Malmö filmdagar 2014

Malmö filmdagar 2014För andra året i rad besökte jag i förra veckan Malmö filmdagar, branscheventet där inbjudna biografägare, press och entusiastiska filmbloggare, får ta del av höstens svenska biopremiärer. I tre dagar får man en försmak av det goda livet som filmrecensent och ägnar all sin vakna tid åt film. Sannerligen svårlaget.

I år var det inte SFI som stod bakom arrangemanget utan Sveriges Filmuthyrareförening (som jag personligen aldrig ens har hört talas om och vet faktiskt lika lite om såhär i efterhand). Ett arrangemang som flöt på bra, även om jag nog måste hålla med både Henke och Jojje, om att det på det stora hela kändes något blekare än i fjol. Mest smådetaljer, men kanske också en känsla som grundar sig i att jag personligen hade bättre lycka med filmvalen förra året.

För min del blev det tio filmer på två och en halv dag, en mer än i fjol, och det var sannerligen blandad kompott. Förra året överöstes vi med något så ovanligt som gedigen bra svensk film och ett helt gäng BOATS-filmer. I år var utfallet ett annat, mycket mat- och musikfilm, i alla fall för min del. Men också ett par riktigt bra svenska filmer och något så udda som en dansk Western. Filmerna som sågs var;

Medicinen, Tusen bitar, Chef, A Walk Among the Tombstones, A Most Wanted Man, Boyhood, 20.000 Days on Earth, Min så kallade pappa, Två dagar – en natt och The Salvation.

Med facit i hand så gjorde jag en del ”felval”. Jag valde t.ex. bort snackisen The Skeleton Twins och David Cronenbergs senaste Maps to the Stars, filmer som jag på förhand var sugen på – men som helt enkelt fick prioriteras bort i förmån för någon annat.

Precis som förra året tänkte jag ranka de tre bästa filmerna som jag såg, en skillnad är dock att det kommer att dyka upp en och annan något mer ingående text kring  filmerna när vi närmar oss premiär. Men håll till godo men de här tipsen så länge;

tusen_bitar

Tusen bitar – en film om Björn Afzelius
Sverigepremiär – går på bio nu!

Mina filmspanarkompisar slängde in handduken efter en lång och slitsam öppningsdag. Jag, som spenderat merparten av dagen på arbetet, var inte helt nöjd att summera första dagen med debaclet framför Medicinen som enda sedda film, och hängde mig kvar på Royal. Och tur var det, för Magnus Gertten och Stefan Berg (killarna bakom bl.a. Blådårar-filmerna) levererade ett styck magnifikt balanserad musikdokumentär och sällan har ljudsystemet på Royal kommit mer till sin rätt än här. Smått magiskt!

Boyhood
Sverigepremiär 26 september

Filmen som jag på förhand såg fram emot absolut mest – levde verkligen upp till favoritskapet. Richard Linklaters mastodontprojekt där vi under tolv år (!) får hänga med Mason och hans familj. Resultatet är 165 minuter episkt nedskalad vardagsrealism och jag älskar varenda minut av det.

Chef
Sverigepremiär 31 oktober

När Jon Favreau får ägna sig åt mat så är han svårslagen. Det övertygade han mig om redan i det magnifika samtalsprogrammet Dinner For Five. Med Chef ger han oss en tillsynes härlig liten oskyldig familjekomedi. Men det är omöjligt att inte dra paralleller till Favreaus faktiska filmkarriär och som metafor delar Chef sannerligen ut ett magslag. (Recension kommer 30 oktober).

Avslutningsvis så måste jag självklart tacka alla trevliga Filmspanare (Fiffi, Henke, Jojje, Sofia, Jessica, Carl och Johan) för det eminenta sällskapet och hoppas på ett återseende nästa år!

En revolutionerande uppgörelse tillsammans med nytappningen av Planet of the Apes

Innan jag begav mig av för att se sommarens kanske hetaste blockbuster - Dawn of the Planet of the Apes, så kände jag ett behov att både friska upp minnet men också att ge den första förra filmen ytterligare en chans. För jag måste medge att jag inte var någon större beundrare av Rise of the Planet of the Apes (2011). Snarare tvärtom, så tyckte jag ganska illa om den. På gränsen till hat. Men då ska kanske tilläggas att jag rent generellt hyser en stor skepsis mot prequels/sequels/remakes/reboots, och allt som oftast avfärdar jag dom redan i planeringsstadiet. Vilket man ibland får äta upp… (Passar även här på att höja ett varningens finger när det kommer till SPOILERS – som kan förekomma gällande de två i raden senaste ap-filmerna).

