på framöver.

Dawn-poster14. Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Sen har vi då den där Ap-rebooten, som jag var lagom förtjust i efter biobesöket (skrev av mig lite om den här), men som sedan är den film som växt betydligt mest av samtliga filmer på den här listan. Dessutom den film som jag har sett flest gånger (1 bio, 2 hemma, 1 hemma med kommentatorsspår). Och visst, jag har alltjämt en del invändningar, ändå kan jag inte få nog av den. En märklig relation. Numera håller jag den inte bara som förra årets i särklass bästa blockbuster (Godzilla ganska långt efter, men ändock på en hedrande andraplats), utan rankar även den högt när det kommer till Apornas Planet-filmserien som sådan.

interstellar-poster13. Interstellar (2014)

Christopher Nolans filosofiska rymdepos må ha sina luckor manusmässigt, men oj vilken resa vi bjöds på. Årets bioupplevelse alla kategorier för min del. Som så många andra har jag dock alltjämt problem med den avslutande kvarten, en kvart som drar ner helhetsintrycket en smula, men ändå inte tillräckligt för att jag inte ska uppskatta filmen. För övrigt Jessica Chastains tredje film på listan och hon tar ju därmed över Matthew Mcconaughey dominanstrofé ifrån fjolårslistan, tror jag kan vara lite kär i henne dessutom.

whiplash-poster12. Whiplash (2014)

Ettan och tvåan på den här listan är lite i en klass för sig, jag kan säga att det är två filmer som ligger och naggar vid fullpott när det kommer till betyget. För om Interstellar var förra årets mäktigaste bioupplevelse så var Whiplash utan tvekan den svettigaste. Jag var helt slut när jag sett den. Damien Chazelle får till en härlig autentisk känsla, vilket gör det omöjligt att inte slukas och engageras.  Miles Teller befäster sin position som en av de absolut mest intressanta ynglingar och J.K Simmons belönas, med en roll värd namnet, efter en lång och trogen tjänst.

nightcrawler-poster11.Nightcrawler (2014)

Men ingen film är i närheten av den fantastiska atmosfär som Dan Gilroy får till i Nightcrawler. American Psycho möter nollbudgetfilmaren Henrik Möllers Newshunter och vi har ett stycke regidebut utöver det vanliga. Med stram budget och sina 28 inspelningsnätter – är det svårt att inte imponeras av hantverket. Släng in årets rollprestation signerad Jake Gyllenhaal (fortfarande sinnessjukt att han inte ens fick sig en nominering, anledning nog till att slopa Oscarsgalan framöver), snyggt foto, bra musik och  fint driv. Älskar den innerligt.

Hedersomnämnanden/strax utanför listan: The Grand Budapest Hotel, Frank, Starred Up, Blue Ruin, Edge of Tomorrow, Birdman, Cold in July, Obvious Child, The Babadok, Leviathan, Tusen Bitar, Wild, The Signal, Maps to the stars, Mitt, Astrid, Ida, Calvary och Turist.

Fler som tycker till om filmåret 2014: Fiffis Filmtajm, Movies-Noir, Fripps filmrevyer, Jojjenito (uppdateras efterhand)

Double bill: Westworld (1973), Futureworld (1976)

Det verkar just nu gå fullständig inflation i det här med att att återuppliva gamla tv-serier och filmer. Att spinna vidare på en redan existerande historia, reboota, vrida och vända på varenda liten franchise. Har kreativiteten helt dött, existerar det inga nya spännande manus eller idéer? Säkerligen. Men de stora bolagen vågar inte ”chansa” och investerar hellre sina dollars i projekt som ger säker avkastning. Bara häromdagen nåddes vi av nyheten att självaste X-Files kommer att återupplivas. Och visst, jag älskar X-Files, men jag kan ändå tycka att det så smått börjar gå till överdrift.

