Topp 10: TV-serier 2014

Så här i väntans tider (läs: ta igen filmåret 2014 innan 22 februari) så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att åtminstone summera tv-året som gick. Vilka tv-serier var bäst, vilka nykomlingar jobbade sig upp och konkurrerade med de väletablerade jättarna? Här har ni mina favoriter ifrån det gångna året;

10. Comedians in Cars Getting Coffee – Säsong 3-5 (2014, Web)

comedians-in-cars

Seinfeld-frälst som jag är, så tar jag mig givetvis an allt som det gamla gänget tar sig åt. Mycket är skit (Bee Movie, Christine, The Three Stooges). Jerry Seinfelds egenproducerade och högst personliga samtal med komikerkollegor, över en kopp kaffe, är dock allt annat än skit och stillar mitt Seinfeld-beroende med råge. En tredje säsong som sparkade igång med gäster som Louis C.K, Tina Fey och Howard Stern. Samtliga avsnitt och säsonger hittas på hemsidan, for free!

9. The Walking Dead – Säsong 4-5 (2013-2014, AMC)

twd

Visst kan The Walking Dead tyckas segt och ibland återupprepande, men har man hängt med så här pass länge så är kvalitetslyftet under de senare säsongerna både påtagligt och högst välkommet. Dessutom finner jag det alltjämt otroligt tillfredsställande att de svensköveratta volymerna av seriealbumen fortsatt synkar med tv-serien, vilket gör det hela än mer högtidligt. (Mer om mina TWD-äventyr kan ni läsa om både här och där).

8. Black Mirror – Säsong 3 (2014-2105, Channel 4)

Black-Mirror

Med sina timmeslånga avsnitt, fristående ifrån varandra, med fokus på människan och dess teknologi, är Black Mirror en serie i tiden. Oförskämt underskattad och förbisedd. Välproducerad, intressant och fascinerande. Lite halvfuskigt att den tar plats på den här listan kanske, men ja – det hanns ju faktiskt med en julspecial innan förra året gick i mål.  Säsong 3 fortsätter under året och jag är ordentligt peppad.

7. Girls – Säsong 3 (2014, HBO)

girls

Jag har gillat Lena Dunhams egensinniga Girls sedan första avsnittet. Att 30 minuter i veckan flytta till New Yorks hipsterkvarter och hänga med Hanna och gänget, stillar ytterligare ett sug – New York-suget. Och ja – sen har vi ju Adam Driver. Denna skådis, denna människa och om 12 månader är han med i nya Star Wars-filmen. Det är inte klokt.

6. Boardwalk Empire – Säsong 5 (2014, HBO)

boardwalk

En långkörare som gick i mål och som gjorde det med flaggan i topp. Boardwalk Empire kan vid första anblick uppfattas som ett segt och händelsefattigt gangsterdrama, men bakom fasaden finns ett komplext karaktärsgalleri med historier som gång efter annan överrumplar och golvar mig. Sen tycker jag Terrence Winter och Co. fick ihop avslutningen ordentligt snyggt och lär komma undan något enklare än senast det begav sig (läs mer om det här).

5. The Americans – Säsong 2 (2014, FX)

the-americans

Den första säsongen bådade hyfsat gott, men att andra säsongen skulle leverera som den gjorde var verkligen en överraskning. Tät, snygg och spännande historia, med utgångspunkten KGB-agenter på spionuppdrag borta i Amerikat. Vändningarna och överraskningarna under andra säsongen lyfte historien ett par snäpp och numera tillhör serien mina absoluta favoriter. Ge mig säsong 3!

4. True Detective – Säsong 1 (2014, HBO)

true.detective

Den kom, den sågs och den segrade. Hypen var ju givetvis gigantisk och det känns nästan lite överflödigt att ha med den på den här listan. Men vad kan jag göra, True Detectives första säsong golvade mig totalt. Långsamt, suggestivt och stämningsfullt.  Älskar konceptet med en osammanhängande historia och nya karaktärer till nästa säsong. Och sen måste jag ju medge att jag tittar på den där oredigerade sexminutersscenen minst ett par gånger i veckan.