Som t.ex. nu när jag säger att Rise of the Planet of the Apes har sina poänger och faktiskt fyller en ganska vettig funktion. Inte bara för den här nytappning till filmserie, utan också för originalfilmserien som sådan. För är det något jag är svag för så är det det här med gränsöverskridande berättande, när filmskaparna inte bara respekterar ursprungsmaterialet utan faktiskt också bidrar med något eget. Det jag främst tänker på är såklart det misslyckade försöket med framställandet av alzheimers-botemedlet. Som inte bara är filmens stora premiss, utan sen också kan appliceras på filmserien som sådan. För även om minnet sviktar och jag inte har de fem originalfilmerna färskt i minnet – så besvaras väl ändå aldrig frågan på hur allting började (åtminstone inte på sådan här vetenskaplig detaljnivå (rätta mig gärna om jag ha fel)? Så jag köper den nyplanterade premissen och uppskattar kreativiteten.

apes1

När det kommer till att respektera ursprungsmaterialet tycker jag även här att filmen kommer undan med ett gott betyg. Det jag personligen fastande mest för såhär andra gången jag såg filmen (och som jag faktiskt inte ens noterade vid en första titt) – var den i bakgrunden inbakade rapporteringen kring Icarus resa mot Mars (ni vet rymdskeppet som Charlton Heston och Co. kraschlandar i början av originalfilmen). Som jag tror att de här nya filmerna kommer att återkomma till längre fram, och låt oss då hoppas att filmbolaget inte gör en historisk andra remake, utan istället lämnat över stafettpinnen lagom till Icarus intåg i stratosfären.

apes2

Men även andra små detaljer, såsom hyllningen åt Heston då han dyker upp på en av TV-skärmarna, eller varför inte Caesars Frihetsgudinna i början av filmen. Billiga knep kan tyckas – men blinkningar som går hem hos mig. Sen slutligen, så misstänker jag att jag begått ett ”rookie-mistake” och lämnat filmen under eftertexterna första gången jag såg den. För jag hade inget som helst minne av den där extra scenen på flygplatsen då vi får se hur epidemin tar sin början. Så det var med en positiv känsla, och en stor portion optimism, jag denna gång lämnade den första filmen och blickade framåt mot fortsättningen.

”What if the beginning of this film was an Earth that seemed to have no humans on it, and what if it was the beginning of the apes’ tribal development? What if you could be in the apes’ world for a good 15 minutes, see what Caesar had created, and then realize all the humans are not gone — raising the question of can there be co-existence? -Matt Reeves, efter att ha dissat det presenterade manuset och sedan svarat vidare på hur han själv ville att uppföljaren skulle se ut.

Och all heder åt Matt Reeves, det börjar bra. Filmens dialoglösa inledande femton minuter gör mig fullständigt upprymd. Jag tänker på alla de amerikaner som nu tvingas att läsa undertexter för första gången i sina liv. Jag njuter av den totala avsaknaden av mänskliga karaktärer. De fantastiska animeringarna, de vackra landskapen och inblicken i apornas nygamla primitiva leverne. Människan har förgjort sig själv och epidemin har gjort sitt jobb. Apornas Planet är här!

Men nej. Det fegas tyvärr ur. En handfull klichéfyllda mänskliga karaktärer ger sig till känna, den ena mer stereotyp än den andra. Och filmens handling styrs nu alltmer mot frågeställningen >>can there be co-existence? Men ja, det var ju kul så länge det varade. Nu fortsätter jag förvisso intressera mig för Caesars önskan om världsfred, Kobas innerliga hat mot människosläktet, och inte minst kampen dom i mellan. Men sedan kan jag inte låta bli att slungas tillbaka till den högst ordinära historia som vi trots allt bjuds på, utan minsta lilla överraskning. Visst funkar det helt okej – den underhåller och gör sitt utlovade jobb. Men med tanke på potentialen med den fenomenala inledningen så hade i alla fall jag hoppats på att filmen skull undvika blockbuster-mallen i betydligt högre utsträckning.

apes3

Det som fascinerar och som jag tar med mig från den här filmupplevelsen är istället det visuella. Motion Capture-tekniken är såpass lyckad att det på sina ställen är omöjligt att urskilja huruvida en del apor är riktiga eller inte. Andy Serkis aka. Gollum briljerar med sin mimik och lyckas verkligen ge Caesar en personlighet. För att inte tala om de dystopiska San Francisco-miljöerna – som på egen hand motiverar en biobiljett.