Ett nytt ekonomiskt framgångsrecept är det här med att stuva om saker och ting och reboota film-koncept för televisionen. Och när jag hörde att den gamla ungdomsmardrömmen Westworld skulle bli tv-serie blev jag till en början förskräckt. Men samtidigt nyfiken. För temat känns ganska tacksamt att stuva om i tv-serie-formatet och alldeles för intressant för att direkt avfärdas som ännu en i mängden reboots. Sen finns det ju faktiskt också lyckade exempel, där jag håller Fargo som den klart mest lysande stjärnan. Så låt oss hoppas på att lillebror-Nolan och reboot-mästaren J.J. Abrams sneglat åt just Fargo nu när det vankas Westworld framåt höstkanten. Där vi får ett grundkoncept och en historia i samma miljö, men där historien tar en helt egen väg och vi får lära känna helt nya karaktärer.

”Warner Bros. has been trying to remake Westworld for years, and now Variety reports that The Dark Knight Rises co-writer Jonathan Nolan and J.J. Abrams (Star Trek Into Darkness) are teaming up to turn the property into a TV series for HBO, to be produced by Jerry Weintraub (Behind the Candelabra) and Abrams’ Bad Robot Productions.”

Men visst känner man pepp! Bara sett till den stjärnspäckade rollistan, där vi bl.a. hittar Ed Harris, Anthony Hopkins och Evan Rachel Wood. Så ja, försiktigt förväntansfull. När denna nytappning har premiär verkar inte vara helt spikat, men att det blir på HBO någon gång under 2015 står fast.

Värt att notera är att Westworld testades på televisionen redan 1980. En spinoff-serie som gick under namnet Beyond Westworld. Fem avsnitt producerades för CBS men bara tre hann sändas innan serien lades ner. Och att döma av det lilla jag har sett så förstår jag att serien bara överlevde lite drygt tre veckor.

Nåja, jag beslutade mig för att sätta mig ner med Westworld (som jag säkerligen inte sett på femtontalet år) och dessutom krydda filmkvällen med uppföljaren, Futureworld (1978), som jag tidigare aldrig sett. En ”double bill” av sällan skådat slag och här är mina snabba intryck;

Westworld (1973) – En historia som påverkat filmhistorien

Westworld_QI en närliggande framtid har den optimala semesteranläggningen ”Delos” skapats. En nöjespark där de glada semesterfirarna kan välja mellan ett antal uppbyggda världar att härja runt i. En av dessa världar är en västernvärld vid namn ”Westworld”. Den gemensamma nämnaren är att världarna är befolkade av robotliknande människor, vars handlingar är kontrollerade av parkpersonalen. De båda vännerna John (James Brolin) och Peter (Richard Benjamin) bestämmer sig för att pröva lyckan som kopojkar. Till en början går det som på räls, de super skallen i bitar, slåss på den lokala saloonen, köper kvinnor och duellerar mot stadens ”Gunslinger” (Yul Brynner). Men saker och ting går inte riktigt som parkägarna tänkt sig, de tappar så sakteliga kontrollen över den robotbefolkade nöjesparken och gästerna bjuds på en upplevelse de sent kommer att glömma.

brynnerJag har en känsla av min fascination för ostoppbara mördarrobotar föddes där i mitten av nittiotalet, när jag som förskräckt yngling såg Westworld en första gång. Yul Brynner gav mig mardrömmar i flera veckor och besöket på nöjesparken High Chaparral blev inte alls det härliga barndomsminne som det kanske borde. Och ja, Brynner var fortfarande ordentligt läskig. Med händerna vilades på höften, sin glansig blick och sävliga approach, ger han ”The Gunslinger” en personlighet och ondska ett ansikte.

På det stora hela så tycker jag faktiskt hela filmen fortfarande håller. Visst är den lite ostig och daterad på sina ställen, men ändå på det där härliga lågbudget-sättet. Filmens inledande timme kanske är något sega på sina ställen, men sitter du kvar så får du en ordentlig belöning under filmens tredje och sista akt. För den avslutande halvtimmen levererar faktiskt både gällande obehag och underhållning. Mycket just tack vare att ”The Gunslinger” får mer och mer utrymme i historien. Musiken som introduceras under den avslutande jakten är även den helt fantastisk och en starkt bidragande orsak till den (0)sköna stämningen.