3. The Affair – Säsong 1 (2014, Showtime)

THE-AFFAIR

Berättarteknisk intressant, med dubbla perspektiv av samma händelse. Ett grepp som jag kanske tycker försvann lite där mot slutet. Men sett över hela säsongen så satt jag som på nålar och säsongen avslutades starkt. Sen att vi får se ”McNulty” (Dominic West) och Ruth Wilson i huvudrollerna gör ju det hela inte direkt sämre. Har ni inte hoppat på Affair-tåget så säger jag bara – ge piloten en chans och det finns ingen återvändo.

2. Fargo – Säsong 1 (2014, FX)

fargo

Jag var skeptisk till en början, det här med att plocka upp väletablerade filmer, vifta lite med trollspöet och spinna vidare med en tv-serie. Och i skrivande stund har det väl i ärlighetens namn gått lite inflation i fenomenet. Men Fargo är antagligen undantaget som bekräftar regeln. För här fungerar det riktigt bra. Råheten och miljöerna känns igen från filmen, karaktärerna och historierna gör det inte. Vi får istället frossa och nörda ner oss i de små blinkningarna och referenserna åt filmen under resans gång. Och vilken resa sen! Wow!

1. Louie – Säsong 4 (2014, FX)

louie

Jag är inte jätteförtjust i Louis C.K:s standup, vilket kan tyckas motsägelsefullt då hans tv-serie i mångt om mycket bygger på hans standup-rutiner. Men jag är däremot en sucker för det här med avskalad humor i tv-format (och väntar fortfarande ihärdigt på att Larry David ska få tummarna loss och ge oss fortsättningen av Curb Your Enthusiasm). Den fjärde säsongen av Louie plöjde ny mark, blev mörkare/allvarligare och inleddes med den där fantastiska sopgubbsscenen. Jag gillade varenda sekund!

  • Serier som jag gillar men som inte riktigt orkade sig in på topplistan: The Leftovers, Homeland, The Newsroom, Mad Men, Silicon Valley, Veep, Game of Thrones, 24: Live Another Day, Directors chair, Trailer Park Boys.
  • Största besvikelserna: Netflix egenproducerade serier! Orange is the New Black – Säsong 2 och House of Cards – Säsong 2. Vad fan hände där? Efter fantastiska första säsonger så gick båda de här serierna ner sig och det rejält. Sen gav jag också upp Sons of Anarchy efter att mer eller mindre ha sett samma avsnitt vecka in och vecka ut i flera år.
  • Serier som jag gav ett par avsnitt/ett avsnitt, men inte hoppade på: Bates Motel, Vikings, Hannibal, Masters of Sex, Ray Donovan, Black Sails, Revolution, The Strain.
  • Behöver fortfarande ta mig an: American Horror Story, The Good Wife, The Knick, Transperant, Broad City, The Killing.

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986)

Det är tidigt 90-tal. Tioåriga jag rotar runt i vhs-lådorna hemma hos en kompis. Alla fodral som på något sätt indikerar att filmen är tecknad är av högsta intresse. Efter en stund har jag en film vid namn ”Tryggare kan ingen vara” i mina händer. Omslaget pryds av ett sött litet pensionärspar och någon form av raket. Den tar vi! Tjoandes och tjimandes sätter vi oss nu ner borta i kuddhörnan, filmstunden kan börja.

Åttio minuter senare var jag och min kamrat inte bara rödblommiga om kinderna, vi satt där förstummade och mer eller mindre i chock. Vi hade för första gången fått känna på filmmediets mörka krafter. Ond, bråd, död i videoformat och konstigt nog så gillade vi varenda sekund av det.

whenthewindblows_bok_film

When the Wind Blows (Tryggare kan ingen vara, 1986) är en filmatisering av Raymond Briggs seriealbum från 1982 med samma namn. En historia skriven under och som tar plats i kalla krigets slutskede. Vi får följa det pensionerade paret Jim och Hilda. Godtrogna medborgare och bosatta ute på den brittiska landsbygden. Jim, med sin ständigt växande oro över det ansträngda världsliga läget och Hilda som inte riktigt verkar inse allvaret. Försedda med myndigheternas pamfletter, med fokus på hur man bäst överlever en kärnvapenattack, och i sällskap av varandra, försöker de förbereda sig och tillsammans rida ut stormen. Storbritannien är under attack.