Så på det stora hela skulle jag nog säga att de båda filmerna är av ungefär samma kaliber, solid underhållning men inget extraordinärt (Rise of the Planet of the Apes 3/5, Dawn of the Planet of the Apes 3/5).

Idag skriver även Jojje om sina Ap-intryck, läs vad han tycker om den senaste filmen här.  Även The Nerd Bird, Fiffi och The Velvet Café har sedan tidigare sagt sitt.

Topp 5: HUNDra procent lipgaranti

Till en början får jag be om ursäkt för både inaktivitet och för den tabloidiska rubriksättningen. Inaktiviteten kan ursäktas med både nytt jobb och en skrivkramp bortom denna värld. Rubriken ber jag däremot att få återkomma till om en stund.

För någon vecka sedan så läste jag en fin liten text kring Joel Burmans upplevelse framför den bioaktuella filmen Tracks. En text som etsade sig fast och som jag sedan funderat ganska mycket över. I synnerhet då jag hade en liknande upplevelse framför filmen, men också det här med känslomässiga filmupplevelser i största allmänhet. Vad är det som gör att vissa historier fungerar, trycker på rätt knappar och går rakt in i hjärtat, medan andra går en rakt förbi?

Jag skulle inte på något sätt beskriva mig själv som en känslomänniska, varken till vardags eller när det kommer till mitt filmintresse (eller ja, det här med att bedöma film görs såklart ALLTID med magen och inte med hjärnan, annat är idioti. Men den diskussionen får vi ta en annan gång). Det krävs tvärtom ganska mycket för att jag ska förlora mig känslomässigt i en historia. Visst händer det, men alltmer sällan.

Med Joels text i bakhuvudet och ögonen fokuserade på filmen Tracks slogs jag av vad som i det närmaste kan förklaras som en filmisk uppenbarelse. (Och utan att säga för mycket så måste jag avslöja att scenen bakom den här uppenbarelsen involverar en krabat på fyra ben och dess livsöde). Jag kom till insikt, upptäckte ett känslomönster och inte minst så hittade jag nyckeln som sätter på stora tårkanalen.

Krabaten på fyra ben är inget mindre en en hund. Och det är just DÄR jag tar avstamp i den här texten. Hundar som på ett eller annat sätt far illa. Det är allt som krävs för att jag, en filmnörd med tusentals filmtimmar innanför västen, ska engagera mig och gå allin känslomässigt. Så det är med skräckblandad förtjusning jag här och nu konstaterar att  jag faller för ett av de äldsta tricken i filmhistorien.

bolometer_max

För när jag ser tillbaka på filmer och scener som lämnat djupa sår så är just det här med hundar som far illa återkommande. Och där någonstans når vi så sakteliga också klimax i den här mastodontinledningen. För jag funderade länge på hur jag på bästa och smidigast sätt kunde omsätta den här uppenbarelsen i text? Självfallet med en lista! Så med hög svansföring ger jag er här fem filmer som krossat mitt filmhjärta och kryddar dessutom det hela med en ”bölometer” (ni får ge den någon minut som kommer ni säkerligen underfund med hur den fungerar).

5. I am Legend (2007)

i_am_legend5

Jag smäller av listans kanske mest förutsägbara film direkt. För min kärlek åt I am Legend växer sig allt starkare och kanske har jag tagit den här historien lite väl nära mitt hjärta (vilket jag har boken mycket att tacka/beskylla). Men det är någonting med konceptet – ensam kvar på jorden – som går hem hos mig. Lägg därtill en hund och jag är såld. (Läs mer om mitt I am Legend-äventyr här).