Mannen bakom Westworld, Michael Crichton, var en framgångsrik novellförfattare där på sjuttiotalet och fann idén med robotbefolkade nöjesparken så pass fascinerande att han själv bestämde sig för att filmatisera sin historia om Westworld. Annars är nog Crichton mest känd för sitt manus till en annan betydligt mer välkänd nöjesparks-historia, nämligen Jurassic Park.

För att den här lilla b-filmen haft ett ganska stort inflyttande på sci-fi-genren är ganska uppenbart. Inte minst då James Camerons Terminator-projekt. Som tog mördarrobot-konceptet rakt av och adderade förvisso tidsreseaspekten, men i övrigt är likheterna slående och känslan den samma. Inte minst då att vi stundtals får ta del av historien ur robotens perspektiv (gillar verkligen enkelheten i ”Gunslingers” pixel-syn, se lilla bilden ovan). Men ja, utan Westworld hade vi antagligen gått miste om två av filmhistoriens klart mest lysande filmserier.

Westworld (Michael Crichton, 1973) 4/5

Futureworld (1976) – Nöjesparksbranschen intar nya världar

F-0006_Futureworld_quad_movie_poster_l

Tre år efter framgångarna med Westworld var det så dags för uppföljaren Futureworld. MGM, som låg bakom föregångaren, hoppade i sista stund av  och valde istället att producera Logans Run (1976). Rättigheterna till uppföljaren landade slutligen hos det betydligt mindre bolaget American International Pictures (AIP). Som dock varken lyckades få med sig Crichton eller ensemblen från Westworld på uppföljartåget.

Två år efter skandalscenerna så har nöjesparken ”Delos” nu spenderat åtskilliga miljoner på säkerheten, vidgat sina vyer  och startat upp en ny park i yttre rymden. Journalistparet Chuck (Peter Fonda) och Tracy (Blythe Danner) bjuds in på en exklusiv förhandstitt. ”Westworld” har nu ersatts med parken ”Futureworld”, en värld uppbyggd som en stor rymdstation. Skillnaden denna gång är människorna i kontrollrummet även de är utbytta mot robotar och att den mänskliga faktorn inte längre har ett finger med i spelet. beyond-westworld

Jag gillar intentionerna att utveckla samma premiss och placera den i ny miljö. Manusförfattarna kunde gjort det enkelt för sig och bara gått på en rak återupprepning av sin föregångare och placerat en tvåa bakom filmens titel. Så A for effort. Men nej, tyvärr fungerar varken premiss eller den nya riktningen särskilt väl. Det blir alldeles för komplicerat med teknologiska förklaringar hit och kloningskomplotter dit. Mot slutet av filmen har jag tappat bort både mig själv och den röda tråden.

Några mardrömslika robotjakter existerar inte heller. Yul Brynner (den enda karaktären och skådisen från Westworld som fick vara med på ett hörn) får tre snabba minuter i en drömsekvens och jag känner mig minst sagt snuvad på nya mörka mardrömmar. Peter Fonda är ungefär lika okarismatisk som vanligt och Blythe Danner gör inte heller hon något minnesvärt. Så nej, Futureworld var inte alls det jag hoppades att den skulle vara. Den lyckas inte alls träffa lika rätt som Westworld när det kommer till atmosfär och känsla. Som förstagångstittare känner jag mig heller aldrig särskilt involverad eller delaktig. Snarare distanserad och vilsen.

Sen har jag också lite svårt för de muntert färgglada scenerierna, som många sci-fi-filmer led av där i slutet av sjuttiotalet (Logans Run inkluderat). Jag föredrar helt klart den mörkare lite mer ”realistiska” tonen. Men ja, tre minuter Brynner, ett hedersamt försök och betyget landar någonstans kring knappt godkänt trots allt.

Futureworld (Jakt på dubbelgångare, Richard T Heffron, 1976) 2+/5

Le dernier combat (Den sista striden, 1983)

den_sista_striden_1983Luc Besson var länge en kreativ och högst innovativ filmskapare. Hans tidiga projekt sprudlade av glädje och lekfullhet. Oförstörd och o-amerikaniserad i sitt uttryck. Långfilmsdebuten Le dernier combat (Den sista striden), som Besson gjorde vid 23 års ålder, är ett ypperligt bevis på detta.