Att filmen var tillåten från sju år när det begav sig – är nästan lika skrämmande som historien i sig. För det är sannerligen en hjärtskärande och nattsvart historia vi bjuds på. Visst finns det en skvätt humor, kryddat med träffsäker satir, men det är utan tvekan en film avsedd för en vuxen publik. Och jag tycker faktiskt den är minst lika ångestladdad såhär idag som för tjugo år sedan. Men för oss som förälskat oss i genren är så är ju hopplöshet ett högst välkommet och grundläggande element.

blows1

When the Wind Blows var regissören Jimmy T. Murakamis andra filmatisering av Briggs böcker. Deras första samarbete var med den hyllade kortfilmen The Snowman (1982). En film som jag också tycker väldigt mycket om och nu när jag tänker efter – även den ordentligt sorgsen. Men trots allt betydligt mer lämpad för barn än den här nattsvarta dystopin. Och man kan ju inte låta bli att undra lite kring Murakamis baktankar, ville han få en hel generation barn halvt fördärvade? Nåja, oavsett vad så uppskattade jag ju uppenbarligen hans ”allvarliga” ton redan som yngling. Så jag antar att hans intentioner inte var helt genomonda.

Filmtekniskt står sig When the Wind Blows riktigt bra än idag. Murakami berättar historien med hjälp av både journalfilm, animeringar och live-action. Den konstnärliga stilen och historiens varma ton, gör det omöjligt att inte engageras, fångas och bry sig. Lägg därtill den specialskrivna musiken av David Bowie (ledmotiv) och Roger Waters, och projektet når ytterligare en dimension.

De nämnda komponenterna ovan bidrar faktiskt till att jag håller Murakamis adaption snäppet högre än den litterära förlagan. För som ni ser på bilden ovan så införskaffade jag faktiskt Briggs seriealbum inför den här omtitten. Ett seriealbum på lite drygt 50 sidor och det är sannerligen inte många bildrutor som missas i överföringen. Tonen och känslan är densamma, men Murakami tar det som sagt till en ny nivå.

blows_bokSom ni kanske förstår är jag lite smått förälskad i den här filmen. Det är inte bara en märkligt opassande barndomsfavorit, utan också en film som jag ständigt återkommer till och som jag hela tiden försöker få omvärlden att ta sig till. Och att inte dela ut högsta betyg är en fullständig omöjlighet.

Slutligen så måste jag också berömma det amerikanska distributionsbolaget Twilight Time. Ett mindre bolag som plockar fram mindre kända guldkorn, sätter ihop fullspäckade utgåvor och ger oss möjligheten att se filmerna i bästa möjliga kvalité.

When the Wind Blows (Jimmy T. Murakami, 1986) 5/5
When the Wind Blows (Raymond Briggs, 1982) 4,5/5

Malmö filmdagar 2014

Malmö filmdagar 2014För andra året i rad besökte jag i förra veckan Malmö filmdagar, branscheventet där inbjudna biografägare, press och entusiastiska filmbloggare, får ta del av höstens svenska biopremiärer. I tre dagar får man en försmak av det goda livet som filmrecensent och ägnar all sin vakna tid åt film. Sannerligen svårlaget.

I år var det inte SFI som stod bakom arrangemanget utan Sveriges Filmuthyrareförening (som jag personligen aldrig ens har hört talas om och vet faktiskt lika lite om såhär i efterhand). Ett arrangemang som flöt på bra, även om jag nog måste hålla med både Henke och Jojje, om att det på det stora hela kändes något blekare än i fjol. Mest smådetaljer, men kanske också en känsla som grundar sig i att jag personligen hade bättre lycka med filmvalen förra året.

För min del blev det tio filmer på två och en halv dag, en mer än i fjol, och det var sannerligen blandad kompott. Förra året överöstes vi med något så ovanligt som gedigen bra svensk film och ett helt gäng BOATS-filmer. I år var utfallet ett annat, mycket mat- och musikfilm, i alla fall för min del. Men också ett par riktigt bra svenska filmer och något så udda som en dansk Western. Filmerna som sågs var;

Medicinen, Tusen bitar, Chef, A Walk Among the Tombstones, A Most Wanted Man, Boyhood, 20.000 Days on Earth, Min så kallade pappa, Två dagar – en natt och The Salvation.

Med facit i hand så gjorde jag en del ”felval”. Jag valde t.ex. bort snackisen The Skeleton Twins och David Cronenbergs senaste Maps to the Stars, filmer som jag på förhand var sugen på – men som helt enkelt fick prioriteras bort i förmån för någon annat.