4. Hunden som log (1989)

hunden_som_log3

En film som gick under någon tidig sommarlovsmorgon på nittiotalet, dessutom med en ung Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Kanske inte lika effektfull såhär tjugo år senare, men frambringar ändå någon form av nostalgikänslor. Trivia: När mina jämnåriga lyssnade på Guns N’ Roses och Gyllene Tider – så tyckte jag att det här var den finaste låten jag någonsin hört. Hopplöst efter redan då…

3. Mitt liv som hund (1985)

mitt_liv_som_hund

Jag håller Lasse Hallströms filmatisering av romanen Mitt liv som Hund, som den bästa svenska filmen genom alla tider. Vem kan glömma Sickan, som  förvisso inte har någon direkt huvudroll, men får ändå anses ha en central roll i historien. En historia om alla – för alla. Dessutom önskar jag mer än något annat att någon tar sig an och filmatiserar de två uppföljarna i Reidar Jönssons Hundtrilogi, En hund begraven och Hundens paradis. Där snackar vi potential!

2. Dances with Wolves (1990)

dansa_med-vargar1

Nu är ju förvisso inte Two Sock en hund, men åtminstone rejält närbesläktad. Så jag känner att Dunbar och Two Socks kärleksaffär är ett måste på en sådan här lista. Lika stark nu som då.

1. Hachi: A Dog’s Tale (2009)

haichiko2

Lasse Hallström återigen. Denna gång med en remake av den japanska Hachiko monogatari, 1987 (som jag ännu inte sett ska kanske tilläggas). Det som är så slående med den här filmen är att jag hela tiden vet om vad som komma skall och att filmen i mångt om mycket är ett fullkomligt hafsverk, gjord efter regihandbok 1A. Jag sitter och idiotförklarar den samtidigt som jag fullständigt bryter ihop – bölometern slår i taket och jag håller den som en obestridlig etta på denna lista!

Jerry Seinfelds filmsamling

I skrivande stund har jag precis plöjt igenom världens genom tiderna bästa sitcom, Seinfeld. Jag har dålig koll på vilken gång i ordningen det kan ha rört sig om, men det har blivit ett par gånger och jag har svårt att se att det skulle vara den sista. För det finns alltid nya skämt att greppa, någon detalj som missats, eller för den skull någon scen som glömts av. Och aldrig tidigare har väl någonting som utger sig för att vara innehållslöst haft så mycket att erbjuda.

Men nu sitter jag faktiskt inte här med avsikten att recensera eller för den skull hylla sönder den här briljanta tv-serien. För under denna sejour har någonting som ligger mig extra varmt om hjärtat legat i fokus. Nämligen hyllan i Jerrys lägenhet och i synnerhet den organiskt växande filmsamlingen.

För visst kan det inte bara vara jag som gång efter annan fastnat med blicken i den där hyllan och febrilt försökt tyda vilka titlar som egentligen står där? Legat sömnlös, plågats av ovissheten och ständigt grubblat över vilka filmer som fått den ärofyllda uppgiften att definiera karaktären och personen Jerry Seinfeld? Nej, tänkte väl det! Så med detta inlägg tänkte jag bespara alla likasinnade lite tid (för märkligt nog verkar det inte finnas någon annan som försökt sig på någon form av sammanställning, eller också så är det bara min bristande google-kompetens som gör sig påmind). Oavsett vad – jag ger er här jakten på den exklusiva sammanställningen av Jerry Seinfelds filmsamling:

Baktankar och underfundigheter?

Men innan vi kastar oss in i samlingen så måste vi reda ut ett par saker. För det första så kan vi ganska snabbt konstatera att samlingen växer fram under seriens gång och att det inte är från den femte säsongen som köpfilms-videokassetterna gör sitt intåg i hyllan. Innan dess återfinns en handfull tråkiga inspelningsbara kassetter. Där vi bland annat hittar titlar som Charles Bronsons actionrökare Death Wish (1974) och Gregory Pecks western The Gunfighter (1950).

seinfeld.vhs-ceollection2

Vi kan sen också, högst motvilligt, fastslå att hyllans innehåll helt saknar baktanke eller för den skull någon form av finess. För visst hade jag hoppats på att Larry David, eller någon annan av bakgrundsfigurerna, skulle haft ett finger med i spelet och placerat något av sina egna projekt i hyllan eller haft unsen av intresse i något så fundamentalt som Jerrys filmsamling? Men så verkar alltså inte vara fallet. Inte heller scenografifolket, som vi nu får förutsätta hade ansvaret för hyllans innehåll, verkar ha lagt ner tokmycket energi eller tankeverksamhet i uppgiften, utan det lär ha varit ett snabbt hopplock av filmer som låg och skräpade på någon loppis eller i något ”propps”-utrymme.