Något så ovanligt som en humoristisk dystopi, svartvitt foto och med total avsaknad av dialog. Ett både vågat och annorlunda koncept – som vid första anblick ganska enkelt kan avfärdas som pretentiöst. Men vars upplägg och struktur man ganska snabbt kommer överens med.

Förutsättningarna för historien är relativt oklara. Men när vi slängs in i historien så vet vi i alla fall att den strukturerade världsbilden gått i graven, mänskligheten är på ruinernas brant och de få överlevande ägnar dagarna åt att just att försöka överleva. Klassiskt postapo-upplägg kan tyckas. Men Bessons grepp; att människans utveckling och anpassning, efter de nya världsliga förutsättningarna, som fört med sig att talförmågan och all form av språk glömts av, är både intressant och ger historien ytterligare djup.

lederniercombat3

I huvudrollen se vi Pierre Jolivet, vars namnlösa karaktär (”The Man” i eftertexterna) spenderar dagarna med att leta delar till sitt flygplansbygge. I jakten på ett batteri kommer i luven på ett gäng andra överlevande, tvingas lämna den ”trygga” ödemarken och fly in bland stadsruinerna. Där stöter han på ytterligare problem – i form av en enträgen karaktär vid namn ”The Brute” (Jean Reno). Vars mål i livet är att försöka ta sig in till sjukhuset välfyllda proviantförråd. På sjukhuset introduceras filmens tredje karaktär ”The Doctor” (Jean Bouise). De tre herrarnas vägar korsas och det blir en lika underhållande som blodig batalj.

Grötig handling, jodå. I ärlighetens namn finns det egentligen inte mycket till handling. Utan vi bjuds mest in på en blixtvisit i en värld som gått ordentligt utför. Men det flyter på ganska bra och det är omöjligt att inte fångas i historien. Mycket tack vara atmosfären, som i mångt om mycket bör tillskrivas Éric Serras fantastiska musik. För det här var inte bara Bessons långfilmsdebut, utan också början på en långt samarbete med både Jean Reno och kompositören Éric Serra. En trio som skulle komma att bli oskiljaktiga (Serra har fram till idag tonsatt Bessons samtliga långfilmer).

le-dernier-combat-1983-6

Det dialogfria konceptet tillsammans med den ”fysiska” humorn för givetvis tankarna direkt åt slapstick-hållet och jag måste säga att det fungerar över förväntan. Skådespelarna gör riktigt övertygande insatser, inte minst då Reno, som är omöjlig att inte tycka om. De får använda sitt kroppsspråk, flåsandes och flämtande ger de karaktärerna liv.

Nu inte sagt att det enbart är kul, det finns  allvar och en hel del välplacerad samhällskritik. Sen ska vi ju inte heller förglömma att det är en debutfilm gjord på ytterst liten budget, så någon Mad Max-action är det inte tal om här. Mer en avskalad dystopi med fokus på människan, dess anpassnings- och samarbetsförmåga. Jag gillar varenda sekund av det.

Le dernier combat (Den sista striden, Luc Besson, 1983) 4/5

Convoy (1978)

Grand Theft Auto (GTA) är en spelserie som jag spelat så länge jag man minnas. Väntan på Rockstars senaste spel i serien, GTA V, var i det närmaste olidlig. Men i vanlig ordning – väl värt fyra års väntan. För återigen levererades det ett ”sandlådespel” av yppersta klass. Åtskilliga timmar har investerats, galenskapen har varit total och njutningen mer eller mindre konstant.

Jag har alltid varit särskilt förtjust i radiofunktionen när det kommer till GTA. Att slänga sig i bilen, ratta in rätt kanal på stereon och bara driva rundor. GTA V har inte varit något undantag i det avseendet. Och Rockstars framgångar de senaste åren har givetvis öppnat upp möjligheterna till både fler kanaler, såväl som rättigheterna till fler gamla hits. Jag hittade tidigt en favoritkanal som jag mer eller mindre undermedvetet fingrade efter varje gång det vankades bilkörning. ”Rebel radio” – en kanal med obskyr countrymusik. Och när C.W. McCalls fläskiga truckerlåt ”Convoy” låg på tur i spellistan tändes en gnista i mitt musikundermedvetna som jag inte ens visste existerade.