Precis som förra året tänkte jag ranka de tre bästa filmerna som jag såg, en skillnad är dock att det kommer att dyka upp en och annan något mer ingående text kring  filmerna när vi närmar oss premiär. Men håll till godo men de här tipsen så länge;

Tusen bitar – en film om Björn Afzelius
Sverigepremiär – går på bio nu!

Mina filmspanarkompisar slängde in handduken efter en lång och slitsam öppningsdag. Jag, som spenderat merparten av dagen på arbetet, var inte helt nöjd att summera första dagen med debaclet framför Medicinen som enda sedda film, och hängde mig kvar på Royal. Och tur var det, för Magnus Gertten och Stefan Berg (killarna bakom bl.a. Blådårar-filmerna) levererade ett styck magnifikt balanserad musikdokumentär och sällan har ljudsystemet på Royal kommit mer till sin rätt än här. Smått magiskt!

Boyhood
Sverigepremiär 26 september

Filmen som jag på förhand såg fram emot absolut mest – levde verkligen upp till favoritskapet. Richard Linklaters mastodontprojekt där vi under tolv år (!) får hänga med Mason och hans familj. Resultatet är 165 minuter episkt nedskalad vardagsrealism och jag älskar varenda minut av det.

Chef
Sverigepremiär 31 oktober

När Jon Favreau får ägna sig åt mat så är han svårslagen. Det övertygade han mig om redan i det magnifika samtalsprogrammet Dinner For Five. Med Chef ger han oss en tillsynes härlig liten oskyldig familjekomedi. Men det är omöjligt att inte dra paralleller till Favreaus faktiska filmkarriär och som metafor delar Chef sannerligen ut ett magslag. (Recension kommer 30 oktober).

Avslutningsvis så måste jag självklart tacka alla trevliga Filmspanare (Fiffi, Henke, Jojje, Sofia, Jessica, Carl och Johan) för det eminenta sällskapet och hoppas på ett återseende nästa år!

En revolutionerande uppgörelse tillsammans med nytappningen av Planet of the Apes

Innan jag begav mig av för att se sommarens kanske hetaste blockbuster - Dawn of the Planet of the Apes, så kände jag ett behov att både friska upp minnet men också att ge den första förra filmen ytterligare en chans. För jag måste medge att jag inte var någon större beundrare av Rise of the Planet of the Apes (2011). Snarare tvärtom, så tyckte jag ganska illa om den. På gränsen till hat. Men då ska kanske tilläggas att jag rent generellt hyser en stor skepsis mot prequels/sequels/remakes/reboots, och allt som oftast avfärdar jag dom redan i planeringsstadiet. Vilket man ibland får äta upp… (Passar även här på att höja ett varningens finger när det kommer till SPOILERS – som kan förekomma gällande de två i raden senaste ap-filmerna).

Som t.ex. nu när jag säger att Rise of the Planet of the Apes har sina poänger och faktiskt fyller en ganska vettig funktion. Inte bara för den här nytappning till filmserie, utan också för originalfilmserien som sådan. För är det något jag är svag för så är det det här med gränsöverskridande berättande, när filmskaparna inte bara respekterar ursprungsmaterialet utan faktiskt också bidrar med något eget. Det jag främst tänker på är såklart det misslyckade försöket med framställandet av alzheimers-botemedlet. Som inte bara är filmens stora premiss, utan sen också kan appliceras på filmserien som sådan. För även om minnet sviktar och jag inte har de fem originalfilmerna färskt i minnet – så besvaras väl ändå aldrig frågan på hur allting började (åtminstone inte på sådan här vetenskaplig detaljnivå (rätta mig gärna om jag ha fel)? Så jag köper den nyplanterade premissen och uppskattar kreativiteten.

apes1

När det kommer till att respektera ursprungsmaterialet tycker jag även här att filmen kommer undan med ett gott betyg. Det jag personligen fastande mest för såhär andra gången jag såg filmen (och som jag faktiskt inte ens noterade vid en första titt) – var den i bakgrunden inbakade rapporteringen kring Icarus resa mot Mars (ni vet rymdskeppet som Charlton Heston och Co. kraschlandar i början av originalfilmen). Som jag tror att de här nya filmerna kommer att återkomma till längre fram, och låt oss då hoppas att filmbolaget inte gör en historisk andra remake, utan istället lämnat över stafettpinnen lagom till Icarus intåg i stratosfären.