Efter det att köpfilmen introducerats i hyllan börjar jag efter ett par avsnitt inse att mitt projekt blir betydligt tuffare än väntat. Inte nog med att jag måste leva med vetskapen om att samlingens innehåll helt saknar baktanke, jag märker nu också att innehållet skiljer sig från avsnitt till avsnitt och att mängden filmer kraftigt varierar från den ena säsongen till den andra. Men skam den som ger sig.

seinfeld.vhs-collection1

Som om att dessa motgångar inte skulle vara nog så slås jag här också av att scenografen ifråga slängt upp filmerna i hyllan lite huller om buller, någon ordning är det inte tal om och min asperianska samlarhjärna börjar så smått koka över. En oordning som varken går hem hos mig eller för den skull klaffar särskilt bra med Jerrys persona. Faktiskt en total motsägelse med tanke på Jerrys förkärlek åt ordning och reda. En känsla av menlöshet sköljer i det här stadiet över mig. Finns det någon poäng med det här mastodontarbetet? Det måste väl ändå finnas något där, ett kryptiskt meddelande eller någon detalj att upptäcka. Jag fortsätter.

Och så slutligen, 180 avsnitt senare och alldeles för många timmar spenderandes i diverse vhs-forum och omslagsdatabaser, går jag i mål med projektet. Belöningen uteblir och jag känner mig kanske något snuvad. Men ändå tillfreds och som en något bättre människa. Listan är en gång för alla fastställd och vi kan alla sluta sväva i ovisshet. Följande filmtitlar återfinns i Jerrys hylla:

plox.se.jerry.seinfeld.vhs-collection.2

Afraid of the Dark (1991), Against all odds (1984), The American President (1995), Arachnophobia (1990), Back to the Future 3 (1990), Benny Hill´s Video Follies (1998), Betrayed (1988), Childs Play 2 (1990), Copacabana (1947), The Crying Game (1992), Goodfellas (1990), Golf Digest: Hitting the Long Shots (1987), Golf Digest: Saving Par From the Sand (1986), The Hunt for Red October (1990), Léolo (1992), Secret Games 2 (1993), True Colors (1991), Pretty Woman (1990), Wired (1989), Presumed Innocent (1990).

Kan vi dra några som helst slutsatser av det här? Njä, egentligen inte. Hopplocket av obskyra titlar och allehanda ologiska uppföljare verkar förbli resultatet av den här ”undersökningen”. Personanalysen uteblir. Men om vi ändå ska försöka oss på någon form av summering så kan vi åtminstone konstatera att:

Jerrys dragning åt erotiska thrillers gör sig påmind i hyllan, så också hans förkärlek åt gamla komiska genier, såsom John Belushi och Groucho Marx. Att han märkligt nog har två kopior av True Colors (1993) och att han utöver vhs-film också har ett gäng gamla klassiska tv-spel huserandes i hyllan, närmare bestämt: Super Spike Volleyball (NES), Tetris (NES), Sim City (SNES) och World Cup (NES).

Slutligen slänger jag upp en efterlysning. Av de 20 filmryggarna på hyllan är det alltjämt EN liten rakare som jag ännu inte haft förmågan att tyda. Så är det mot förmodan någon ute i sfären som känner igen den här filmryggen, eller som har en kvalificerad gissning *(och det tog inte många timmar innan den rätta titeln återfanns bland kommentarerna), så får ni jättegärna lämna en kommentar nedan (en belöning av sällan skådat slag utlovas vid korrekt film).

*Ett jätte stort tack till Pladd – som hjälpte mig med den sista lilla pusselbiten! Filmen som eftersöktes var Presumed Innocent (1990).

Topp 10: Filmåret 2013

Okej, då var det den där tiden på året igen. Mars brukar innebära att jag börjar känna mig tillfreds med föregående filmår och att jag har tillräckligt mycket film innanför västen för att ranka mina favoriter. Dessutom brukar jag försöka ha Oscarsgalan som målsättning för mitt filmiska ”årsbokslut”. Och i vanlig ordning ser jag film i ”globalt tempo”, dvs. när filmerna har biopremiär i Sverige är för mig helt ointressant, i alla fall ur listperspektiv. Jag utgår från utgivningsår/tävlingsår. Med detta sagt så ger jag er här – mina tio favoritfilmer från filmåret 2013:

.