Låten blev lite utav en favorit, etsade sig fast och vägrade lämna min skalle. Efter lite researcharbete visade det sig att låten filmatiserats. Jo, ni läste rätt – C.W. McCalls låt blev långfilm. En film som jag naturligtvis blev väldigt nyfiken på. Som av en tillfällighet släppte Studio Canal i samma veva en matig Blu-ray-utgåva borta på de brittiska öarna (filmen verkar även få en nordisk release, i butik i april), och jag klickade hem den utan att blinka.

TV-spel > låt > film

Sam Peckinpah (The Wild Bunch, The Getaway, Straw Dogs) satte sig i registolen för det här udda uppdraget (för övrigt Peckinpahs näst sista regiuppdrag innan han stämplade ut 1979). I händerna fick han ett manus, löst baserad på McCalls låt och producenterna ville se en tät, actionspäckad roadmovie, med en speltid på lite drygt 90 minuter. Sagt och gjort, Peckinpah samlade trupperna och gav sig ut i den amerikanska ödemarken.

Peckinpah, som utöver diverse personliga problem vid tidpunkten, hade ett rykte om sig att vara ganska svår att ha att göra med, kom tillbaka med en film på lite drygt fyra timmar och med en budget som sprängts med sisådär tvåhundra procent. Regissören uteslöts ur postproduktionsarbetet helt och filmen klipptes ner till lite drygt 100 minuter. Sönderklippt eller ej, så gick filmen, med  Peckinpah mått mätt, ganska bra och skulle också komma att bli regissörens mest inkomstbringade film i karriären.

convoy_1978

Vi får hänga med långtradarchaffisen Martin ”Rubber Duck” Penwald (Kristofferson), som har fått nog av det korrumperande polisväsendet och bestämmer sig för att i protest köra genom den amerikanska södern. På resans gång får han sällskap av ett helt gäng missnöjda chaufförer och det dröjer inte särskilt länge innan deras konvoj uppmärksammas och blir en nationell angelägenhet.

Jag gillar den enkla premissen, gemenskapen som skildras och känslan av att stå upp för varandra när överheten går över gränsen. Men visst lider filmen av att stora saxen varit framme. Flytet i berättandet saknas. Strukturen hafsig, karaktärerna platta och en del scener abrupta. Men skavankerna till trots så har jag ändå svårt att inte gilla vad jag ser. För Convoy är en relativt oskyldig och lättsam trucker-historia, surfandes på Smokey and the Bandits (1977) framgångar, och vars huvudsakliga uppgift är att underhålla, vilket den i mångt om mycket också lyckas med.

Fotot är snyggt och karaktärsgalleriet fylligt. Kris Kristofferson tillhör kanske inte mina personliga favoriter, men hans lökiga gubb-appearance klär ”Rubber Duck” med bravur. Annars är jag ju riktigt svag för Ernest Borgnine i rollen som Sheriff ”Cottonmouth”. Som mer eller mindre ensam står för filmens humor. Bristen på vettiga kvinnliga karaktärer är givetvis hundraprocentig och Ali MacGraws karaktär fyller egentligen ingen större funktion. Utöver då att hon får åka i ”Rubber Ducks” fräcka lastbil och att gubbarna har något att sukta efter. Ingen skugga över MacGraw dock, hon gör vad hon kan med det lilla utrymme som bjuds. Men som sagt, gubbigt så det står härliga till.

rubber_duck_convoy_death_proof

På det stora hela, ingen revolutionerade filmupplevelse på något sätt, men ändå en film som kan vara värd en titt. En kul detalj var också att Quentin Tarantino verkar hålla Convoy varmt om hjärtat, då ”Stuntman Mike” i Death Proof (2007) kör runt med en liknande anka på sin bil. Finns en överhängande risk att jag går i samma fotspår och klickar hem en anka åt min gamla Skoda.

Convoy (Sam Peckinpah, 1979) 3/5