apes2

Men även andra små detaljer, såsom hyllningen åt Heston då han dyker upp på en av TV-skärmarna, eller varför inte Caesars Frihetsgudinna i början av filmen. Billiga knep kan tyckas – men blinkningar som går hem hos mig. Sen slutligen, så misstänker jag att jag begått ett ”rookie-mistake” och lämnat filmen under eftertexterna första gången jag såg den. För jag hade inget som helst minne av den där extra scenen på flygplatsen då vi får se hur epidemin tar sin början. Så det var med en positiv känsla, och en stor portion optimism, jag denna gång lämnade den första filmen och blickade framåt mot fortsättningen.

”What if the beginning of this film was an Earth that seemed to have no humans on it, and what if it was the beginning of the apes’ tribal development? What if you could be in the apes’ world for a good 15 minutes, see what Caesar had created, and then realize all the humans are not gone — raising the question of can there be co-existence? -Matt Reeves, efter att ha dissat det presenterade manuset och sedan svarat vidare på hur han själv ville att uppföljaren skulle se ut.

Och all heder åt Matt Reeves, det börjar bra. Filmens dialoglösa inledande femton minuter gör mig fullständigt upprymd. Jag tänker på alla de amerikaner som nu tvingas att läsa undertexter för första gången i sina liv. Jag njuter av den totala avsaknaden av mänskliga karaktärer. De fantastiska animeringarna, de vackra landskapen och inblicken i apornas nygamla primitiva leverne. Människan har förgjort sig själv och epidemin har gjort sitt jobb. Apornas Planet är här!

Men nej. Det fegas tyvärr ur. En handfull klichéfyllda mänskliga karaktärer ger sig till känna, den ena mer stereotyp än den andra. Och filmens handling styrs nu alltmer mot frågeställningen >>can there be co-existence? Men ja, det var ju kul så länge det varade. Nu fortsätter jag förvisso intressera mig för Caesars önskan om världsfred, Kobas innerliga hat mot människosläktet, och inte minst kampen dom i mellan. Men sedan kan jag inte låta bli att slungas tillbaka till den högst ordinära historia som vi trots allt bjuds på, utan minsta lilla överraskning. Visst funkar det helt okej – den underhåller och gör sitt utlovade jobb. Men med tanke på potentialen med den fenomenala inledningen så hade i alla fall jag hoppats på att filmen skull undvika blockbuster-mallen i betydligt högre utsträckning.

apes3

Det som fascinerar och som jag tar med mig från den här filmupplevelsen är istället det visuella. Motion Capture-tekniken är såpass lyckad att det på sina ställen är omöjligt att urskilja huruvida en del apor är riktiga eller inte. Andy Serkis aka. Gollum briljerar med sin mimik och lyckas verkligen ge Caesar en personlighet. För att inte tala om de dystopiska San Francisco-miljöerna – som på egen hand motiverar en biobiljett.

Så på det stora hela skulle jag nog säga att de båda filmerna är av ungefär samma kaliber, solid underhållning men inget extraordinärt (Rise of the Planet of the Apes 3/5, Dawn of the Planet of the Apes 3/5).

Idag skriver även Jojje om sina Ap-intryck, läs vad han tycker om den senaste filmen här.  Även The Nerd Bird, Fiffi och The Velvet Café har sedan tidigare sagt sitt.

Topp 5: HUNDra procent lipgaranti

Till en början får jag be om ursäkt för både inaktivitet och för den tabloidiska rubriksättningen. Inaktiviteten kan ursäktas med både nytt jobb och en skrivkramp bortom denna värld. Rubriken ber jag däremot att få återkomma till om en stund.

För någon vecka sedan så läste jag en fin liten text kring Joel Burmans upplevelse framför den bioaktuella filmen Tracks. En text som etsade sig fast och som jag sedan funderat ganska mycket över. I synnerhet då jag hade en liknande upplevelse framför filmen, men också det här med känslomässiga filmupplevelser i största allmänhet. Vad är det som gör att vissa historier fungerar, trycker på rätt knappar och går rakt in i hjärtat, medan andra går en rakt förbi?