10.rewind.this10. Rewind This! (2013)

Fjolåret bjöd på en handfull ruskigt starka och minnesvärda dokumentärer (Blackfish, Cutie and the boxer, The Act of killing, The Armstrong Lie, för att nämna några). Men den jag tar med mig är utan tvekan Rewind This!. Med en förkärlek åt nördiga/smala ämnen så var det inte helt otippat att den här filmen om VHS-kassettens uppgång, fall och eftermäle skulle falla mig i smaken.

.

9.drinking_buddies9. Drinking Buddies (2013)

Hipstern i mig föll pladask för den här bagatellen till historia. Vi får ta del av ett mysigt Chicago, tillvaron på ett bryggeri, pimplandes öl tillsammans med Olivia Wilde. Bara det räcker gott och väl för mig. Sen att historien och dess utveckling både kändes en smula originell och medförde eftertanke, var givetvis ett plus även det.

 

8.blue.is.the.warmest8. Blue Is the Warmest Color (2013)

När det kommer till tänkvärd och smärtsam (läs realistisk) kärlekshistoria var mitt val aldrig speciellt svårt. Abdellatif Kechiches filmatisering av Julie Marohs serieroman träffade helt rätt och golvade mig fullständigt. Årets bästa adaption? Antagligen. För att inte snacka om skådespelet!

 

7.Dallas-Buyers-Club7. Allt med Matthew McConaughey

Resan som McConaughey gjort de senaste åren är fullständigt makalös och förtjänar  att uppmärksammas. Han medverkar inte bara i två av årets filmiska höjdpunkter, Mud och Dallas Buyers Club, utan är också med i den bästa tv-serien på televisionen just nu – True Detective. Så jag lyfter på hatten och håller ett par tummar för att Matthew tar hem en Oscarsstatyett inatt.

.

6.Inside-Llewyn-Devis6. Inside Llewyn Davis (2013)

I min bok är bröderna Coen världsmästare på att göra film. Fullständigt orädda att kasta sig mellan olika genres och tummar aldrig på magin i det lilla. Jag kände för Llewyn Davis, hittade en bit av mig själv i honom och lämnade filmen som en något bättre människa.

.

 

5.-her_poster5. Her (2013)

Det som egentligen överraskade mig mest med Her´s briljans var att Spike Jonze inte haft hjälp av geniet Charlie Kaufman att skriva filmens manus. Utan skrivet det helt på eget bevåg. Dessutom lite komiskt att Jonze går och gör årets bästa Science Fiction-rulle och fullständigt golvar sina actiongalna storbudgetkollegor. Genialiskt befängt.

 

4.clear.history4. Clear History (2013)

Okej, det här är inte på något sätt en film für alles. Men för oss som går i väntans tider och trånar efter en fortsättning när det kommer till Curb Your Enthusiasm – så är Clear History en skänk från ovan. Larry David driver runt och ägnar sig åt petitesser och jag älskade varenda liten minut av det.

.

 

3.prisoners-poster3. Prisoners (2013)

Listans magslag och en film som ses bäst mentalt nollställd och fullständigt oförberedd. Så har du inte sett den – grattis! Israeliska Big Bad Wolves bör också nämnas i sammanhanget. Två filmer som påminner väldigt mycket om varandra, men där jag ändå tycker att Denis Villeneuves version känns både ett och två snäpp tyngre.

 

2.place_beyond_the_pines2. The Place Beyond the Pines (2012)

Sen har vi den där filmen som kom på tok för tidigt för att ha en chans att kamma hem några priser och få den uppmärksamhet den förtjänar. Men i min bok får den en stor fett silvermedalj. För Darek Cianfrance filmberättande är något utöver det vanliga, det visade han redan för en handfull år sedan med mästerliga Blue Valentine. Och Place Beyond the Pines är än bättre!

 

1.gravity-imax-poster1. Gravity (2013)

En av de mäktigaste bioupplevelserna jag har haft på många, många år. Dessutom en film som ger 3D-tekniken någon form av existensberättigande. Jag älskar Alfonso Cuarón, symboliken, enkelheten, storheten och magin. Så för mig är valet inte särskilt svårt, Gravity är årets film, årets fenomen och årets upplevelse alla kategorier.

 

Strax utanför listan aka. hedersomnämnande: Last Stop Fruitvale Station, Philomena, Before Midnight, The Broken Circle Breakdown, Känn ingen sorg, Hotell, Spring Breakers, The Conjuring, The Spectacular Now, The Way Way Back och Enough Said.

Där har ni mina filmfavoriter från det gångna året. Vilka har ni?