Jag skulle inte på något sätt beskriva mig själv som en känslomänniska, varken till vardags eller när det kommer till mitt filmintresse (eller ja, det här med att bedöma film görs såklart ALLTID med magen och inte med hjärnan, annat är idioti. Men den diskussionen får vi ta en annan gång). Det krävs tvärtom ganska mycket för att jag ska förlora mig känslomässigt i en historia. Visst händer det, men alltmer sällan.

Med Joels text i bakhuvudet och ögonen fokuserade på filmen Tracks slogs jag av vad som i det närmaste kan förklaras som en filmisk uppenbarelse. (Och utan att säga för mycket så måste jag avslöja att scenen bakom den här uppenbarelsen involverar en krabat på fyra ben och dess livsöde). Jag kom till insikt, upptäckte ett känslomönster och inte minst så hittade jag nyckeln som sätter på stora tårkanalen.

Krabaten på fyra ben är inget mindre en en hund. Och det är just DÄR jag tar avstamp i den här texten. Hundar som på ett eller annat sätt far illa. Det är allt som krävs för att jag, en filmnörd med tusentals filmtimmar innanför västen, ska engagera mig och gå allin känslomässigt. Så det är med skräckblandad förtjusning jag här och nu konstaterar att  jag faller för ett av de äldsta tricken i filmhistorien.

bolometer_max

För när jag ser tillbaka på filmer och scener som lämnat djupa sår så är just det här med hundar som far illa återkommande. Och där någonstans når vi så sakteliga också når någon form av klimax i den här mastodontinledningen. För jag funderade länge på hur jag på bästa och smidigast sätt kunde omsätta den här uppenbarelsen i text? Självfallet med en lista! Så med hög svansföring ger jag er här fem filmer som krossat mitt filmhjärta och kryddar dessutom det hela med en ”bölometer” (ni får ge den någon minut som kommer ni säkerligen underfund med hur den fungerar).

5. I am Legend (2007)

i_am_legend5

Jag smäller av listans kanske mest förutsägbara film direkt. För min kärlek åt I am Legend växer sig allt starkare och kanske har jag tagit den här historien lite väl nära mitt hjärta (vilket jag har boken mycket att tacka/beskylla). Men det är någonting med konceptet – ensam kvar på jorden – som går hem hos mig. Lägg därtill en hund och jag är såld. (Läs mer om mitt I am Legend-äventyr här).

4. Hunden som log (1989)

hunden_som_log3

En film som gick under någon tidig sommarlovsmorgon på nittiotalet, dessutom med en ung Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Kanske inte lika effektfull såhär tjugo år senare, men frambringar ändå någon form av nostalgikänslor. Trivia: När mina jämnåriga lyssnade på Guns N’ Roses och Gyllene Tider – så tyckte jag att det här var den finaste låten jag någonsin hört. Hopplöst efter redan då…

3. Mitt liv som hund (1985)

mitt_liv_som_hund

Jag håller Lasse Hallströms filmatisering av romanen Mitt liv som Hund, som den bästa svenska filmen genom alla tider. Vem kan glömma Sickan, som  förvisso inte har någon direkt huvudroll, men får ändå anses ha en central roll i historien. En historia om alla – för alla. Dessutom önskar jag mer än något annat att någon tar sig an och filmatiserar de två uppföljarna i Reidar Jönssons Hundtrilogi, En hund begraven och Hundens paradis. Där snackar vi potential!

2. Dances with Wolves (1990)

dansa_med-vargar1

Nu är ju förvisso inte Two Sock en hund, men åtminstone rejält närbesläktad. Så jag känner att Dunbar och Two Socks kärleksaffär är ett måste på en sådan här lista. Lika stark nu som då.

1. Hachi: A Dog’s Tale (2009)

haichiko2

Lasse Hallström återigen. Denna gång med en remake av den japanska Hachiko monogatari, 1987 (som jag ännu inte sett ska kanske tilläggas). Det som är så slående med den här filmen är att jag hela tiden vet om vad som komma skall och att filmen i mångt om mycket är ett fullkomligt hafsverk, gjord efter regihandbok 1A. Jag sitter och idiotförklarar den samtidigt som jag fullständigt bryter ihop – bölometern slår i taket och jag håller den som en obestridlig etta på denna lista!